Etikettarkiv: foto

Dubbelt upp

Igår var en bra dag i mammalivet, och jag vet att LillaEssingen var duktigt glad han med.

Jag fick nämligen TVÅ små händer i mina, när vi gick hem från Dadi.

Lilla M följde med hem från Dadi, båda barnen var taggade till max, och unga fröken fullkomligt dansade av glädje över att få komma hem till oss och leka.

Alla tåg revs fram, alla bilar revs ut, vi kokade makaroner och åt och yrade och vevade åt alla håll.

Och självklart passade jag på att fotografera, för jag är nu så larvigt förtjust i att se de här två ongarna tillsammans.

 

Dessutom har jag inte fått kläm på det här att fotografera i ruttet ljus, och så här i november, december är ljuset riktigt uselt. Eller inte alls.

 

 

Den ena bilden är tagen med blixt, den andra med kamerans ”blixt-förbjuden-automagiska” läge. De bilder jag tog på egen hand fick helt sjuka slutartider, och sånt är sannerligen inte kompatibelt med de här två ungarna.

Ni som kan foto. Hjälp mig. Hur gör man det bättre?
Blixten tycker jag inte om. Färgerna blir klarare och bättre, men skuggorna så hårda men gulsticket och oskärpan är inte heller kul.

När Lilla M’s mamma kom skulle hon inte alls gå hem. Nej, hon skulle sova över här också.
Ja jisses, så klart ska de sova över, men kanske ska de hinna fylla fyra först.

Annonser

Att dö litegrann

Att sträcka sig, att försöka lite extra, att utmana sig själv, sina drömmar och sina belackare.

Idag har många människor varit modiga. Nästan lika många har blivit besvikna, men några har blivit lönade. Kanske börjar ett nytt liv för någon, kanske blir just den här dagen den där dagen man aldrig någonsin glömmer.

…och för andra är det en vanlig dag på jobbet. Man sopar ihop skräpet, åker vidare och ställer upp kravallstaket i en ny stad.

Där nya människor fyllda av drömmar om en annan framtid väntar, utmanar drömmen och riskerar att den spricker, naggas i kanten eller … uppfylls.


Krokus

Jag älskar den här tiden.
Livet kommer åter.

Bilden tog jag en annan vår, under en promenad med Mia, och ja, jag minns också fuktfläckarna på knäna!


Åtting

Åtta månader har Essingen blivit.
Helt galet.

img_0785_1_small

img_0792_1_small
img_0789_1_small1

Och ja.
Tulpanen överlevde.


Handstil


Jag tycker om att skriva för hand.
Själva känslan av pennan mot pappret, och det händer att jag saknar att man aldrig skriver brev längre, just för den sakens skull.
För visst är det härligt att både bre ut sig över flera sidor, i lugn och ro, med en tekopp intill sig och en bra penna i handen!
För att inte tala om att ett brev, ett brev med frimärke på, utan fönster, utan med handskrivna tankar i!
En skön bläckpenna är en fröjd att skriva med!

Sen håller jag med Mia*: Det handskrivna är rysligt svårredigerat!

Igår lyssnade jag på radio, där man dels pratade om språkinlärning, läsande och skrivande, men också om skrivstil: är det viktigt att lära sig läsa och skriva skrivstil?


Samma lapp, en stund senare, efter en femåenhalvmånaders killes kärleksfulla behandling.

Vad har du för handstil?


Alien

Jag rycker nästan till när jag ser monstret i ögonvrån.

Tack, Gud, för att du gjorde dem så små…

Trollsländelarven har krupit upp ur dammen, satt sig på undersidan av ett näckrosblad för att torka, för att krypa ur den gamla kostymen, veckla ut vingarna och sedan så småningom kunna flyga iväg, nu som fullvuxen trollsända.

Kvar blev kostymen…


Det mest privata.

Den här bloggen är halvanonym.
Många av dess läsare känner mig privat, In Real Life. Vet vem jag är.
För dem är MsGarbo bara ett av de flera ”nätalias” jag använder, de vet vad jag heter, var jag bor, hur jag ser ut, vem jag är.

För andra läsare är jag helt enkelt bara msgarbo.

Jag vill ha det så.
De som inte känner mig, som bara känner mig via den här bloggen behöver inte veta om jag heter Anna, Maria eller Sofia i förnamn, helt enkelt eftersom det egentligen är ganska irrelevant.
Jag har aktivt undvikit att publicera bilder av mig själv här.

Men nu står jag i valet och kvalet.

Hur ska jag göra, alla gör olika…
För jag vill bara ropa ut över världen, visa upp detta underbara lilla barn, skryta för alla, för just detta barn är något alldeles fantastiskt och underbart, en underbar liten pojke, vackrast i världen. (Helt objektivt, alltså!)

Är det egentligen inte väldigt underligt att inte DN har en hel bilaga om detta underbara barn, att inte Rapport gick ut med extrasändningar när han föddes? Att inte hovet uttalat sig? (Återigen helt objektivt, dårå!)


Men det här behovet av att ROPA UT rimmar illa med mitt behov av att vara privat. Friheten att få gömma mig lite bakom ett nätalias.
Samtidigt, vad är det att hymla om? Det är ju knappast att jag egentligen har en identitet som behöver skyddas. Jag är inte en Kändis Bakom Stora Svarta Brillor.
Jag är bara en helt vanlig människa, som har en blogg som egentligen är rätt ointressant, som mest läses av just människor som redan känner mig och som antagligen BEHÖVER bli utsatt för våldsamma mängder bedårande bilder på mitt underbara lilla barn.

Ja.
Jag får nog fundera på det här lite mer.