Etikettarkiv: damm

Stora Sovrumsrymmardagen.

Vid fyra får jag en fot i örat och ett joller och en sjuarmad bläckfisk börjar kravla omkring i min omedelbara närhet och mycket autonomt förhindrar jag bläckfisken från att kravla sig ur sängen och, huvudstörtandes, påbörja en ny dag.
Alldeles för tidigt för det.

Ack så fel jag hade.
Tänk om vi gjort på ett annat sätt, där och då, jag och kroppen.

Men nu somnade vi om, både jag, min kropp och bläckfiskskravlet där intill mig.

Två timmar senar vaknar jag av att kravlet bläckfiskar sig omkring och på mig igen, och nu är inte klockan fyra utan sex och därmed inte fullt så obscent arla. Jag övar på att slumra lite när jag hör ett underligt ljud.
Tänk ljudet från en pruttkudde och dubbla det.

Hmmm.

Man kan säga att det luktade trubbel.

Nå.
Låt oss stanna vid en tanke av tacksamhet.
Tacksamhet över att jag lever i en tid när kvinnor inte använder klappträ och isiga bryggor för att byka sin tvätt utan tvättmaskiner och att jag dessutom (tack igen, Frigg!!) har en alleles egen tvättmaskin i badrummet och inte är hänvisad till en fullbokad tvättstuga.

Så man rev ur alla sängkläder.
Då fastnade sänghimmeln i tygvecken och åkte ner av bara farten.
(Ja. Jag har en sänghimmel. Oerhört kitchigt. Eller faktiskt väldigt snyggt. Äkta falsk organza från Ikea. Jojo!)
Äkta falsk organza från Ikea har en mindre lyckad egenskap: Den blir vansinnigt statisk och därmed än mer vansinnigt hysteriskt dammig.

Det märks inte – om man låter bli att råka riva ner den.

Så när jag står i badrummet och försöker skölja upp sex, sju meter röd fuskorganza (blöt organza är tyngre än man tror, särskilt på raka armar!) hör jag skönsången från sovrummet.

Väl tillbaka, med sångaren i famnen, får jag höra hela berättelsen:

Mahahahama, var vaaar du nåhågohonstans?? Jag vahahar den mehest övergihivnaste behebisehen i hela vähärlden!?
Vid det här laget har klockan hunnit slå förmiddagsvila för små övergivna barn, och så blir det; i en mycket nödtorftigt bäddad säng somnar pojken, medan jag unnar mig en kopp kaffe.

Ja.
När jag samlade ihop de där sju metrarna organza påmindes jag om var allt det där dammet hamnade, det som yrde omkring.
Om jag inte dammsuger och dammtorkar där inne idag så lär vi utveckla astma både ättelägg och jag.

Så det är väl lika bra att gå tillbaks in i sovrummet igen 🙂


Etta!! Etta!!

Jag hör honom när jag öppnar hissdörren, redan ute i trapphuset hör jag pojkrösten, så klart och nära att jag tror att det är ett annat barn, på en annan våning, som är ute i trapphuset, och inte bakom en dörr av stadig och säker sort.
Jag plingar på dörren och på nolltid öppnar han och redan är han halvvägs upp i vagnen för vi ska ut, ut och iväg till plaskdammen och så blir det ju självklart.

Jag viker upp jeansen varv på varv, vadar omkring i vattnet medan han simmar och skvätter, helst på mig och vi skrattar gott tillsammans och jag njuter av stunden, en välsignad stund, ett välsignat barn och den där puckade mamman som tror att hon är välsignad med en god vän som tar hand om ett barn en stund.
Helt tvärt om är det. Det är barnet som är det välsignade, och enbart men oändliga godhet hindrar mig från att helt enkelt sjappa, för jag skulle gladeligen sälja min själ för en pojk som denne lille kille.

Han är trygg med mig och jag njuter av tilliten, vi gungar, skrattar och han berättar om dagis, om fjärilarna, och om smultronstället och dit går vi när vi dissat jordgubbarna på konsum, istället köpt rabarber för är det något vi är bra på, vi två, så är det att baka. Japp. Muffins, kladdkaka, rabarberpaj, anything goes.

Titta! Här är dom!

.