Etikettarkiv: hopp

Om hopp

 

Somliga saknar vett nog att ge upp.

 


Lila.

”Mamma! Ja ska plocka blommoj åt dej!”


Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att ”…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

”Du förtjänar någon bättre”
”Jag är för gammal för dig”
”Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.


Om att nicka till vid sitt barns bädd…

Att jag är blödig så det räcker vet vi.
Att jag älskar min onge kan ingen ha missat. (Ja, herrejävlar vilket tjat!)

Dessa två drag hos mig gör att jag får oerhört svårt att mentalt klara av tanken med malaria.

Jag bloggade om det:

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Åh, jag orkar inte tänka på det här. Det blir så svårt att andas.

Men det blir bättre.
Jag blir så himla glad när jag läser på UNICEFs hemsida: ”Allt färre barn dör av malaria i Rwanda”

Fira med mig.
Shoppa loss lite här!


Om att sträcka sig…

…efter något.
Att inse att Åh, det där vill jag, vill jag ha, jag vill vara så, som henne där vill jag vara, det han gör vill jag också göra.

Åh. Det är en fröjd att kunna definiera ett tydligt mål, allt blir genast så mycket enklare: SÅ vill jag ha det.
För så fungerar jag: Har jag ett mål så nöter jag på. Knogar. Borrar ner skallen mellan axlarna och plöjer mig fram genom tillvaron och sakta men säkert tar jag mig över leråkrarna och når målen.
(hoppas jag..!)
Men att vara utan mål. Då blir stegen tröttare där ute i leran, och fårorna blir också krokigare. Tempot ryckigt och alla vet hur tungt det är att stanna upp och därefter försöka få fart igen.

Nej.
Det är bra med mål, med drömmar och visioner.

Men när det brister. När det man siktat på, suktat efter försvinner utom synhåll, landar i någon annans knä så gör det ont.
Då är det lätt att sluta titta upp mot skogsbrynet, då är det lätt att bara titta på de egna fötterna i leran och tappa tron, sänka tempot och sluta drömma.


Ett ögonblick

I torsdags fick jag ett mail som gjorde mig mycket mycket glad. Ett sånt där ögonblick som jag sedan firade resten av kvällen. Jag har glatt mig åt det även senare, men ju mer tiden gått, allt mer ångestblandat.
Jag har tänkt: Snart är det måndag, åh, så roligt det ska bli!

I går kväll var det helt plötsligt söndagkväll och det är väldigt mycket mer Snart Måndag på en söndagkväll, än vad det är med en hel helg kvar innan dess.

Nu är det bara ett par timmars väntan kvar. Väntan och förväntan.

Sen kommer en annan sorts väntan, oändliga ögonblick som aldrig vill ta slut, som hasar sig fram som tröstlösa åldringar i en trist korridor.

I bästa fall går allt bra, i värsta fall tar allt slut nu, om bara några timmar.

Kanske är just det här det bästa ögonblicket, när hoppet ännu lever?

Nej.

Förtröstan. Det bästa kommer där, i slutet av all väntan, med ett positivt besked.

DET blir det bästa ögonblicket.


När fel på fel på fel blir rätt

En gång i tiden jobbade jag som socialsekreterare i en kommun, jag jobbade med flyktingmottagning. Då hette myndigheten Invandrarverket. Nu heter den Migrationsverket. Mycket har säkert förändrats på alla de år som gått, men en sak visar sig vara densamma.

Tiden.

Regnen som kommer och går. Barn som växer, föräldrar som åldras. Mod, hopp och drömmar som sakta knäcks, ersätts av inlärd hjälplöshet och maktlöshet. Frustration.
Många gånger tänkte jag på Pavlovs hundar under mitt år inom flyktingmottagningen.
En evig väntan på ”PUT”.
Permanent UppehållsTillstånd.

Sorgen när det inte blev så, överklagandena, de desperata försöken att få tag på dokument från ambassader eller myndigheter som inte längre fanns, som inte svarade på brev, som vägrade att ens kännas vid en medborgares existens och definitivt inte hade något som helst intresse av att erkänna att en medborgares liv eller hälsa riskerades. I fullt inbördeskrig.
Det här var under det glada nittiotalet, då det som en gång hette Jugoslavien bröt samman.

Allt det här är lika idag. Det hör till problemet när man flyr. Man flyr från något, hade man ett val skulle man inte fly. Det du flyr från har sällan något intresse av att hjälpa dig att bli accepterad av någon annan.

En människa är aldrig så ensam som just då, när man flyr.
Ensammast är barnen.

Flera år senare, när jag sedan länge jobbade med något annat, bröt jag upp ur en passionerad kärleksrelation, och i ett skede så vågade jag inte stanna i mitt hem. Jag var rädd för att det nyblivna exet skulle dyka upp, ställa till en scen, kanske i värsta fall göra mig illa. Jag packade snabbt ihop en ryggsäck och satte mig i bilen och åkte till en – för honom – okänd vän. Jag fick gömma min bil i ett garage, jag sov på en soffa några nätter och saker och ting lugnade ner sig. Men faktum är att jag verkligen kände mig På Flykt.
…och jag var en vuxen kvinna, med pengar, bil, språk och kulturkompetens.

Nu, sent på tisdag kväll, är jag ganska så säker på att Mikael Ribbenvik, Rättschefen på Migrationsverket, är lättad. Han har tvingats kommentera ett synnerligen ”hårigt” ärende gång på gång, i radio, tidningar och tv, och han har nog fått en hel del arga mail. Men mest har han nog själv känt att det hela ändå är orimligt. Det är helt enkelt för många saker som gått fel, som inte skötts bra. Somligt är inte Migrationsverkets fel men konsekvensen blir migrationsverkets ansvar. Barnens hemkommun har exempelvis inte familjehemsplacerat dem, vilket borde ha gjorts, man har inte heller givit dem den hemspråksundervisning som de har rätt att få. Annat menar Gränspolisen är Migrationsverkets ansvar.

– Domen i migrationsdomstolen kom i somras. Sedan hade verket att skriva ett två sidors beslut om att utvisningen skulle verkställas. Det tog dem ett halvår.

– Det mest humana är om utvisningen kunde ha skett innan skolan började till hösten, säger Elke Schröder. Det är dåligt skött av dem och går ut över barnen.

För många misstag. För många felaktigheter. För lång tid.

Två små barn som inte vetat vilket damoklessvärd som hängt ovanför deras huvuden, i en tunn tunn tråd, men en mamma som varit ohyggligt medveten om det. En mamma som närapå gått under i den här ohyggligt uttdragna och smärtsamma processen.

Min lättnad över dagens beslut var så fysiskt att jag grät och kramade Lilla Essingen hårt, sedan stängde jag av spisen och tog honom i handen, gick över gatan till Pizza Hut. Plättar och glass till honom, Pizza och vin till mig. Lyckligt kvittrade han vid min sida inne på restaurangen medan jag tackade Gud över att jag lever i ett land där människor kan påverka skeenden, uttrycka åsikter, protestera men också backa och ändra felaktiga beslut.

Jag tror faktiskt att jag unnar Mikael Ribbenvik ett glas rött; han har nog haft en skitvecka, men nu känns det helt säkert bättre även i hans hjärta.

________________________________________________________

Saxat ur ”Rättschefens rättsliga ställningstagande angående verkställighet av beslut som rör ensamkommande barn”, hämtat ur LIFOS, Migrationsverkets Landinformation.
Författare: Mikael Ribbenvik, Rättschef

Bestämmelsen om hänsynen till barnets bästa i 1 kap. 10 § utlänningslagen har sin bakgrund i Sveriges anslutning till FN:s barnkonvention. När det gäller förutsättningarna att bevilja uppehållstillstånd har bestämmelsen särskild betydelse i fråga om humanitära överväganden. Enligt 5 kap. 6 § andra stycket utlänningslagen får barn beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer.

Regeringen har i prop. 1996/97:25 s. 250 f. skrivit följande om ensamkommande barn. En självklarhet är att för barn liksom beträffande vuxna noga utreda varje påstående om risk för förföljelse eller andra omständigheter som ger behov av skydd i Sverige. När detta inte är fallet bör huvudinriktningen i arbetet med de barn som kommer ensamma vara att vidta alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet. – - – Är det fråga om ett barn som efter noggrann utredning befinns vara i verklig mening övergivet, anser regeringen att barnet ska beviljas permanent uppehållstillstånd

Om man utvisar två barn från ett land, där deras enda levande förälder redan vistas, har man då vidtagit ”alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet.”

Av utlänningslagen framgår att utlänningen har en skyldighet att självmant återvända. Frågan är vad kravet ”självmant” innebär i förhållande till ej myndiga personer, bl.a. underåriga barn. Eftersom frågan rör barnet och barnets synpunkter ska beaktas i ett utlänningsärende är det rimligt att barnet medverkar i utredningen och i samband med en eventuell verkställighet av ett beslut om avvisning/utvisning som fått laga kraft, särskilt när det handlar om äldre barn i de övre tonåren (motsvarande synsätt tillämpas redan i prövningen av asylansökningar). I sammanhanget bör barnets mognad noga beaktas, så att inte barnet tvingas hantera frågor som är orimligt svåra i förhållande till mognadsgraden. Det är också fel att kräva frivilligt eller självmant återvändande som för vuxna; att barnet inte vill medverka kan inte hållas emot det i den juridiska prövningen. Just med hänsyn till att det är fråga om barn bör inte huvudansvaret för återvändande och mottagande läggas på barnet. Inte heller en god man för barnet kan utan stöd i lag åläggas ett sådant ansvar. Ansvaret bör i stället ligga på den ansvariga myndigheten, dvs. på Migrationsverket och/eller polismyndigheten.

Hur mycket kan två så små barn ”medverka i utredningen” om prövning av uppehållstillstånd? Så vitt jag förstått har de inte ens, förrän så sent som under tisdagen, alltså IGÅR, blivit informerade om att de riskerade utvisning. Är det rimligt att så små barn alls ens utsätts för en sådan diskussion?

Med hänsyn till barnets bästa bör återvändandearbetet bedrivas så koncentrerat och effektivt som möjligt.

Vi minns Gränspolisens kritik och Östra Göinges underlåtenhet att informera barnen om deras läge.

Ja, tack gode Gud att den här röran kanske blir lite mindre rörig nu.


Om det analoga livet.

Jag fyller 40 år i sommar.
När jag var barn kom barnbidraget som en postavi i brevlådan.
Jag antar att mina föräldrars lön betalades ut på samma sätt. Jag vet helt säkert att de gick till banken före klockan tre för att ta ut kontanter.
Stod i kö, tillsammans med andra mammor och pappor.
Sen blev livet lite lättare, för då kunde man skriva ut en check och betala med den.

På TV:n fanns två kanaler, och när ett nytt program började i den andra kanalen blinkade en liten hjälpsam vit triangel i övre högra hörnet av rutan.
Jag tittade på ”halvsex”, en halvtimmes barnprogram varje dag, och därefter på ”Anslagstavlan” för det hände att det visades någon tecknad informationsfilm från Försäkringskassan då. På lördagmornarna tittade vi på Hyland i God Morgon Sverige, och där var det tecknat TVÅ gånger och på kvällen ”Tecknade pärlor” i en kvart eller så.
Så en hel timmes disney på julafton var s t o r t.

På min pappas jobb hade de rörpost, ett system där man kunde skicka papper i plasttuber med hjälp av tryckluft (eller?) mellan de olika delarna av huset.
Man använde telefoner med nummerskivor och de fick brev från amerika, pappa tog hem frimärkena som jag försiktigt ångade loss och sorterade.

När jag blev tonåring kunde man ringa ”heta linjen”, något som man gjorde i stor hemlighet, eftersom det kostade pengar att ringa med telefonen. I synnerhet om man ringde ”riks”. Pappa passade ofta på att ringa sin mamma, som bodde i Lycksele, från jobbet.

Vi kommunicerar helt annorlunda idag.
De tekniska hjälpmedel som kommit till har förändrat vårat sätt att leva.
Det är fullständigt självklart för oss att kunna nå världen precis i varje ögonblick, det räcker inte att kunna ringa och kunna bli uppringd i varje stund, vi kan också kolla saldot på bankkontot och flytta över från ett konto till ett annat när vi åker tunnelbana, titta på TV på bussen, läsa NewYork Times, The Herald eller Västerbottens Folkblad i samma ögonblick de publiceras. All världens kunskap finns bara några klick bort, vid middagsbordet googlar vi fram vad huvudstaden i Kirgizistan heter, eller väljer och bokar semesterresa i Thailand.
Världen är inom räckhåll.

Det är en fantastisk förändring under en livstid, som förhoppningsvis bara är halv än så länge.

Och jag älskar det.
Kontakten mellan människor, allt det givit mig.
Alla vänner jag lär känna – många av dem så goda och bra att jag hoppas att de vill finnas i mitt liv tills jag dör.
Mitt barns far. En god och klok man på många sätt och utan honom hade barnet mitt inte funnits och med det hade jag inte upplevt det i livet som gjort mig mest lycklig av allt.
Alla skratt, i vardagen, allt det som gör svenssonlivet till något färgskimrande och underbart.
Och perspektiven. Att det i min umgängeskrets finns långt många fler sorters människor än i min fysiska verklighet. Min värld begränsas inte av mitt etniska ursprung, av min geografiska vistelseort, mitt sociala sammanhang.
Jag är så rik, så berikad.

Nu skälver grundvalarna för allt det här, för allt som gjort och gör mitt liv rikt, där jag lever mitt lilla förortsliv.
Fantasibelopp i böter döms ut i en rättegång, den sorts belopp som annars bara förekommer i Amerika, för något som en stor del av landets befolkning inte alls uppfattar som ett brott.
Riksdagen jag varit med och valt beslutar att det är ok för en myndighet att läsa mina mail, övervaka hur jag surfar och lyssna på mina telefonsamtal.
Och nu hela cirkusen kring wikileaks.
Allt ifrån våldtäktsanklagelser till spekulationer om spionagerättegångar i USA.
De kvinnor som anmält att de blivit våldtagna/sexuellt ofredade, blir de trodda?
Kommer Assange få en rättvis rättegång, kan politiken hållas utanför rättsalen? (Hur lyckades det i Pirate Bay-rättegången?)
Och allt som kommer fram tack vare wikileaks, alla lögner och lögnare som avslöjas, allt från diplomatiskt skvaller till … ja, jag vet inte vad. Reaktionerna i världen är inte vackra och konsekvenserna omfattande.

Och jag blir förtvivlad.

Och jag tänker på min pojke.

Hur kommer världen han växer upp i bli? Kommer hans värld bli trängre och trängre istället? Mer och mer begränsad; kommer han välja att bara handla med kontanter för att slippa få sina inköp registrerade? Kommer han börja skriva brev med reservoirpenna på vackert lessebopapper för att det är det enda sättet att få ha sina tankar ifred?
Kommer han få läsa vilka böcker han vill?

Missa inte Opassandes lysande och förtvivlade text.
Jag är – som hon – absolut livrädd.

Jag tänkte avsluta min blogpost med ett smart citat om demokrati som jag såg på en presentation på Facebook för en tid sedan.
På dottern till en väns presentation.
Nu är den borta, det finns säkert ett helt oskyldigt skäl till det, men det gör mig ändå beklämd, just ikväll.

Uppdatering:
Missa inte Mymlan och Deeped som också skriver bra om wikileaks.


Vår…!!

Det finns hopp, ändå.

Hopp om ett gott liv, någonsorts framtid.

Hopp om vår

Vi gick hem från ”Dadi”, jag och Lilla Essingen. Kollade in allt snöslask som rann ner i brunnarna, allt grus man kan sparka ner mellan metallspjälorna. Provsmakade snön lite och så.

Helt plötsligt ser jag den.

En krokus.

Mitt bland all snö. Precis invid husväggen, där har marken tinat fram litegrann. Inte utanför vårt eget hus, men ett av de andra, likadana.

Äntligen!!

Välkommen, kära Vår!

Sällan har jag längtat så som i år!


Rubriksättartips.

Rätt
Blogg

vann!

Jag är så glad för Abbe och hans härliga storebrorsas skull.
Och för pappan, och mamman.

Så vackra ord om kärlek, om föräldraskap, om hopp och glädje.
Hur kan en sån blogg inte belönas?
Nej.
Allt är som det ska.

Grattis!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 980 andra följare