Etikettarkiv: handikapp

Extra öppet reservat…!?

I SVD läser jag förvånat: Gör Söder till den toleranta stadsdelen. Låt krogar, butiker, förskolor, socialtjänst och andra som utbildat sig i jämställdhet och fördomar sätta ett regnbågsmärke på dörren.

Jaha.

Om då Söder ska bli bögarnas och flatornas trygga plats, var ska vi lägga reservatet för zigenare någonstans? Och behöver vi inte kanske ett reservat för fysiskt handikappade, där trappor och trottoarkanter är bortbyggda, där inga dörrar är för smala och där man aldrig någonsin är hänvisad till skraltiga varuhissar när man ska ut från biografen efter filmens slut. (Skäms, Filmstaden söder! Och SKÄMS Willys, som BLOCKERAR nämnda varuhiss med… varor!)

…för det vore ju för hemskt om vi skulle ha en tillvaro, ett Stockholm, en värld där alla fick plats, oavsett vilken stadsdel man råkade befinna sig i. Oavsett om man är bög eller kurd. (Och hur gör man om man är både kurd, bög och rullstolsburen??)

Det är väl det som kallas ”integration” och det är ju skitjobbigt, för då blir ju vi Svenssons (som varken är cp-skadade, hundägare eller finnar) UTSATTA för en massa KONSTIGA TYPER! (till exempel reklamare, astmatiker eller homofober)

Annonser

Favorit i repris – Världens vackraste ben

Det här är en text som är ungefär sex år gammal.
Jag tänker på den dagligen, när jag konfronteras med vedermödorna med att vara rullstolsburen. Gudskelov är inte jag det, men i mitt arbete möter jag gång på gång konsekvenserna av hur illa vår värld fungerar om man inte, som jag, har väl fungerande ben…

—————

¤ Världens Vackraste Ben ¤

Världens Vackraste Ben…
…har jag.
Dom är verkligen sagolikt tjusiga.
Långa, muskulösa, lagom stora fötter med röda tånaglar. Välsvarvade vader. Absolut STUNNING i kort tjol och snygga skor, med eller utan strumpor, dom klarar allt.
Framförallt Fungerar de…

Del 1 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Jag var på spinning för en tid sedan. Jag är sjukskriven sedan en längre tid, och bestämde mig för att nyttja tiden till att sköta om mig lite. Någon sa: ”Pröva spinning”. Jag kom, såg och segrade. Var fast. Fruktansvärt jobbigt, men adrenalinproducerande. Precis det jag behöver. I slutet av ett av de första passen, stod vi efteråt och stretchade. På ett ben, med andra benet på styret, töjer försiktigt ut muskeln på lårets baksida. Är ganska mjuk i kroppen så jag lägger kinden mot låret och blundar. Trött och svettig.
”Hmmm. DU är ett duktigt ben, faktiskt… !” slår det mig. Jag har lixom aldrig tänkt på min kropp förut, men se vad fysisk aktivitet kan ställa till med. Jag kom på att … Min kropp är nog rätt ok… Kanske inte behöver vara så nojjig ändå…

Del 2 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Fredag kväll, är på besök hos min kalaspingla Hotwheel och hennes sambo.
Lagar mat, dricker vin (Lalonde, franskt rödtjut, rasande gott!)
Eftersom både Hotwheel och hennes sambo är rullstolsburna, så passar jag på att hjälpa dem med sådant som är hyfsat omöjligt om man inte är gående – som att byta taklampor och bära upp prylar på vinden. Och i det där projektet, möjligtvis kombinerat med gott humör efter en bra dag och ett par glas vin, bestämmer vi att reservstolen ska riggas och testköras följande dag. Riggningen och rengöringen tar vi omedelbums. Med vinglas i högsta hugg.

Följande dag, utan vin, känns projektet mer … farligt, men fortfarande rasande festligt och spännande. Både Hotwheel och hennes sambo ler och skrattar åt en gåendes märkliga fascination, men kräver övningskörning och instruktion inne i lägenheten, innan stollet släpps ut på stan. Hotwheel säger…: Tja, vi vill ju inte att du ska slå ihjäl dig när du vurpar…”
När jag vurpar?
Jag tänker inte vurpa…

Stolen rengjord, justerad och hjulen pumpade.
[Undertecknad] sätter sig i stolen. Händerna på drivringarna (Eller vad de nu heter) och ska ge sig själv en liten knuff.
KADUFF så jag tippade, baklänges, rätt in i ytterdörren! Hann ta emot mig med ena handen, slapp slå i skallen, vad hände??
Mina tålmodiga lärare skrattade 🙂
För att göra en lång historia kort: Jag släpptes inte ut ur lägenheten förrän jag lärt mig balansera på bakhjulen och förrän jag lärt mig lyfta på framhjulen när jag kör över trösklarna i lägenheten :”kantstenar och skit är högre än våra trösklar, har du fart rasar du framlänges…”

Så. Mot Ofvandahls konditori.
Målet med övningen.
Min vän bor i centrala uppsala. Så pass nära Ofvandahls att jag betraktar det som NÄRA.
Färden dit går bra. Inte så lätt, på vägen ska vi bl.a. över en järnvägsövergång, men tröskelträningen där hemma räddade [er tappra hjältinna], hon klarade rälsen… Men strax innan målet, när det hägrade framför [den allt tapprare men tröttare] med stumnande armar, rinner Fyrisån. Med en bro över. Som lutar UPPÅT. Gående hade jag knappt noterat lutningen. Nu … blev jag efter min vän, och … jösses, still stod det!! Alltså, … ARMMUSKLER, kom HIT!!
Kom på att jag nog inga har…!
Min vän blev klart STÖRD när jag faktiskt fegade ut, och reste mig…
Jag förstår henne, jag nästan skäms….
Förresten.
Inte bara nästan.

Men över bron kom vi.
Bara några meter kvar.
Några meter plattlagd – väldigt SNED trottoar, runt hörnet och sedan … TVÄRNIT.
Kom inte in.

Min vän svänger in i dörren, tar tag med båda händerna i dörrposterna och häver sig in.
Jag får tvärnit. Får inte upp hjulen över tröskeln. På en gång folk bakom som också ska in. Hon skrattar, vänder sig om, lyfter upp mina framhjul och jag – pust – är inne.

FRAMME!! Jääääääääää! Och inte en enda vurpa!! (Men pinsamt det där med bron. Hem ska jag minsann inte baila över något så mesigt…)

Så har dom inga Brownies… Inse, jag har flugit från LULEÅ, slitit med mina tunna stackars MagerArmar i Rullstol, och så har dom inga Brownies…!! USLA MÄNNISKOR!!

Vi tar varsin kopp te, och varsitt wienerbröd. (76 spänn…!!)
”Ska jag bära ut brickan?” frågar biträdet bakom disken. Nej, det går bra, säger jag övermodigt… Ställer brickan i knät och rullar försiktigt iväg. Kommer ungefär en och en halv meter, innan jag skvimpat ut tillräckligt mycket te, för att det ska ha bränt till på benet… Ställer ifrån mig brickan, drar in och konfererar med Hotwheel, som ger dispans. Lämnar min trotjänare, och gläds åt mina ben. Det är trångt inne på Ofvandahls…Dessutom kommer man inte åt socker och mjölk etc utan ben…

Hemfärd.
Jorå. Klarade mig nästan. Förutom att jag faktiskt gjorde en riktig, klassisk vurpa. Fattade inte ens vad som hände, rätt som det var låg jag där på rygg och skrattade!
Och till slut såg vi hemmet! Jaaa! (Mina armar var ganska så möra vid det här laget)
(Snarare… Dom darrade… Säg inget till Hotwheel, då mobbar hon mig i en vecka. Och för guds skull, säg inget åt min man, då mobbar han mig i ett ÅR!)
Men så var det en sån där SATADÖRR med Tröskel igen… Fastnade IGEN…!! Åååååh så less, och stressad eftersom det var massa FOLK där som TITTADE …!!
Jag bailade. Vi var NÄSTAN HEMMA och jag bröt mitt löfte till mig själv, från Ofvandahls: ”Hemvägen, då ska jag inte baila….”
Reste mig upp, tog tag i hojen mellan benen, röck till och den rullade lydigt fram…

Jösses…

Vilka HJÄLTAR!!

Man inser ju … hur krångligt minsta lilla projekt blir…!
Det borde vara obligatoriskt för ALLA medborgare med en vecka i rullstol. Och våra politiker… Arkitekter… Alltså, inse att bussar, tunnelbanor etc är fullständigt omöjliga?! Att du inte tar dig många hundra meter hemifrån om du inte har tillgång till handikappanpassad bil…!

Och Hotwheel sa: ”[Vännen], nu är det idealiska förhållanden… Tänk dig på vintern…”

Jag tänker.
Jättemycket.
Och jag pussar mina knän, lår, tår och smalben.

Ytterst tacksam.

.