Etikettarkiv: engagemang

Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.

Annonser

Staaackars!!

Mitt hjärta blöder verkligen för Annika Falkengren.

Hela det här systemet med bonusar gör mig helt enkelt skitsur.
Ska man ha en lön som baserar sig på prestation ska man kunna koppla prestation till ett tydligt resultat.
För en dammsugarförsäljare är det lätt att se vad ett tydligt resultat är.
Inte för en bankdirektör.
Bonussystem för bankdirektörer uppmanar till kortsiktigt vinsttänkande istället för långsiktigt ansvarstagande.

Så då pratar man mer i termer som ”uppmuntran” för att man gör ett ”bra jobb”.
Det kanske man gör.
Om det vet jag inget.

Men jag vet en sak.

JAG gör ett bra jobb.
Jag är engagerad, empatisk.
Jag tar ansvar och jag löser de problem som uppkommer.

Inte fasen får jag någon bonus för det.

Jag får kanske ett julbord ihop med kollegorna, och en biocheck.
(Nu har jag väldigt trevliga kollegor, så julbordet brukar bli en höjdare!)

Man kanske skulle bli bankdirektör istället – för det blir säkert en bonus nästa år.


Favorit i repris – Pingviner

Även det här är en text som har några år på nacken. Jag gillar fortfarande pingviner, än mer än texten, och det är en dröm att få åka till södra halvklotet och se dem i verkligheten. Man måste inte åka till kylan på sydpolen, de finns på många ställen, till och med i tropiskt klimat! (Jo, det är sant, godahoppsudden! Den sortens pingviner har nakna hudfläckar i ansiktet så de kan svettas!)

här och här kan du läsa mer om pingviner.

—————-

Jo.
Jag gillar dem.
Och det har inget med en viss finnes operativsystem (även om det har en himla massa tilltalande egenskaper – men det ska vi inte prata om NU) att göra.
Faktum är att jag gillade pingviner innan jag alls kände TILL dessa operativsystem, eller något operativsystem överhuvudtaget.

Pingviner är coola.

Dels ser dom ju så festliga ut.
I frack.
Med sina fånigt korta ben.

Men jag gillar dom mest, för att dom är omöjliga.

Sydpolen, va.
Jag menar, varför göra det enkelt?? Varför bo där det är SKITKALLT?? (i bästa fall. Ibland är det så kallt, så det knappt finns ord att beskriva det)

Då överlever de genom att ställa sig i täta täta täta klungor, där de yttersta får ta smällen från den arktiska stormen.
Så växlar dom om vilka som står ytterst, så att de inte fryser ihjäl.

Vad dom gör där, då? När det är som jävligast? Varför dom inte simmar omkring i havet och käkar fisk?
Dom ruvar.
Dom står i tre evigheter på isen, med ett ägg på sina fötter. Rullar ägget ner på isen, dör kycklingen på ett litet ögonblick.
Inga utrymmen för misstag.

Och vilka är det som står där då?
Jo…
Papporna!

Undertiden är morsorna ute till havs och käkar fisk.
Dom har det nog rätt bra, där.
Relativt sett.

När det är kallt ute, och man faktiskt ska vara ute, så måste man äta kraftig mat. Mat med högt energivärde. Det vet alla skogshuggare. Ingen tillfällighet att ”amerikafläsk” var ett begrepp i finnmarken.

Vilken tur att pingvinfarsorna har en mcDonald där då, på isen, som levererar sillburgare på löpande band.
Inte?

Nej. Dom står där, och ruvar sitt ägg, utan mat. Hur ska dom kunna käka, när dom står på glasiäris? Var ska dom placera sitt dyrbara ägg under tiden – på dagis? Nej. Dom står där, och står, i 40 dagar. I upp till -70.
Där kan man snacka om bantningskur.
Halva kroppsvikten försvinner.

Vaddå på glasiäris? Varför är dom inte vid iskanten? Då kanske någon kompis kan slänga åt en en sillabit ibland?
Jo, för iskanten smälter på våren. Därför måste dom vara inne på ”fast” is. För att stormarna är något lite lite snällare inne, där luften är hög och torr.
Så synd att pingviner har så korta ben, att dom inte är gjorda för att gå på is, utan för att simma under vattnet, då…
Dom går långt.
Morsan och farsan.
Och väl framme, lägger honan sitt ägg, och han tar det på sina fötter, lägger fläskmagen över, och stannar.
Och hon går tillbaka.
Till havet och käket.

När kycklingen kläckts, matar han den, med käk han haft i krävan under hela den långa väntan (utan att ha käkat upp den själv, inse så hungrig han måste vara??)

Men hon käkar för två.
Hon äter allt hon hinner, där hon simmar runt i havet.
Och så börjar hon sin vandring. Till honom, och till deras barn.
Och då har hon krävan laddad med mat, till kycklingen, för vid det här laget har den käkat upp vad farsan hade.
Så kommer inte morsan så dör kycklingen.
Jag hoppas verkligen att han får en liten smakbit i alla fall.
När dom väl hittat varandra, hannen och honan, bland alla trumpetande pingvinmammor som letar efter sina pingvinpappor

Och så tar hon över ungen.
Avlösningen är här.
Han får stappla iväg den långa långa vägen till havet igen. (fast det är inte RIKTIGT lika långt, eftersom våren är på väg)

Nu stannar hon där, tar hand om ungen i 40 dagar.
Ger den mat ur krävan, medan hon lever på sitt fettlager.
Bantar.

Så efter 40 dagar går de till havet. Nu är iskanten så nära som den alls kan komma, allt planerat för att ungen ska behöva gå så kort bit som möjligt.
Den antarktiska sommaren är kort.

Ungen är vuxen, klarar sig själv.

Nog är det väl beundransvärt??
Tänk om vi var lika hängivna våra barn?

.