Etikettarkiv: ensamhet

Fortsatt skottlossning.


Jo.
Jag bökar på med den där rädslan, rädslan inför det där projektet i början på juni. Att kalla det ”förlossningsrädsla” känns lite dubbelt, för rädd är jag ju inte, inte så att jag absolut inte vill, att jag bara vill ha kejsarsnitt eller så.
Men samtidigt: Ja. Jag är rädd och …

..då är det ju bara att säga det högt och bearbeta eländet. Fortsätta skjuta pil på demonerna.

En bra grej föreslog min barnmorska på MamaMia: Jag fick en remiss till förlossningen på Huddinge sjukhus, där man har ett program för förlossningsrädda. Man får träffa en barnmorska för samtal några gånger, kolla in lokaler och prylar, känna efter och trygga sig lite. Det är en bra tanke, så där var jag i fredags morse och fick träffa en Agneta. Hon presenterade sig och vi skakade hand och det kändes konstigt, som om jag redan träffat henne, och det tog mig flera minuter innan jag kom på det: hon är en av de barnmorskor som medverkar i SVTs program Barnmorskorna.

Mötet blev bra, hon lyssnade mer än hon pratade, ställde bra frågor och sa ett och annat klokt.
Somligt riktigt klokt.
En sak, som jag nog inte tänkt på.
Min rädsla har nog mycket med ensamhet att göra.
Just där, just i det här projektet är jag ju ensam.
Det vanliga är ju att man är två som delar det.
Ett Vi. ”Vi väntar barn”. Men så är det inte för mig.

Han är inte med, han vill inte vara med, jag vet inte ens om han vill/tänker vara med under förlossningen, om han kommer att komma efteråt för att se sitt barn, om han alls tänker vara en aktiv pappa.
Jag vill att han ska vara det, men det är hur jag än snor mig hans beslut.
Jag är ensam.
Kommer han vilja vara med, träffa sitt barn?
Och om han nu vill vara med, vill jag att han är med? Känner jag mig trygg nog med honom för att ha honom med mig i ett läge när jag är så utsatt och sårbar?
Jag är inte alls så säker på det – jag känner mig väldigt sviken av honom.

Ensam, övergiven av honom i en situation vi borde dela.
Det är i grunden fel, men ändå något jag helt enkelt får acceptera.

Fast det suger.

För övrigt har min borttappade/stulna mp3spelare fortfarande inte kommit till rätta. Jag saknar den…

Annonser

"Damned if I do, damned if I don’t"

…och i mörkret ligger jag och inte kommer ron, friden och stillheten.
Kanske blev timmen för sen, jag vet inte.

Jag vet bara att jag helt plötsligt är ledsen.
Ledsen över att det blev som det blev, att du slutade kalla mig för din Älskade.
Jo. Du sa ju så, där i början. Då, när jag inte vågade tro på det.

Sen försvann de orden. Vi hade en krasch i april förra våren, och därefter blev det sig aldrig riktigt likt igen. Du började tvivla. Kanske inte på käreken, men på…den där gemensamma tillvaron. Plötsligt stod det klart att vi inte delade den där drömmen jag hade, och i somligt är det inte möjligt att kompromissa, att mötas halvvägs.
Och jag. Jag kände mig inte längre älskad. Inte på det där sättet som jag behöver få vara älskad. Utan förbehåll.
Nu kändes det som om kärleken blev villkorad – och det går ju inte.

Nu, i nattmörkret, är jag ensam.
Ensam som i övergiven..
Överbliven.

Jag ville inte att det skulle bli så här, och jag vet inte hur jag ska orka fortsätta drömma om tvåsamhet och kärlek.
Hur många gånger orkar man ”starta om”?
Hur många män orkar en kvinna investera i?

Hur har jag förvaltat mitt pund?

Ja. Jag har ”slagit av radarn” fullkomligt.
Jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka vara något för någon igen.
Samtidigt vet jag att jag, om jag väljer att leva så, ger upp något som är viktigt viktigt. Som jag egentligen inte kan leva utan.

Hur har de förvaltat mig, de män som jag ändå älskat, och försökt, älska?
Kanske spelar det ingen roll: Deras varande och beteende kan jag ju likväl inte påverka; bara mitt eget.

Men jag är bara så ledsen över hur det blev, den här gången, hur jag hoppades att det skulle bli, att jag faktiskt trodde att du skulle vara på ett annat sätt än du sedan visade.
Nu sitter vi i varsin tillvaro, med varsitt trasigt hjärta – för visst vet jag att du inte tar det här lättvindigt – och känner oss lika svikna av varandra.

Jag är så ledsen.

Samtidigt vet jag att jag inte kunnat göra på något annat sätt.

Men jag är ändå så ledsen.
Så förtvivlat förbannat ledsen.


"Min bror och jag"

För många år sedan hade en grupp som hette Pontus och Amerikanerna en hit med låten ”Min bror och jag”.
Min bror, som var tio-tolv år då, fick en skiva med dem en jul eller så, och den spelade han för mig, och en melodislinga har fastnat i mitt minne. Jag nynnar den då och då, och funderar över det där med relationer och syskonkärlek och undrar hur det blir som är och blev som det blivit.

”…Min bror och jag,
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag…”

För vi var varandra nära. Jag är avsevärt mycket äldre än min bror, har alltid varit Storasyster, den sorten som alltid tog hand om, och hade med mig min lillebror. När han var riktigt liten barnpigade jag massor, jag och mina kompisar höll på med vårt, medan vi parkerade honom vid legolådan min bästa vän hade. (Jo, ibland byggde vi nog glatt alla tre, han tre och vi elva år…)
Vi byggde kojor, och hjälpte honom att bygga sin, allt för att han skulle vara glad och nöjd och inte ställa till gnäll och gny, och störa oss i våra projekt.
Jag klev av bussen och hämtade honom hos dagmamman efter skolan, sen promenerade vi hem den långa vägen. Senare började han kliva på bussen, som jag kom med.
Jag flyttade hemifrån, och han och pappa flyttade med pappa åt ett annat håll; men ändå kändes det som om närheten fanns kvar.
Ärligen kan jag säga att jag for och hälsade på honom, och inte i första hand hem till pappa. Vid de tillfällena hände det till och med att vi sov tillsammans, fastän vi var för stora för sånt, bara för att vi längtat så.

Det var verkligen ”Min bror och jag”.

Jag saknar honom så.

För nu är det annorlunda.
Jag vet inte varför, jag önskar honom tillbaks, jag vill ha honom i mitt liv men han vill inte vara ha mig i sitt.
Jag vet inte varför.
Det är verkligen så. Jag vet inte varför. Inga hårda ord har utväxlats.
Han har bara försvunnit.
Slutat höra av sig.
Svarar inte.

Det enda som hörs är tystnaden.

På ett community hittar jag honom.
En bild har han lagt upp på sig själv.
Nej, han svarar inte på tilltal, men han accepterar en ”vänförfrågan”, så jag kan se profilen.

Bilden gör mig lite obehaglig till mods.

Vem är den här mannen?
Känner jag honom alls?

Nu är han, gissar jag mig till av andras kommentarer, i Afghanistan, på FN-tjänstgöring.


Själv eller ensam

I nästan tre veckor är jag på landet, i lugn och ro. För det mesta helt själv – inte det minsta ensam – men själv. Jag har Fröken Morrhår med mig, hon undersöker fenomenet utomhus med stigande förtjusning, och jag dricker mitt morgonkaffe på trappen i solen, till kvällen dricker jag ett glas vin medan jag vattnar kastanjeträdet moderskapet nyligen planterat.
Jo.
Jag får besök.
Pappa och hans fru kommer förbi, det märks att pappa inte är riktigt bekväm i att se hur det Orris som var hans inte är det längre. Det finns många minnen i väggarna, och alla är inte goda och lyckliga.
Jag får besök av Flirt också. Han kommer, tillsammans med sin bror, visar upp sin nya hoj och jag förbannar det faktum att jag inte har något skinnställ inom räckhåll.
Svärdsmannen tillbringar några dagar där också, på mitt Orris, jag visar och berättar om min barndoms jaktmarker.

Nästan tre veckor är jag där, själv men inte ensam. Den fjärde och sista semesterveckan blir i sällskap med Svärdsmannen i Medeltidsveckans Visby.
Mycket goda dagar.

Och nu är jag hemma igen.
Nu börjar vardagen.

HÄR, i lägenheten i betongförorten, här finns ensamheten.


Sked


I mörkret ligger vi, och jag är ledsen och jag står inte ut i att dessutom vara ensam och jag vet ju hur det är, hur välsignad han är med förmågan att kunna somna oavsett hur bekymrad han är, vad som än händer så somnar han gott, lugnt och tryggt inom tre minuter från det att han lagt huvudet på kudden och jag ligger vaken med hjärtat fullt av oro och i det är jag så ensam – eller just där och då känns det så i alla fall.

I det står jag inte ut, inte alls.

Snälla, håll om mig, jag är så ledsen…

Och han håller om.
Håller i.

Till slut somnar vi. Tillsammans. Jag slipper bli liggande ensam kvar i vakenheten. Omhållenfasthållenihållenhandhållensammanhållen.

.




Jag smeker min kropp
hela tiden
för att trösta den
Din röst därinne
men säg mig
vad ska min kropp göra
utan dig

Jag smeker min kropp
hela tiden
utan dig
Jag lyssnar till regnet
Det regnar i mitt hjärta
men vad ska min kropp göra
hela långa tiden

ur ”Solens stav är du” av Ann Smith


Ord i tid och otid

I mörkret, när jag lägger min kind mot din axel kommer ledsamheten över mig och jag säger det: Under närheten och glädjen och skrattet finns den nu, hela tiden, stråk av ledsamhet som ibland sköljer över mig. Över hur det är och vilket sopigt läge som uppstått och hur i hela fridens namn jag ska hantera den…

…och så är jag arg också, på dig, på något underligt sätt, för att du ändrat dig… Jag var så tydlig när jag träffade dig, för att aldrig mer behöva hamna i det här läget… Det är ingens fel att det nu är som det är, men det är likväl himla orättvist…

Du är tyst, för vad kan man säga…

Dessutom är det osmart av mig att ta det här nu, för jag vet att det inte är din klokaste stund på dygnet, de där minuterna som rymms mellan ögonblicket du lägger dig ned och nästa, när du somnat. (Just den talangen är jag mycket mycket avundsjuk på. Tänk att alltid alltid somna gott!)
Risken är överhängande att du faktiskt somnar ifrån mig, ifrån mig och min ledsenhet och mitt i mitt resonemang.

Jag hör hur du andas tungt och jag bestämmer mig för att vända mig undan eftersom jag vet att du tycker att det blir för varmt om jag ligger för nära för länge.
Ja.
Jag är ledsen.
Men det går ju över, och det finns ju bättre tillfällen att prata om det här.
Men jag är ledsen.

Men av min rörelse blir till intet, för du håller i min hand.

Du har inte somnat ifrån mig.

Jag ÄR inte ensam i det här eländiga läget.

I min hand håller du stadigt och din fot söker mitt ben och den ordlösa närheten är.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.