Etikettarkiv: förlåtelse

Om vikten av lite uppfriskande inkvisition – rensning i leden

Jag försöker vara storsint.
Jag försöker tänka: Varje människa har rätt till sin åsikt, och också rätt att uttrycka den.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om ”jihad” och ”heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt ”vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett ”Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.

Annonser

Ode över en kantstött kopp.

Jag är irriterad över att en av mina muminmuggar blivit kantstött.
Mycket liten är skadan, men den är där och den stör mig och muggen behöver ersättas och det stör mig ännu mer.
Jag kan inte med kantstött porslin.

Jag går in i sovrummet och hämtar den urdruckna vällingflaskan, den ska fyllas på, när som helst vaknar barnet till och då är det bra att vara redo.
Jag blir stående inne i dunklet. Tittar på barnet som sover.
Kärleken är så ren. Okomplicerad.
Utan skador. Inga svek, inga lögner. Inga besvikelser.
Det är så lätt att älska ett litet barn, det är så lätt att ta emot kärleken man får tillbaks.
Det finns inget motstånd. Det är bara att flyta med, njuta, ta emot och ge.

Men jag är ganska kantstött. Och helt plötsligt har det där lätta blivit svårt. Både att ta emot och att ge.
Annat än till det här lilla barnet.
”Jag älskar dig” säger någon och jag undrar varför? Hur har du missförstått det här? Vad förväntar du dig? Vad ser du, när (inte om)kommer du bli besviken?
Javisst är det vrickat men så tänker jag.
Väntar på något sätt på att kärleken ska spricka och avslöjas som bara en mask, en mask över egennytta, lusta, pragmatism… Inte dåliga saker, bara inte kärlek.
Och det jag ser i andra är jag själv.
Det är ingen vacker bild av en människa.

Så jag står där i sovrummet, i mörkret och tittar på mitt barn och känner den där kärleken.
Den obeblandade, den utan sprickor och skador.
Njuter.

Sen försöker jag förlåta den lila muminmuggen för den där lilla skadan.


Kan vi förlåta? Kan NI förlåta?


Jag bläddrar förbi notisen i DN, den om Jackie Arklöv men fastnar när jag hör om det hela på P1 Morgon.

Där intervjuas kommunalrådet i Storumans kommun om Ankarsunds intresseförenings beslut att låta polismördaren Jackie Arklöv ha en konstutställning, och byaföreningens ordförande uttalar sig också.

Mycket jordnära fångar de hela problemet i sin enkelhet. (Nej, jag kan inte citera exakt, eftersom jag inte hade papper och penna tillhands, och ljudfilerna av sändningen ännu inte lagts upp av Sveriges Radio)

…Det han gjorde var ju fruktansvärt, händelserna i Malexander…samtidigt måste man ju tro på att en människa kan sona sitt brott och återrehabiliteras i samhället…


Jag associerar vidare till en artikel jag ögnade i Aftonbladet igår. (Nej. Jag köper fortfarande inte såna skittidningar, men den låg på jobbet och jag hjälpte min brukare att bläddra och läsa)

Det är Monica Svensson som utbrister: Nu har jag klippt mig och skaffat mig ett jobb!!
– Vad händer nu?

Monica är före detta missbrukare, som lyckats göra sig fri från sitt missbruk, fått ordning på livet och som nu ska läsa på universitet – om hon lyckas hitta någonstans att bo på studieorten. Goda referenser är det ingen som kollar, om man är en gammal knarkare med gamla betalningsanmärkningar.

När förlåter vi en människa? Hur många chanser kan vi ge, kan de få? För så är det ju, återigen tänker VI välordnade på DE missanpassade, stänger ute. Precis såsom de utestängda, ”missanpassade” i sin tur stänger ute det ”normala” och skaffar en egen subkultur, en egen ”normalitet”.

Ve den som försöker gå tillbaka, få vara med inne i värmen igen.

Då hjälper det inte att klippa sig och skaffa ett jobb.

Likväl är det en inte helt enkel tanke: Har en man som begått oerhörda brott i krig, som är uttalat främlingsfientlig, som rånat banker och mördat två poliser rätt att göra något så normalt som att få visa upp sina egenhändigt målade tavlor?

Hur kan vi orka ge en man som honom, en kvinna som henne ännu en chans?

Har vi råd att låta bli?

På något sätt tycker jag att människorna i Ankarsunds intresseförening har anledning att vara lite stolta över att de tror på till och med ett ”hopplöst fall” som Jackie Arklövs förmåga till återanpassning och rehabilitering till samhället.

.