Etikettarkiv: föräldraskap

Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.


Det enda jag önskar mig i julklapp är…

Somligt tål att upprepas, så jag tänker göra det nu. Jag repriserar ett inlägg från december förra året.
Den minnesgode noterar att jag uppdaterat det en smula. Myggnäten har nämligen blivit billigare sen dess.
Det är en himla tur, för just nu dör två barn i minuten i södra Afrika på grund av malaria.

————–
Vad kostar en Latte?

Det beror ju självklart på var man inmundigar den.
Hemma hos min vän Carina kostar den gratis och där är den god som rackarn Dessutom får man trevligt sällskap och en massa skratt på köpet.
På såna där amerikanska muffinsfik kostar den väl 35 spänn kanske. Och så köper man ju något gott till också. Det är lätt att en kaffe med tilltugg kostar mer än en halvhyfsad lunch. Ojdå.
Men inte alltförsällan blir det ändå så. Because I’m worth it.

Vad kostar en starköl, eller ett glas vin om man går till en trevlig pub?
Vad kostar ett paket cigg?

Jag skrev här om dagen om att jag är den blödigaste människa ni alls kan tänka er.
Nu sitter jag och lipar här igen.

För struntbelopp kan man hjälpa en mamma eller pappa att skydda sina barn från att få malaria.
Malaria är alltså en dödlig sjukdom om den inte behandlas.
Det är inte Vinterkräksjukan eller Vattkoppor eller Tredagarsfeber.

41 spänn?!

Det är växelpengar.

Hur fasen kan vi låta barn få malaria för att de inte har ett myggnät att sova under?!

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Myggnät

41 spänn?!

Här köper du ett myggnät. Eller tre. Eller tio.
Eller så köper du poliovaccin, aidsmediciner, pennor till skolbarn, vattenreningstabletter, näringskex till undernärda barn, vätskeersättning mot diarré eller avmaskningstabletter.

Jallajalla!!

—–

Så. Nu har du läst vad jag skrev förra året.
Det tog dig ungefär en minut, eller kanske två om du klickade på länken. Gjorde du inte det har du en ny chans här.


Mammafamnen

Alldeles för sent kommer jag i säng, efter alla kvällens ord och tankar. Glad i hjärtat men också återigen gråtmild och tacksam. Yrvaket kommer Lilla Essingen snubblande, med famnen full av bilar, tåg och en sandsil (?!!) men utan napp. Snabbt fram med en reservnapp och snabbt somnar han om. I precis den här minuten ligger min kind mot hans hjässa och hans andning är tung.

Tack gode Gud för att han finns och för att jag kan få ha honom hos mig.

Kanske kanske kanske kan en mamma någonstans i Sverige snart få ha sina två små barn hos sig.


Dags för lite fredagsmys?

Jag är mamma sedan två och ett halvt år. Jag är inte någon sensationellt bra mamma men jag är antagligen inte sämre än de flesta. Jag blir ibland arg på mitt barn och redan nu vet han ganska väl hur man gör för att provocera mig. För det mesta biter jag mig i läppen, tar ett andetag extra och sätter mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge. När jag inte klarar det går jag ut på balkongen och tar tre andetag. Sen sätter jag mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge.

På samma sätt som alla tvåochetthalvtåringar gör, så händer det att mitt barn slår mig när han är arg på mig. Undantagslöst tar jag tag i hans händer och pratar med honom: Du får inte slå mig. Du får inte slå någon, aldrig någonsin får du slå någon. Arg kan man vara utan att slåss. Vi pratar och vi lyssnar men vi slår inte varandra.

Och så pratar vi om det. Gång på gång.
Var gång det sker. För det gör det, för är man tvååetthalvt har man mer humör än fostran, och det är mitt jobb, mitt ansvar att lära honom hantera frustration och ilska, och lära sig att inte bli provocerad av andra människor.

Jag blir förtvivlad och alldeles vitglödgat asförbannad var gång jag påminns om att det jag predikar för mitt barn, och det jag faktiskt kräver att han ska lära sig att bemästra inte är en självklarhet.
Att människor anser sig ha rätt till undantag.

Det finns inga förbehåll, det finns inga undantag. Det är en av tillvarons ytterst få absolut analoga regler.

NEJ.

Så när SR rapporterar om pappan som misshandlat sin dotter men slipper fängelse blir jag matt och förtvivlad och förbannad.

Men jag försöker andas. Predika kommunikation. Vikten av att lyssna dubbelt så mycket som man pratar.

Sen får jag nästa käftsmäll

Stopp.
Vad händer?

Man hade en träbur på gården som kallades Mysen?!
Varför fanns den där, vem hade byggt den, vem kom på det, och vem fasen kom på att kalla den ”Mysen”??

Nej. Lika lite som att man inte får slå barn får man låsa in dem i en trälåda.

Man får inte heller videoövervaka dem för att slippa vara med dem när de får panik av att vara inlåsta i en trälåda.

Man får inte heller skrämma andra barn genom att låta dem se en video med ett panikslaget och inlåst barn.

Särskilt inte ett ”funktionshindrat” barn som kanske  inte har samma förutsättningar att kommunicera som ett ”normalt” barn.

Det är vår gemensamma,  absoluta och kompromisslösa plikt som vuxna människor, oavsett om vi är föräldrar, lärare, busschaufförer, kassörskor eller poliser,  att lyssna på, skydda och företräda barn så att de lär sig respekt är något man får och inte något man kan kräva eller ta. Det bästa verktyget vi har för att kommunicera med barn är den trygghet vi kan projicera kring barnet. Utan trygghet och  tillit finns tillslut  bara skrik, knytnävar och panik kvar.

Heder till de vikarier som gjorde sin plikt och såg till att skydda ett barn istället får att låsa in det.


”Min bästa vän”

Novemberkvällen är mörk och ganska bra och barnet dansar runt i vardagsrummet, framför tv:n, utan byxor och blöjor och är söt som socker.
Jag gör i ordning makaroner till den micrade köttfärssåsen och hans intresse för konceptet mat är inte alls överhuvudtaget. Nej.
Så jag äter själv.

Någon timme senare klättrar han upp i sin stol, äter några tuggor, och jag sätter mig med honom för att uppmuntra tilltaget, serverar den där älskade mjölken och han dricker lyckligt.

Sedan lägger han en hand på var sida av mitt ansikte, på var kind, jag böjer mig fram mot honom och ska till att pussa honom när han tittar på mig och säger:

”Min bästa vän”

Sen slickar han min pussförberedda mun, en hundslickarpuss, inspirerad av hunden Silje på Gotland och dissar köttfärssåsen, och dansar vidare i mitt liv och jag står i mitt kök och är bara lycklig över att han finns i mitt liv.


Om det där att fånga dagen…

I natt vaknade inte Lilla Essingen.
Han sov gott hela natten och jag vaknade av väckarklockan och var omgiven av en stor, tom säng.
Panik i tre sekunder innan jag insåg att allt var som det skulle, att han helt enkelt inte vaknat och velat komma till mig.
Allt är under kontroll.

Jag har sovit ovanligt gott i natt. Sju timmars ostörd sömn. Alldeles fantastiskt.
Men när jag gått upp och börjat göra i ordning morgonen så …

…nä, abstinensen var svår.
Efter värmen, efter huden, den där lenheten.

Han sov ännu, i sin pyamas med små kossor på.

Försiktigt lyfte jag över honom från spjälsängen till mig, lade mig en stund igen, andades i den där gropen i hans nacke och drog in doften av Varm Liten Pojke.

Sen fungerade dagen.

…och jag kommer hem och läser och gråter och läser lite igen.

Och så måste jag gå in och smeka min pojke på kinden. Försiktigt försiktigt, så att jag inte väcker honom, nu, när han nyligen somnat…


Om att skidra i lössnö

I ett tidigare liv, åh, det är länge sedan nu, levde jag i Byn, långt norrut och jag levde i kärlek.
Passionerad vild och hämningslös kärlek.
Den där självklara, kompromisslösa och uppslukande sorten.
Emellanåt en smula förbrännande och förgörande.
Men ändå, i stort god.
Det var ett enkelt liv, om än omständligt, men det jagades, det fiskades. Man bakade Gahko och man kokade palt.
En sommar fick man ett hönshus i present och det är en fröjd att höra hönsens GodMorgonkackel och därpå NuHarJagLagtMittÄgg-kackel.

Men nu var det vinter.
Kallvinter, massor av snö.
Nu, så här många år efteråt minns jag inte vad som utlöste det hela men något av dessa barn, de där barnen som jag fick på köpet, som var goda och underbara på alla sätt, men som valt mig lika lite som jag valt dem med allt vad det innebär, något av dessa barn lyckades för en gångs skull få sinnet att rinna på mig.
Det händer inte ofta.
Det händer faktiskt alldeles för sällan.
Vrede kan vara en bra sak, för ur vrede föds kraft och förändringsvilja.
Jag blir sällan arg, och alltför ofta ledsen.
I sorg bor förtvivlan och passivitet.

Men vad det nu var som hände så hände det ordentligt.
Jag var ensam hemma med dessa barn, deras pappa var någonannanstans och något gjorde mig så vansinnigt provocerad att jag helt enkelt, i mörkret och kylan, klev i nokiastövlarna, drog på mig dunjackan och ställde mig på skidorna. Bättre fly än illa fäkta. För jag var så arg så arg att jag nog aldrig varit så arg förut. Jag var så arg att jag kunnat slå till någon och att slå barn… Jag ställde mig på de där breda rejäla tegsnässkidorna. Såna skidor som man använder när man skidrar, skidrar på riktigt, utan spår, utan pistmaskiner.
Och jag for.
Ut i mörkret.
Ut i skogen.
Över odlingen, ner över myren.
Bort mot Jåttom, ut över sjön.
Himlen mörk, stjärnorna klara och gnistrande, rimfrost i håret och tårarna rinnande.

Helt utan mål.
Åt det hållet kommer man ingenstans. Det är väglöst i flera mil.
Men jag är arg.
Jävlar så jag skidrar.
I helvete heller jag tänker vända om, oh no. Nejnej.

Och så hör jag snöskotern långt bakom mig.
Helvete.
Det är svårt att smita på skidor.
Man lämnar liksom spår efter sig.
Men i helvete jag tänker göra det enkelt.
Jag lämnar det översnöade skoterspåret och ger mig ut i lössnön.
In i granskogen, den tätaste och jävligaste jag hittar.
I helvete heller att jag ska hem.

Han kommer självklart ikapp mig, barnafadern.
Han åker i en stor lycka för att genskjuta mig åt fel håll, och jag – fortfarande i vrångan – gör ett lappkast för att vända från honom.
Han får tjata, truga och be för att få mig att acceptera att åka med tillbaks igen.

(Och var skulle jag annars ta vägen?)

Han hade kommit hem, mötts av förtvivlade och uppjagade barn, och förstått att det nog vore bra att fara och hämta hem mig. Resten fick vänta en stund.

Små barn tar man hand om.
De tar emot omsorgen. Lär sig så småningom att le vilket får oss att ge än mer omsorg och gränslös och villkorslös kärlek.
Förmågan att väcka vår kärlek är en överlevnadsstrategi.
Det är ingen tillfällighet att vi inte kan motstå att reagera på små små barn.
Men ju äldre barnen blir, desto mer komplex blir relationen.
Barnen frigör sig, provocerar, testar gränser just för att det är deras jobb – att utvecklas till självständiga personer.
Och vi försöker hålla i lagom hårt, vara trygga men släppa efter, hålla i, hålla emot de värsta galenskaperna.
Det där är inte lätt.
Det är inte lätt.

Och det gör mig fullständigt livrädd.
För nu är det på riktigt.
Nu är det min onge och inga bonusbarn.
En onge som på många sätt bara har mig.

Än så länge är det så lätt.
Han är min onge.
Jag är hans mamma. Vi är centrat i varandras liv.
Än så länge har han långt tills han lyckas rubba mig men jag är ödmjuk inför vad som kommer att komma.
Jag kommer vara trött, han kommer att vara hungrig och trött, han kommer provocera mig och eftersom han är det jag har närmast gör det också då som ondast.

Kärleken, som är så ren och okomplicerad, kommer att bli skavd. Få sprickor och bli kantstött. Säkert inte svagare, det tror jag inte, men det kommer bli mer komplicerat.
Och hur överlever jag det?

Det här skrämmer skiten ur mig.

Tänk om jag inte förmår att älska då?
Tänk om jag börjar tvivla?