Etikettarkiv: Jeez

Sånt som är fullständigt sjukt.

Det finns en hel del.
En hobby som heter ”Scrapbooking”. Sjukt amerikanskt. Sjukt kul.
En grupp fruntimmer som är ansvarig för allt ont. Ungefär. Ja, jag pratar om er, Scraphäxor.
En annan sak som är fullständigt sjuk är den här cheesecaken.
Sjukt god.

½ pkt (ca 200g) digestivekex (krossa dem till smulor)
1 msk vaniljsocker
100g smält smör

2 pkt (400g) philadelphiaost
½ dl vaniljsocker. (Nej. Inte vanillinsocker. ALDRIG vanillinsocker)
2 dl florsocker.
En lime

3 dl vispad grädde.

Börja med att smula kexen, och blanda smulet med smält smör och vaniljsocker. I ursprungsreceptet tillsätts en hel del socker, men jag gör tvärtom. Jag brukar ofta slänga med någon tesked salt, jag gillar det lite salta i digestivekexen. Det bryter bra mot den ganska söta ostmassan.
Ta en form, gärna en med löstagbar botten, och klä den med gladpack, och tryck sedan ut ett pajskal i formen med fingrarna.
Ställ in pajskalet i frysen.

Blanda sedan samman philadelphiaost, socker och saften av en lime till en slät och blank massa.
När det inte finns några ostklumpar kvar vänder jag försiktigt ner den vispade grädden.
Blanda noga, så det inte finns några ”gräddstråk” kvar i ostmassan.
Provsmaka INTE (för risken är stor att äventyret tar slut precis här då)

Själp ner ostmassan i pajskalet, stryk ut så det blir snyggt och fint och ställ in i frysen några timmar.

Ja.
Precis så enkelt är det.
F Ä R D I G !!

När den ska serveras tar man ut den ur frysen, tar isär formen, lossar kakan försiktigt (det är här gladpacken är bra!) och låter tina.
Servera med färsk frukt.

cheesecake

Enligt obekräftade uppgifter botar den migrän.
Personligen är jag inte förvånad.
Jag tror den kan rädda liv.


Ständigt denna ”Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

”…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet ”kärlek” längre till.


I som i Eastmaninstitutet.

I morse ringde jag till Mamma.
Berättade om gårkvällen. Om äggkras, fingerklippningar och kräkhanddukar.
Ja, jösses. Ibland blir det bara mycket.

Hon berättade om en liknande incident, som inträffade för drygt 35 år sedan. Ett barn, något äldre än mitt är nu, ramlar ur en barnstol i köket. Smäller till framtänderna. De trycks in, trycks in på riktigt, pekar rätt in i munnen. Skrikåpanik på hög nivå, och självklart flödande blod. Min mor, som är en cool typ, till och med för henne blev det lite körigt. Hon letade telefonnummer i telefonkatalogen, till Eastmaninstitutetmen fick inte till det, ringde till faren som var på jobbet, som assisterade med telefonnummer och lite lugnande röst. För att moren skulle kunna ringa eastmaninstitutet, och därpå taxi, satte hon en glass i det hysteriskt gråtande och blödande barnets mun. Svårt att prata i telefon annars.
Jo.
Taxi kom, som inte ville få in en blödande unge i bilen, men vid det laget kompromissade nog mor inte mer, om jag känner henne rätt, stora handdukar fick följa med, fram kom vi och tandläkaren sa att hon gjort helt rätt som givit mig glass – svullnaden hade stannat av, uteblivit, man kunde helt enkelt trycka tillbaks tänderna igen. (??!)
Sen hem igen med taxi, ytterkläder och sånt blev ju kvar hemma.
Allt gick bra. Mina tänder fungerade tills jag tappade dem helt enligt normalitetskurvan.

Jag tänker på när mitt Gudbarn Ester testade gravitationen i en stentrappa och jag känner mig som en deltagare i Camp Parenthood.
Och så tänker jag ändå lite nöjt.
Jag höll ihop.
Jag blev inte panikslagen, faktiskt inte ens rädd.
Men så var det bara ett väldigt ytligt sår, även om det blödde som sjutton.

Vi hinner säkert med fler resor till akuten.

I ett av köksskåpen finns ett kuvert, ett ihopklistrat kuvert, fasttejpat.
I det ligger två femhundralappar.
Ifallattpengar.
TaximittinattentillAstridLindgrensbarnakut-pengar.

Och jag ska fylla på förrådet av gasbinda och kompresser och choklad. (Adrenalinet, människor. Nivåerna är inte nyttiga)


It takes a village…

”It takes a village to raise a child”

Och här sitter jag, den ”stackars ensamstående mamman”, i min by.

Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.

På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.

I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.

Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi ”pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.

Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…

…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!

img_05882

I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…

…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.

Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.

(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)


Spår

Jag brukar vara dålig på att tisdagstema mig, men det här kunde jag bara inte motstå.

img_0888_small

Hela min tillvaro är full av spår efter Essingen.
Kladd på axlarna på mig, en pekbok på köksgolvet, vällingflaskan i sovrummet, blöjlukt ur soppåsen…

img_0892_small

…och som ett metaspår så bjuder jag på en bild till.
Pekboken, med spår av Essingens tänder.
Nu har de nyligen blivit sju stycken.

Pekboken har han fått i present av Jeez. De finns att köpa här. Du gör ju dessutom en god gärning av bara farten.


Julens evangelium

”Gör om, gör rätt”.

Sällan passar ett uttryck så bra som nu.
Nu, när jag ska ge er ett nytt evangelium.
Man måste ge henne cred för det: Till slut fick hon till det.

Det var en torsdag morgon.
Det var en tidig torsdag morgon.
Närmare bestämt sju minuter över åtta.
Det var i herrens år 2008 och det var december.

Telefonen ringer. (Änglarna hade lite extra bråttom, så de hade inte tid att flyga hit)
Undertecknad svarar, raskt och ödmjukt.
En trött röst hörs:
”Jesus är sjuk”

Vad gör man?
Svaret är fullständigt självklart.
När det nu blir rätt tillslut kan inte en moder ställa till besvär.
Vi mödrar får helt enkelt ställa upp för världen.
För dess frälsnings skull.

Mindre än en timme senare ligger Frälsaren nerbäddad i sin vagn, vi hinner – med en hårsmån, vi har ju mäktigt beskydd och stordåd att uträtta! – med pendeltåget och anländer till scenen för vår förkunnelse.

Där emottar vi den lilla församlingens lättade jubel.
Julvandringen är räddad – dockor är helt enkelt inte lika trovärdiga!
Frälsaren och Guds Moder har anlänt!

Vi emottar Guld, rökelse och Myrrah.
Vi emottar barnens beundran.
Vi emottar mat och kaffe.

Sakta känner vi hur världen äntligen äntligen uppmärksammar oss som vi förtjänar.
Tillslut förlåter vi Den Samlade Världspressen för att de inte uppmärksamma oss och den födsel som ägde rum för snart ett halvt år sedan.
Tillslut känner vi frid i vårt hjärta, frid över att Världen Äntligen Sett Ljuset.

jesusbarnet


Bäppi!

Kärt barn har många namn.
Nu har mitt barn fått ett till, ett ovanligt kärt.

”Bäppi”.

Över MSN:

MsGarbo säger:
*buff*
MsGarbo säger:
Den där bilden hör som ihop med inlägget i bloggen häromdagen…
MsGarbo säger:
…men som vän av ordning frågar jag om det är ok?
Jeez säger:
*kollar* inga dammråttot….det är okej
Jeez säger:
ester hälsar att det är fint! titta, bapbap
MsGarbo säger:
eh?

Överföringen av IMG_0008.JPG är färdig.

MsGarbo säger:
vad är fint? Kortet?
Jeez säger:
mm
MsGarbo säger:
bapbap, betyder det ”baby” eller?
Jeez säger:
det första tittade hon på
Jeez säger:
vet inte förmodligen
MsGarbo säger:
Ajaaa.
MsGarbo säger:
Hey, Ester, du har HELT rätt!
Jeez säger:
mm, och nu frågar hon var ”bäppi” är!!!!!!!
Jeez säger:
coolt
Jeez säger:
hon pekar på ”bäppi”
MsGarbo säger:
Ah!

Min guddotter är gränslöst talangfull!

/Mallig Gudmor