Etikettarkiv: Ester

Den funkaj!!

Lilla Essingen provdansar en av klänningarna vi packar upp ur lådan från Ester.

Mamma! Den funkaj!!


I som i Eastmaninstitutet.

I morse ringde jag till Mamma.
Berättade om gårkvällen. Om äggkras, fingerklippningar och kräkhanddukar.
Ja, jösses. Ibland blir det bara mycket.

Hon berättade om en liknande incident, som inträffade för drygt 35 år sedan. Ett barn, något äldre än mitt är nu, ramlar ur en barnstol i köket. Smäller till framtänderna. De trycks in, trycks in på riktigt, pekar rätt in i munnen. Skrikåpanik på hög nivå, och självklart flödande blod. Min mor, som är en cool typ, till och med för henne blev det lite körigt. Hon letade telefonnummer i telefonkatalogen, till Eastmaninstitutetmen fick inte till det, ringde till faren som var på jobbet, som assisterade med telefonnummer och lite lugnande röst. För att moren skulle kunna ringa eastmaninstitutet, och därpå taxi, satte hon en glass i det hysteriskt gråtande och blödande barnets mun. Svårt att prata i telefon annars.
Jo.
Taxi kom, som inte ville få in en blödande unge i bilen, men vid det laget kompromissade nog mor inte mer, om jag känner henne rätt, stora handdukar fick följa med, fram kom vi och tandläkaren sa att hon gjort helt rätt som givit mig glass – svullnaden hade stannat av, uteblivit, man kunde helt enkelt trycka tillbaks tänderna igen. (??!)
Sen hem igen med taxi, ytterkläder och sånt blev ju kvar hemma.
Allt gick bra. Mina tänder fungerade tills jag tappade dem helt enligt normalitetskurvan.

Jag tänker på när mitt Gudbarn Ester testade gravitationen i en stentrappa och jag känner mig som en deltagare i Camp Parenthood.
Och så tänker jag ändå lite nöjt.
Jag höll ihop.
Jag blev inte panikslagen, faktiskt inte ens rädd.
Men så var det bara ett väldigt ytligt sår, även om det blödde som sjutton.

Vi hinner säkert med fler resor till akuten.

I ett av köksskåpen finns ett kuvert, ett ihopklistrat kuvert, fasttejpat.
I det ligger två femhundralappar.
Ifallattpengar.
TaximittinattentillAstridLindgrensbarnakut-pengar.

Och jag ska fylla på förrådet av gasbinda och kompresser och choklad. (Adrenalinet, människor. Nivåerna är inte nyttiga)


Bäppi!

Kärt barn har många namn.
Nu har mitt barn fått ett till, ett ovanligt kärt.

”Bäppi”.

Över MSN:

MsGarbo säger:
*buff*
MsGarbo säger:
Den där bilden hör som ihop med inlägget i bloggen häromdagen…
MsGarbo säger:
…men som vän av ordning frågar jag om det är ok?
Jeez säger:
*kollar* inga dammråttot….det är okej
Jeez säger:
ester hälsar att det är fint! titta, bapbap
MsGarbo säger:
eh?

Överföringen av IMG_0008.JPG är färdig.

MsGarbo säger:
vad är fint? Kortet?
Jeez säger:
mm
MsGarbo säger:
bapbap, betyder det ”baby” eller?
Jeez säger:
det första tittade hon på
Jeez säger:
vet inte förmodligen
MsGarbo säger:
Ajaaa.
MsGarbo säger:
Hey, Ester, du har HELT rätt!
Jeez säger:
mm, och nu frågar hon var ”bäppi” är!!!!!!!
Jeez säger:
coolt
Jeez säger:
hon pekar på ”bäppi”
MsGarbo säger:
Ah!

Min guddotter är gränslöst talangfull!

/Mallig Gudmor


Fossilerad Creme fraiche…?

I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför…

Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.

Oj.

Eh..?

Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men …

…det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.

Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH…

– – –

Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar – en smula hårdhänt – och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.

Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar – traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.

Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

…och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)