Etikettarkiv: Drottningsylt

In flagrante delicto


20111205-173027.jpg

Annonser

Let’s spread the love

Med tanke på #wordnesskampanjen så landar Sjumilaklivs Söndagssjua lämpligt i söndagsförmiddagen.

Lista sju favoritbloggar.
Det är inte lätt, för det är många jag följer med stort intresse.
Abbes öden och äventyr går inte att inte fängslas av, Abbe-pappan är en gudabenådad skribent och fotograf.
Mymlan är som en dynamo, ständigt producerar hon klokskaper, som pärlor på en tråd.
Alla som gillar att laga mat borde läsa Lottas och Martins bloggar.
Linda och D ska äntligen bli föräldrar.
Men de här känner ni redan till.
Det är stora, kända bloggar, flera av dem har också vunnit priser, så jag tänker faktiskt inte lista dem, utan … letar vidare i min Google Reader.

1&2 Det finns en del uttryck som jag inte riktigt förstår. ”Mamma-blogg” är ett sånt. När slutar en blogg vara en blogg och övergår till att vara en Mamma-blogg?
Jag vet inte om Drottningsylt är en mammablogg, men mamma är hon, precis som att hennes sambo Joshua-Tree är pappa. Har han en Pappablogg då? Båda två är lysande bloggare, på olika sätt. Hon skildrar livet hon är i med bitsk ironi och han…Ja, Joshen är bra, riktigt bra, den sortens politiker vi behöver, men har för få av. Alldeles för få av.
Se, där har vi två av de sju på listan!

3 I Skuggan av ett Världsarv är en fotoblogg med humor, jag får mig ofta ett rejält gapskratt när han har uppdaterat. Nej. Rent bildsköna är sällan bilderna, men jag kan inte låta bli att undra hur han fått till en del av dem…

4 EMTEÄRRHORA är en blogg jag började följa mitt under tunnelbanekaoset i förra veckan. Eländes elände att jag inte hittat den förr! En informativ och intressant blogg om tunnelbanor..! Dessutom ger den ofta matigare information än SL’s sida, vilket man kan fundera över. Men jag undrar – finns det inga pendeltågförare och busschaufförer som bloggar? Hur är det att köra pendeltåg som aldrig är i tid, eller att sitta och köra ersättningsbuss när man vet att en buss rymmer 120 personer och det står trehundra och väntar vid hållplatsen, i -15, och de väntat för länge?

5 Rapport från Blommaland är en märklig och underlig liten blogg som också får mig att skratta. Jag gillar bössan Kalle, och de underliga kufar som bor i Blommaland. Ja, Blomman i Blommalandet skildrar en verklighet som antagligen är ungefär lika intressant och spännande som min, men på ett helt nytt sätt…

6 Sigge är en ovanlig katt. Eller egentligen en helt vanlig katt, men mer skrivkunnig än de flesta andra katter jag känner. Han har mycket att göra, så han bloggar inte så ofta, men när det sker, ler jag alltid igenkännande. Ja. Jag måste verkligen styra upp kattbristen i mitt hem.

7 Sist, men inte minst, har vi en mamma (ja, är det här en mammablogg?) som berättar om sin riddarprinsessa. Jag vet att många av er redan följer Smulgubbe, men jag kan helt enkelt inte nämna henne. Hon är bara helt underbar.

Det svåra med en sån här lista är de andra.
Alla de andra jag läser, men som inte blir nämnda.
För jag läser ju många, berörs av er och ni förtjänar absolut att vara med på en lista.
Men nu skulle det ju bara vara sju i en söndagssjua så … ja, jag kanske får fortsätta nästa söndag, helt enkelt?


Storebror inte bara ser. Han vill inte heller bli sedd.

Jag läste om det här hos Drottningsylt.

Jag baxnar.
Det här är ju bara inte möjligt?
Är de verkligen poliser på riktigt?

Men tydligen är de det

Kommer de här två poliserna undan med det här beteendet utan diciplinära konsekvenser har vårt samhälle genast blivit en mycket farlig plats att leva i.


Eros och Agape

Mymlan har valt kärlek som bloggtema den här veckan.
Det är nästan som ett ganska dåligt skämt.
Som om jag bloggade om något annat?
När jag bläddrar bland alla gamla inlägg slår det mig att… Nej, jag är nog inte så bra på det.
Jag har älskat. Jodå.
Jag har varit modig, jag har givit mig hän, jag har stått kvar när det skakat, jag har kämpat när det behövts.

Jag har lönatsmen inte så som jag trodde.

Man kan prata om Eros och Agape.
För visst har jag kärlek i mitt liv.
Faktiskt en hel del.
Jag är välsignad med många goda och nära vänner, jag trivs med medlemmarna i min familj, jag fick till slut det barn jag längtat så oändligt efter.
Mycket kärlek blir det.

Men det där med DenStoraKärleken. Parrelationen.
Det är det värre med.
Jag är nog helt enkelt inte speciellt bra på det, på att välja rätt man, se och förstå vad som händer, göra rätt saker.
För det har gått åt h*lv*t* fler gånger än vad jag står ut med att tänka på och jag tror inte längre att jag vill ge mig in i den sortens känslomässiga äventyr.
Det gör helt enkelt för ont.

Eftersom.

Det är gott om gamla skottskador, rätt många knäpptänk och stolligheter.
Det ska mycket till för en annan människa att begripa sig på den här skatan.

Skaka gärna min värld, men rubba inte mina cirklar.

Berör mig, men rör mig inte.

Älska mig och stå ut med att jag inte förmår att älska dig.

Stå vid min sida, och fan ta dig om du tvekar –

hur ska jag då stå ut i mina tvivel?

Rädda mig, jag som alltid ”kan själv”, och misslyckas aldrig – min dom är snabb och utan pardon.

Oddsen på den…

Så jag gör som jag brukar.

Jag räknar mina tacksamheter.
Ser kärleken runt omkring mig.
Har jag en dålig dag laddar jag dvd-spelaren.
Ser Hitta Nemo, Love Actually eller Sliding Doors.
Påminns om att kärleken finns överallt, och att det alltid finns hopp.


Mina stjärnor

Man har bytt bloggläsare.
Till slut.

Så nu kan jag stjärna minnesvärda små karameller, och tänk så lätt det blir att dela med sig av dem då!

Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt ”Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller…
Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat.
För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen.

Carina har varit på 4-årskontroll med sin dotter och skriver roligt om det. Och visst är det märkligt att det känns ungefär som att åka till bilbesiktningen. Godkänt eller inte?

Kundtjänster.
Är det inte märkligt att det är så svårt att ta hand om de kunder man har?
Jag har en evighetsseg kamp med/mot ComJävlaHem för att få mina digitalkanaler att fungera.
Försäkringsjävlakassan orkar jag inte ens tänka på just nu.
Drottningsylt är arg på Telia och Newyn på Tele2 och Unionens A-kassa
Varför måste det vara sånt krångel med allt jämt??
Kan det inte bara funka?

Peter tar tag i tillvaron och det är stort och starkt. Hurra! Hejja!

Anjo skriver roligt om våndan av att välja lunch.

Alla har vi gått i skolan. Haft bra lärare, haft dåliga lärare. De flesta har vi glömt men vissa minns vi. Enligt Min Humla skriver om en av sina gamla lärare och gör det lysande. Missa inte!

Sorgen efter ett barn går inte att förstå men en stackars pappa försöker.
Hans, och hans bloggande döttrar är det svårt att inte läsa nu. Jag önskar dem allt gott och hoppas att de finner mycket kärlek och styrka i alla kommentarer de får.
Samtidigt så känns det lite märkligt att, för mig som inte alls känner dem, läsa om något så oerhört privat som en stor sorg…

Slutligen har Boppen löst svaret på livets gåta. Han utbrister helt enkelt Heureka!
Jag skrattar, men föredrar Fazers blå, om jag nu ska äta fulchoklad.


Min kriminella gammelmoster

Min lilla moster Bibbi, hon är mig så kär. Min farmors syster, min pappas moster. Min gammelmoster, Lilla Essingens gammelgammelmoster.
I sommar blir hon 80 år.
Hon är lite krummare nu än förr, och synen är inte vad den var.
Nu har hon slutat måla sina akvarelltavlor och hon håller inga kurser längre.
Men kakor bakar hon.
Det har hon svart bälte i.

…och jag svär.
För inte får jag till dem som hon, Brysselkexen. De blir ok, de blir goda, men de smälter inte i munnen.
Det gör hennes.

img_1021
Hon tar fram sin gamla kokbok, skriver av receptet åt mig, och jag viker noggrant ihop pappret och stoppar det i plånboken.
Viktiga saker.
Dyrbarheter.

Det är tur att vi gjorde upp det här innan 1:a april, för vem vet, snart har pennor IPnummer de med (Ja, om ett kylskåp kan ha ett ip-nummer, varför skulle då inte en penna ha det?), och strängt taget så … ja, författare har upphovsrätt på sina texter, inklusive recept, och hur ska det gå med matlagandet här i landet när människor inser att även det här är en sorts fildelning, om än inte speciellt digital.

Upphovsrättsbrott är det, någon har inte fått betaaalt, och därmed är min lilla moster en kriminell fildelare.

FRA-lagen och IPRED-lagen är grundlagsvidrig

Andra som skrivit bra om Ipred
Hål i huvudet.
Den tekniske latmasken
Välkommen till Ipredia – en positiv motkraft

<


Floskelmaskinen.

Gränsen är hårfin, gränsen mellan goda råd och floskler.
Det är betraktarens, läsarens, privilegium att avgöra på vilken sida om gränsen en formulering, en text hamnar.
Så lite läskigt känns det att fortsätta min predikan

Det här med att vara lycklig.
Jag har levt ett liv där jag pendlat ganska våldsamt mellan största lycka och djupaste sorg. (Nå, jag är ju nu inte färdig med levandet än på länge!)
Men jag har funderat en hel del över det här med lycka och misär, på hur lätt det är att älta, att tycka synd om sig själv, att inte se sina valmöjligheter och framförallt hur lätt det är att trycka ner en offermössa över öronen och tycka synd om sig själv. (Det är det väl ändå ingen annan som gör, suckar man när man stövlar fram i all misär…)

Det är så lätt att man trampar upp mentala stigar, att man vänjer sig vid att tänka på ett sätt.
Missförstå mig inte: En upplevelse är alltid sann, en upplevelse går inte att ifrågasätta. Är jag ledsen, kränkt, rädd, lycklig, glad etc så känner jag de känslorna, och det får mig att uppleva verkligheten ”filtrerad” genom de känsloglasögonen.

Däremot är det inte lika säkert att känslan jag upplever har grund i verkligheten.
Jag kan ha missuppfattat, vantolkat, haft förutfattade meningar, helt enkelt gissat fel… Det finns tusen skäl till att ompröva en tanke, en känsla. Särskilt när den är negativ, särskilt när den inte gör mig starkare, gladare.

Plättlätt, eller hur?
Well.
Det finns gott om folk som skrivit gott om böcker om det här och antagligen tjänat en spänn eller två på kuppen. Så helt lätt är det väl inte för hade det varit det, så hade marknaden för dylika epistlar knappast varit så lönsam.

Mmm. Man får knoga på, öva och utmana sig själv.
För mig, personligen, har ju begeppet tacksamhet blivit ett användbart verktyg.

Vad har jag att vara tacksam för?
Det är en bra tanke på kvällen, när man släckt för natten – man somnar gott på den.
Den är ännu bättre när något precis kört ihop sig.

Som här om dagen.
Jag kommer med pendeltåget hem.
Kliver av. Tar första rulltrappan.
Kommer fram till den andra rulltrappan – som står still.
Inser att även hissen gör det.
Shit

Jag har ett val.

Antingen vänder jag, tar rulltrappan ner på perrongen, går hela perrongen bort för att ta hissen upp på andra sidan, och därefter få en ganska ordentlig extra promenad.

Eller så lägger jag mig ned och dör.
Man kan också vänta in en hissreparatör.

Eller detta:

dsc00048

Jag lovar. Inget av alternativen känns kul.
Alls.
Barnvagnen jag har är en nitton år gammal Brio, ursnygg men i stadigt svenskt stål. Väldigt lite trendigt aluminium. Den är lastad med allsköns bråte, barn, påsar och pryttlar.

Spottåfräs.
Jag tar sats och knogar upp för den oändliga trappan.

För det kunde vara värre.
Hur sjutton hade jag gjort om jag kommit där med en rullstol?
Suttit i en rullstol?

Nu tänker jag utmana er.
Berätta om en liknande händelse.
Inte en som hände igår eller i förra veckan.
Berätta om det som inte hänt än, det elände du hamnar i idag, som du hittar dig själv i, i morgon, och försök att, när du är där och inte i efterhand (hur många bisatser kan man ha i en mening??) se vilka val du har, och hur det kunde vara ännu värre.

…och ja, jag tänker utmana några specifika offer. Inte för att just de är i något större behov av det utan för att antagligen ingen törs/orkar/ids/whatever haka på annars! 😉

Drottningen
Nws.
Jeez
Petra
Mia*
KULL!

————-

Update:
Ajaaaa.
Det blev nog fler bisatser än vad som var nyttigt där.
Alltså:
Berätta om en händelse eller situation du hamnar i, där du kommer ihåg den här eminenta blogpostningen och därför inte bara svär i högan sky över tillvarons allmänna jävlighet utan ser fler alternativ/möjligheter och kanske till och med mitt i eländet ser att det kunde vara värre.
Eftersom du ska tänka på den här blogposten kan du inte berätta om något som redan har hänt, utan du får lita på att något nytt jävelskap drabbar dig!