Etikettarkiv: Handen

Båtliv i Handen

Jag tar, som ofta, Lilla Essingen i bärsjalen och går upp till kyrkan. St Eskils kyrka, här i Handens centrum.

Öppen förskola, där trivs vi riktigt bra, jag och pojken min. Jag småpratar lite med diverse andra mammor (och undantagsvis en och annan pappa) och Skorven (som i detta ögonblick försöker äta upp en tvättställning..!?) träffar andra barn.
Just det är fascinerande.
Första gången vi gick dit var han fullständigt bergtagen, låg/satt bara och TITTADE på alla andra barn. Bebisar i hans egen ålder, ettåringar som tultar omkring, och deras äldre syskon som busar och leker. Jag tittade på honom, och log. Som sagt: Bergtagen.
Några barn känner vi från BVCs föräldragrupp,några mammor har jag hittat att promenera ihop med, och det känns bra.

Det är så enkelt, så litet, men ändå så bra. Ett stort rum, med leksaker, plats och stolar och bord, massor av barn. Sen en liten sångstund, och sen kan man fika om man vill. Och det vill man ju i allmänhet.

Jag ser på andra barn, äldre barn. Tänk, snart kommer Skorven sitta stadigt, börja krypa, resa sig… Det är märkligt, alltihop.
Man kan småprata lite om stora väsentligheter. Om tandsprickning, nattvak eller olika modeller av bärselar.

En liten båt

En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar
Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar.
Jag undrar vad de viskar.

De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten!
Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten,
och jag blev glad som katten!

Då, för länge sedan, då när jag just flyttat hit, när jag hade ont ont i bäckenet, när jag gick över tiden och väntade, väntade och väntade så var just det här en av mina målbilder.
Att jag skulle gå med ett litet barn i en bärsjal, gå på öppen förskola och öva på att vara mamma.


Paltpartaj

I torsdags, när jag äntligen kommit hem från Handen, och kontraktsskrivning på nylägenheten ringer jag till sysslingbryllingkrylling Jocke.
Vi ska, nu när han slutligen fått de sista listerna på plats i det nyrenoverade köket, koka palt.
Det bestämde han redan i höstas, när vi träffades hemma hos Moster Bibbi för att äta surströmming.
Jaja, sa jag, det blir nog bra…

Men nu var det dags, söndagen var inbokad, jag hade bara en fråga, om själva geografin. För var på Tyresö var det nu han bodde? Jag har aldrig varit hemma hos honom.
Nej, inte Tyresö, Handen, säger han.
Handen, upprepar jag förvånat, bor du i Handen? En sån tillfällighet, jag har just kommit hem från Handen, jag har varit där och skrivit på ett kontrakt för en lägenhet!
Självklart frågar han då var i Handen jag ska bo, och jag nämner adressen.
Det blir tyst en halv sekund, och sen säger han: Du. Då blir vi grannar!
Allvarligt?? Jag tror inte mina öron. Jag får adressen, knappar in den på eniro och … ja. Det är verkligen så. I ett radhus på andra sidan gatan bor han och hans familj.
Det tar max två minuter att gå från min port till hans dörr…?

Vad ger ni mig för den tillfälligheten?

Och palten?
Jovisst samlades vi, Moster Bibbi, Kryllingsysslingbrylling Jocke med hustru och barn, ditringd kryllingsysslingbrylling AnnMarie med man och hela kastrullen med nykokt palt.
Det är många år sedan jag kokade palt nu, det har jag nog inte gjort sedan jag flyttade från Luleå… eller kanske ännu längre, sedan jag flyttade från byn…?
Men visst sitter kunskapen i än, och jag hör farmors röst i huvudet när jag formar palten i handflatan; först en rund flatpalt, sen det stekta rimmade fläsket, och så vrider man ihop palten, så att den inte spricker när man kokar den…

Nej. Inte kommer det dröja så lång tid igen innan jag kokar palt nästa gång. Det är ju så larvigt gott, och det är ett fantastiskt tillfälle att träffas, särskilt nu när jag kommer få en paltälskande kryllingsysslingbrylling till närmsta granne!


Fixelifaxtrix till max.

Det är sällan jag säger: Nej, det är inte ok. Det behöver göras nu, inte i eftermiddag eller i morgon.
Oftast anpassar jag mig.
Oftast behöver jag inte säga så.
Oftast håller min planering, mina tidsmarginaler är oftast goda.

Men det gick bra, trots allt. Efter en massa magsyra och en massa åkande.

I juni kommer h*n, skorven, som i och för sig mycket påtagligt redan är här, men i juni föds h*n.
Då blir jag mamma.
Eller snarare, det är väl en process, det är också en av poängerna med att en graviditet är nio månader; att man ska hinna bli mamma, förändras.
Inte sker det på ett dygn, några timmar, några minuter på en förlossningsavdelning.

Men i Juni vill jag vara redo för min lilla skorv.
Det känns viktigt, väldigt viktigt, att mitt liv är anpassat för henom. Att förutsättningarna för mig att vara och bli en bra mamma är så bra som möjligt.

En viktig aspekt av dessa förutsätningar är hur jag bor.

Idag bor jag i en ljus och fin tvårummare, bra standard, absolut inget att klaga på.
När jag flyttade ner från Luleå var jag oerhört glad över den, över 1:ahandskontraktet, friden och tryggheten.
Inget har förändrats.
Men.
Ja. Lägenheten är ju densamma, lika fin fortfarande. Men nu kommer den inte fungera längre. Det geografiska läget är fel.
Den ligger för långt bort från sånt som jag helt plötsligt behöver få ha nära.

Dålig närservice, här finns inte ens en vettig mataffär.
Långa transporter – 35 minuter och 21 tunnelbanestopp från T-centralen. Och oftast ska man ju inte till centralen, utan vidare därifrån.
Hem till mamma tar det mellan 70 och 90 minuter, beroende på hur bussarna passar vid Gullmarsplan. Med bil tar samma resa ca 40 minuter. Det är inte nära på något sätt.

För ja.
Jag blir en ensam mamma och då behöver jag backup, och då är blod tjockare än vatten.
Vänner har jag, välsignade är de, men kör det ihop sig nu är det oerhört tryggt att ha en mamma, att ha en mamma inom räckhåll.

Så helt plötsligt är den här lägenheten inte alls bra.

Jag köar hos Bostad Stockholm och det kan man ju roa sig med. Men visst har jag blivit kallad på visningar lite här och där, några fina lägenheter i Trångsund och Skogås.
Men hur tänkte jag då, när jag anmälde mig till Haningebostäders kö? Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För där har jag lika lång kötid som i Bostad Stockholm och till Handen for jag för att titta på två lägenheter, i samma område, bara olika trappuppgångar.

68m2, 2rok. Badkar, balkong.
Den ena i bedrövligt skick: slitna och skadade tapeter i alla rum utom sovrummet, där den istället är hysteriskt blå.
Men på nedre botten, bara en halvtrappa upp.

Den andra är fin. Riktigt fin. Samma planlösning som den första – man ser verkligen hur fin den första kan bli.
Men den ligger två och en halv trappa upp.
Ska man dra upp en barnvagn, lastad med matkassar och barn för två och en halv trappa? Det är ett träningspass som man antagligen tröttnar på väldigt väldigt fort.

Men läget är bra.
Läget är faktiskt helt fantastiskt bra.
Promenadavstånd till pendeltåg (25 minuter till centralen)
Promenadavstånd till Ica Maxi och Coop Forum
Promenadavstånd hem till mamma. (Om än en lite längre promenad – men det går bussar också!)
Promenadavstånd till hela Handens centrum, med allt vad närservice det innebär.
Dygnetruntöppen mack och Handens närsjukhus på andra sidan gatan: då löser man de flesta akutsituationer…

Så jag väntar.
Får jag någon av dem?? Jag vet inte ens vilken plats i kön jag har…

…och får jag ”den rätta”, den där jag slipper släpa mig till döds i trappen, den som dessutom redan är tom så att jag kan flytta in innan skorven kommer?

Jag väntar.

Väntar

Väntar lite mera.

Sista arbetsdagen före påsk ringer så då Haningebostäder.
Jo.
Den på 32:an.

JA! Jajaja! Vilken påskpresent! Jag fick den! Jag fick dessutom den rätta!!
Lycka!!
Jag säger, sprudlande av glädje, till kvinnan från Haningebostäder: FATTAR du hur många kilo barnvagnssläpande du räddat mig från!?

Allt är klart, lägenheten är min!!

Eller… Nåja, lite papperspyssel måste ordnas först.
Ett arbetsgivarintyg ska visas upp och en kreditprövning ska ”gå igenom” utan anmärkning.
Och jag nojjar.
Fast jag vet att det inte är några problem.
Men nog har jag haft många duster med Murphy, inte litar jag på att han ska ge fan i att jävlas nu…

Jag ringer till min arbetsgivare: Jag behöver ett arbetsgivarintyg, posta det, posta det direkt till Damen På Haningebostäder är ni söta! Jorå, det skulle ordnas.
Då har jag bara kreditprövningen att nojja över.
Fast jag vet att jag inte har någon anledning att nojja.
Jag är inte rik, inte alls, men jag har inga betalningsanmärkningar. Rena papper. Jag vet, men törs inte tro ändå.
På tisdag, efter påskhelgen, kollar jag med Damen: nej, något arbetsgivarintyg har inte hunnit komma än, men det är ingen panik, jag ska till damen på Torsdagen för att skriva kontrakt.
Jag mailar henne på torsdag morgon, när jag kommer hem från jobbet efter ett nattskift: Har intyget kommit?
När jag vaknar upp strax efter lunch har jag svar: Nej, inget intyg har kommit.

Men vaffan!!

Och det är nu jag ringer till min arbetsgivare och Pekar Med Hela Handen..
Ja. Ni måste faxa det. NU. Inte i eftermiddag, utan NU.
Jag vill ha ALLT KLART innan jag åker och skriver kontrakt.

För det är ju så att för att få skriva kontrakt på en ny lägenhet inom allmännyttan måste man visa upp en uppsägning av den lägenhet man redan hyr.
Läskigt läge.
ALLT ska vara klart, inget ska kunna jävlas, så att jag faktiskt sagt upp den lägenhet jag bor i utan att FÅ skriva kontrakt på en ny.

Och månadsskiftet närmar sig med stormsteg.

Men tillslut är intyget ändå faxat, jag åker ut till Handens Centrum, skriver på ett kontrakt och får en pärm med tapetprover med mig hem.

It Is Done!

Jag ska flytta!