Etikettarkiv: dop

Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.


Kvällen före.

Ikväll är det kvällen före.
Kvällen före pojkens dop.

I morgon, Lördag 6 september, firar vi dop.

I kylskåpet står två smörgåstårtor, de ska bara dekoreras i morgon bitti, och så ska jag göra en smarrig räkmacka till Eowyn, som special treat.

I gardinstången hänger dopklänningen, jag sydde på ett långt ljusblått band för en stund sedan.
I den dopklänningen är jag och mina syskon döpta. Min mor är det, och min morfar. Först ut i den var – tror vi, jag och mor – hennes farmor. Min gammelfarmor. Hon var född 1905. Tunnt bomullstyg, skira spetsar.
Där hänger den, den är jättefin.

Tänk!
I morgon kommer jag att stå i Flens vackra lilla kyrka med en alldeles fantastisk liten pojke i famnen.
Min familj och flera av mina absolut närmsta vänner kommer att vara där, dela stunden med mig.
Mitt barn har en dopklänning som är över hundra år gammal, som han är femte generationen att bära.
En av mina absolut bästa vänner förrättar dopet.

Men framförallt.

Det är verklige sant.

I mitt liv finns ett litet barn.

Tack gode Gud för det!


Efterlysning!

Den 6:e september ska ”Lilla Essingen”/”Skorven”/”Grodprinsen” tillslut rituellt föräras ett namn. Det är alltså dags för barndop.

Moderskapet planerar och fixar – men ett väsentligt problem kvarstår.

Musiken.
Jag har ingen kantor.
Jag har alltså ingen som kan spela under dopet.

Det är illa.

Det är inget ”märkvärdigt” som ska spelas, det handlar om att ackompanjera några psalmer på piano, men likväl – JAG spelar inte piano ALLS och nog blir ett dop utan musik en smula magert?

Så nu ropar jag ut över Internetet: Finns det någon som själv, eller som känner någon, som kan tänka sig att åka till Flens lilla vackra kyrka, lördagen den 6:e september, för att spela när vi officiellt välkomnar min lille skorv till världen?

Hoppfullast!