Etikettarkiv: Heja Abbe

Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.

Annonser

Eros och Agape

Mymlan har valt kärlek som bloggtema den här veckan.
Det är nästan som ett ganska dåligt skämt.
Som om jag bloggade om något annat?
När jag bläddrar bland alla gamla inlägg slår det mig att… Nej, jag är nog inte så bra på det.
Jag har älskat. Jodå.
Jag har varit modig, jag har givit mig hän, jag har stått kvar när det skakat, jag har kämpat när det behövts.

Jag har lönatsmen inte så som jag trodde.

Man kan prata om Eros och Agape.
För visst har jag kärlek i mitt liv.
Faktiskt en hel del.
Jag är välsignad med många goda och nära vänner, jag trivs med medlemmarna i min familj, jag fick till slut det barn jag längtat så oändligt efter.
Mycket kärlek blir det.

Men det där med DenStoraKärleken. Parrelationen.
Det är det värre med.
Jag är nog helt enkelt inte speciellt bra på det, på att välja rätt man, se och förstå vad som händer, göra rätt saker.
För det har gått åt h*lv*t* fler gånger än vad jag står ut med att tänka på och jag tror inte längre att jag vill ge mig in i den sortens känslomässiga äventyr.
Det gör helt enkelt för ont.

Eftersom.

Det är gott om gamla skottskador, rätt många knäpptänk och stolligheter.
Det ska mycket till för en annan människa att begripa sig på den här skatan.

Skaka gärna min värld, men rubba inte mina cirklar.

Berör mig, men rör mig inte.

Älska mig och stå ut med att jag inte förmår att älska dig.

Stå vid min sida, och fan ta dig om du tvekar –

hur ska jag då stå ut i mina tvivel?

Rädda mig, jag som alltid ”kan själv”, och misslyckas aldrig – min dom är snabb och utan pardon.

Oddsen på den…

Så jag gör som jag brukar.

Jag räknar mina tacksamheter.
Ser kärleken runt omkring mig.
Har jag en dålig dag laddar jag dvd-spelaren.
Ser Hitta Nemo, Love Actually eller Sliding Doors.
Påminns om att kärleken finns överallt, och att det alltid finns hopp.


Rubriksättartips.

Rätt
Blogg

vann!

Jag är så glad för Abbe och hans härliga storebrorsas skull.
Och för pappan, och mamman.

Så vackra ord om kärlek, om föräldraskap, om hopp och glädje.
Hur kan en sån blogg inte belönas?
Nej.
Allt är som det ska.

Grattis!


Min dag. Din dag?

Mymlan bjuder på en liten nyhetsrunda idag och avslutar med frågan: ”Vad ska ni göra idag?”

Ja, det undrar jag med! Berätta om vad just du ska göra idag, eller, allteftersom dagen går; vad du har gjort idag!

Särskilt nyfiken är jag på Carina, Drottningen, DeepEdition,och Abbepappan

Ja, min dag då, nu när klockan är halv elva på förmiddagen.

Planen var att vi skulle vara på öppen förskola i förmiddags, men det struntade vi i. Låt oss bara konstatera att vi inte var där klockan nio. (Nio är så tidigt ibland!)
Däremot jäser bröddegen precis som den ska.

Här om veckan köpte jag till slut en digital hushållsvåg och med det vågade jag mig på att starta min första surdeg. Igår bakade jag de första bröden och de blev farligt goda!
Så goda att jag och barnafadern glatt käkade upp nästan en hel limpa till varsin kopp kaffe. Hoppla!
Den andra gav jag bort till BonusMorfar, som tackförhjälpen för installerad diskmaskin.

Så brödlös är jag.
Inte rådlös dock: Nu vet jag ju hur man gör, så ja, en ny deg står och jäser.

Halv två ska jag ta Lilla Essingen i famnen och gå till RosMarie på BVC och lyssna på lite chockad gråt. Vaccinationsdags. Lite mätåväg också, säkert, när vi ändå är i farten.

Jag ska också fortsätta jakten på de försvunna elljusstakarna. Ner i källaren. Jag trodde nog att jag visste…men…

SKULLE jag också hinna byta gardiner till något lite juligt i vardagsrummet blir jag nöjd med mig själv.

Alltså, för mig bör dagen bli en ganska lugn hemmadag.
Skönt.
Jag tycker om dem, de är mysiga: Snart – tiden går ju så fort! – är jag tillbaks till arbetslivet igen, men då med dagishämtning som stressmoment.
Så jag njuter av de här dagarna; att ha tid att leka tillsammans, baka, fixa här hemma, ta en kopp kaffe och surfa lite.

Så! Berätta nu om den här dagen, vad som gick bra och vad som gick snett, vad det blev för lunch eller om…!


Update
Bröden blev kanonsnygga. Jag har inte smakat än men ikväll, då…! Check!
Adventsljusstakarna är fortfarande på rymmen. Det är inte bra att flytta. Jakten går vidare. Men var sjutton ska jag leta nu??
Nya gardiner har jag fått upp i vardagsrummet.Check!

Essingen har fått sina vaccinationssprutor. Det tog knäcken på honom: han har sovit i nästan enåenhalvtimme. Han som helst inte sover ALLS. Han somnade i bärsjalen i samma ögonblick som vi gick ut från BVC-RosMaries rum…
Vi fick också tid för halvårskontroll hos barnläkaren. Då kollar man att ett barn t.ex. vänder sig själv, kan flytta en leksak mellan händerna, och förstår att den tar vägen någonstans när man tappar den: ”var tog den vägen” – barnet följer tappesaken med blicken.
Vi gjorde undan det idag, det var lika bra det, tyckte Essingen. Check!


Du vet att du är småbarnsförälder när…


…du lydigt står och inväntar grön gubbe vid övergångsstället trots att det inte är någon trafik att tala om.

Och jag sjunger inte om rallybilar.
Jag sjunger om båtar


Shit Pommesfrittes!

Jag är skitmallig!

För allvarligt, det här är en blogg med få läsare (med tanke på antalet kommentarer är det nog väldigt få läsare..! ) som jag skriver mest för min egen skull; minnesanteckningar eftersom jag glömmer allt…

Men med äran följer ett ok.
Att själv välja ut sju favoritbloggar.
Människor, jag sliter mitt hår!

*slit*

*slitslit*

*ångest*

*kollar kylskåpet*

*slit*

Badanka – Framförallt för de fantastiska fotografierna, men också för klokskaperna och de fina scraparna. (Men jag scrapar inte. Alls. *hostar diskret*)

DVIJDVS – Roligt, dråpligt, burleskt och med jämna mellanrum ordentligt bitskt.

Drottningsylt – Min Idol. Så här önskar jag att jag kunde skriva. Roligt, Elakt, Smart. Dessutom med värme. Och sen, katterna! Jag får aldrig nog av katterna!

Enligt min humla – Två riktigt bra bloggar under samma tak, Drottningens sambo; Joshen. Initierat, kunnigt, ironiskt och ofta riktigt roligt.

Heja Abbe! -Jag har sagt det förut. Det här är inte en blog om en pojke med en ovanlig och märklig kromosomavvikelse. Det är inte ens en blog om en liten pojke.
Det är en blog om Kärlek. En pappas kärlek till sina barn. (För nej, den handlar inte bara om Abbe om Storebror också!)
Säg den mamma som inte vill ha en sån pappa till sina barn…

Onekligen – Ofta får jag mig ett gapskratt av Onekligen!

Shit! Bara en kvar?!!

*hårslit*

Men det måste bara bli…

(spänningen är oliiiidlig!!)

Peter Englund – påläst, litterärt. Dessutom har Peter en underbar förmåga att fånga ögonblicket, det där absolut magiska i vardagen.

Så! Var stolta! Raka stiliga ryggar!

Bär er börda lika stiligt som jag gör. (Eller något…)

Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

Now, people, spread some love!