Etikettarkiv: gnäll

Korkat

Det blev inte som jag tänkt det.
Min irritation var stor, det var den, och jag orkade inte ta tag i det hela. Tiden gick men tillslut skrev jag det där sammanbitet artiga mailet.
”Det tjänar inget till att vara otrevlig” men varför är det så här? Varför går de sönder, varför är de så dyra, varför måste man köpa FLASKOR för att få tag på nya korkar?

För det var irriterande. Jag fick min fina fina sodastream och använder den mycket, men eftersom det inte är standardmodell så har den också speciella flaskor i glas, med en annan sorts kork än de vanliga. Och denna kork envisas med att spricka. Jag fick två flaskor tillsammans med maskinen och ganska fort hade båda korkarna spruckit. Irriterat for jag till MediaMarkt för att köpa nya, insåg att man måste köpa flaska för att köpa kork. Så jag köpte två flaskor till. För 160 spänn styck. (Förstå irritationen!) Ännu en kork sprack och nu var jag alltså inne på den sista. Tror ni att jag känner att jag behöver fler flaskor?

Så fick jag då svar från SodaStream. Jo, man ska visst kunna köpa bara korkar hos återförsäljarna, men ville jag bara meddela min adress kunde de skicka några korkar.
Så nu sitter jag här med fyra nya fina fungerande korkar och all min irritation bara pös bort, ungefär som kolsyran ur en flaska vatten med otät kork.
Jag som skulle vara Kränkt Konsument och allt!


I huvudet på ännu en mamma…

Det är inte lätt att vara förälder idag.
Sällan har så höga krav ställts på föräldraskapet, sällan har det funnits så mycket att vara orolig för.

Eller..?

DN-journalisten Hanne Kjöller gör upp med myten om det omöjliga livspusslet och jag läser och nickar för mig själv.

För var i världen, när i tiden har det varit lättare?

I Sverige har vi – utan konkurrens – världens bäst utbygda föräldrapenning.
Bara en sån sak.
Vi har gratis sjukvård för alla barn, gratis mödravård under graviditeten.

Sällan har så många som har så mycket att vara tacksamma över gnällt så mycket som svenska småbarnsföräldrar, gärna medan man kör sin designade Urban Jungle, med en latte i vänster hand och bluetooth-headsetet inpillat i örat.

Läs!


Den Stora Stormen i det Lilla Vattenglaset

Det är ingen hejd på hur synd det är om oss människor, och hur kränkta vi är över att inte bli förstådda, tagna på allvar och nu är det tydligen krig igen mellan hon den där skugge och någon modebrutta på aftonbladet.

Jag läser om eländet, utan att idas följa länkarna till deras källor. Jag skrattar gott åt drottningens drapa men mer än så ids jag inte.
Jag orkar inte bry mig i deras tjafs.

Jag försöker hinna blogga någon gång mellan varven. (Det går väl sisådär!)
De flesta av mina bloginlägg hinner aldrig ner genom fingrarna ut på tangentbordet.
Jag har inte orkat sätta mig in i det här mikrobloggandet, twitter och allt vad det heter. Vi har inte tid med sånt, jag och Essingen.
Vi har så mycket liv att leva att vi inte hinner berätta om det för världen.
Vi har definitivt inte tid att gräla om saken.

…och se där, ännu något att vara tacksam över!


Om lyckan över att ha en nedsnorad tröja.

Jag har nog predikat om det här förut, men ändå gör jag det igen.
Om vikten av att värdera det man har, se sina välsignelser, räkna sina tacksamheter.
Visst kunde det vara bättre, men det kunde också vara så väldigt mycket värre.

Jag ser en snabb glimt av mig själv i badrumsspegeln. Håret är på ända, jag har en sunkig t-shirt på mig, med klart urskiljbara Essing-spår på axlarna och ärmarna. Han är snorig och dräglar som en besatt, och han har blött lite näsblod under natten.
Jo.
Jag har definitivt varit snyggare.
Skulle MrRight ringa på dörren nu, och jag vore dum nog att öppna, vände han garanterat på klacken.
Bums.

Vi har haft några ganska jobbiga dagar. Essingen har varit sjuk. Febrig. Gråtig. Alvedonet har tagit toppen av febern, men han har inte orkat något, inte lekt mer än korta stunder, och allt har fastnat, ramlat och bråkat, inget har fungerat för honom och han har förtvivlat protesterat.
Näsan rinner och rinner och ElakaMamman är där med de där näsdukarna, de där vita handdukarna och torkar och torkar och han protesterar vilt, vill inte alls bli överfallen av en massa vita sjok, oavsett om de är av papper eller bomull.
Halsen har nog gjort ont, för han har inte velat äta. Inte alls stundtals och det är inte alls typiskt för en i normala fall tämligen matglad gosse. Det enda som verkligen funkat är välling och tissetåren.
Så var det det där med tänderna.
Som utan atthan alls antagligen egentligen tänker på det hugger djupt in i mig och det gör så ont att det vitnar för mig och nejkioskenärheltplötsligtmycketstängd!!! och Mamma! Jag vill ju haaa!!!.
Panik, vilt vrål, floder av tårar.

Kort sagt.
Andra dagar har varit roligare, lättare, både i mammalivet men framförallt i pojklivet.

Men å andra sidan.
Vad är en förkylning?
Några dagar hemmavid, snor, hoståfräs, gråt och tandagnisslan, men det går ju över.
Det finns barn som har värre åkommor.
Det finns barn som slutar att finnas, det finns föräldrar som förlorar sina barn.
Det finns kvinnor och män som aldrig ens får de där efterlängtade barnen, och det finns barn som inte blir uppskattade och omhändertagna som de förtjänar.

Så jag sätter ihop håret i ett tjorv, bär på pojken ett varv till, sjunger om den där båten som blir våt om magen och snusar i hans ljusa hår. Ljuvliga lilla barn, oändlig är min lycka över att du är en del av mitt liv.

Det var när jag var sjuk, sjuk och deprimerad så där förtvivlat och hopplöst utan hopp som jag på något sätt ändrade mitt tänk. (Hur lyckades jag?)
För just då, när jag var utan hopp, när allt, faktiskt allt var åt helvete (Mitt liv havererade ganska totalt där och då…) så slutar man att se nyanserna. ALLT blir illa, värdelöst, katatrofalt, omöjligt, äckligt och jag kände mig jagad, utsatt, hotad, rädd, kraftlös…

Och jag ynkade.
Ältade.
Gnällde.

(Jag kan ibland förundras över att så många av de människor jag lärde känna då fortfarande är en del av mitt liv, för jag var verkligen inte någon speciellt trevlig och positiv typ.
Tvärtom.)

Och i det där så hittade jag en metod. En magisk pärla som skimrar i mörkret, i det allra mörkaste mörkret, och som får det att ge vika.
Faktiskt, rent bokstavligt. Jag hade en frälsarkrans och jag satte helt fräckt en extra pärla på armbandet, en (i mitt fall grön/guldfärgad) pärla som fick symbolisera tacksamhet. För till och med när tillvaron är så vidrig att man bara står ut med den i små små bitar, kanske en kvart i taget, så finns det fortfarande något att vara tacksam över, problemet är bara att man inte förmår att se det där och då.
Då är det bra att ha något som påminner en om det.

(Jag är inte hemlös…Jag bor i ett land där det inte är krig… Jag hann precis med bussen…Jag hade inte tappat bort nycklarna, de låg kvar på skrivbordet…Det regnar åtminstone inte just nu…Jag andas fortfarande…)

Och mitt liv har blivit så mycket lättare.
Jag har lättare att rycka på axlarna åt andra människors tokerier.
Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre.
Jag är sämre på att oroa mig. (Därmed inte sagt att jag inte oroar mig.Jag är bara inte Världsmästare längre)
Det är som om tacksamheten bromsar neggo-tankar.

Det är egentligen bara en sak som verkligen provocerar mig.

Bortskämda människors gnäll.
Männskor som är välsignade, som har så oerhört mycket att vara tacksamma över, som har resurser, möjligheter men som istället bara ser problemen, det tunga, det svåra.

Jag vill inte höra. Jag vill inte låta min tillvaro bli nedskitad av deras otacksamhet och tjat, jag klarar bara inte av det.

Puckon!
Var glad över det ni har, istället för att gnälla om petitesser.
Rätt som det är så kan livet vändas överända och en katastrof vara ett faktum.