Etikettarkiv: kaffe

Fostran.

Jag är en slarvmaja.
Jag vet det, andra har retat sig på det och jag får allt som oftast ta konsekvenserna av det.
En gång i tiden hade jag en kattfröken som konsekvent protesterade mot min ovana att droppa tvätt lite här och där. Hon kissade på den. På en t-shirt på vardagsrumsgolvet, mot ett par tappade vantar i hallen, mot ett par täckbyxor som ramlat ner från kroken. Hon gillade inte kläder på golvet och var snabb med att visa sitt missnöje.

Nu har jag en pojke. I mitt liv tillsammans med honom borde jag ha lärt mig att alltid plocka upp efter mig. Ställa tekoppen från kvällsfikat i köket och inte lämna den på vardagsrumsbordet. Inte lägga ifrån mig nycklarna på byrån i hallen. Ställa undan skorna så att de inte leks iväg och sedan är försvunna i två veckor. (Under TV-bänken, längst in mot väggen. Dit jag absolut inte når med mindre än att flytta på TV:n.

Nu hade vi fikat tillsammans i köket. Jag drack en kopp kaffe, han lite mjölk. Varsin kaka.
Sen mös vi lite med lite film.

Pressobryggaren stod kvar på köksbordet, med uppskattningsvis en deciliter kaffe kvar. Lycklig var han när han annonserade att han hällt upp kaffe i min kopp, och försiktigt försiktigt bar han den ut till mig, i vardagsrummet. Ställde den på bordet, alltmedan jag försökte förklara att jag fikat färdigt, och att han kunde ställa koppen på diskbänken istället.
Man kan säga så här: Jag talade för döva öron. Jag skulle dricka kall kaffesump, jomenvisst.

Och vips hade Lissmakiin råkat krocka med kaffekoppen. Vips låg det kaffesump på golvet.
På den vita ryamattan från IKEA.
En sån där som måste kemtvättas.
En sån där som billig nog att det knappt är lönt att kemtvätta, men dyr nog om man inte har råd att köpa ny matta ideligen.

Man måste ge honom, Ongen, för att vara snabb:

Fölååt, mamma, de va inte meeningen! Blixten kjaschade baja…

Jaja.

Det finns ju människor som lever på att tillverka potatismjöl och fläcken gick nästan bort i alla fall.

Annonser

Kändisskapets bördor

Jag promenerar i all ödmjukhet i hooden. Det är eftermiddag, grådaskigt, ett par minusgrader. Söndag. Jag svänger in på ICA:n away from home, köper två mjölk, två yoghurt, lite bröd, ett paket kaffe och lite välling. Jo, och ett paket jäst.
Ställer påsen i korgen i vagnens underrede.
I vagnen sover barnet djupt.

Jag sneddar över parkeringen. Går över gatan. Snubblar över brödet och vällingen som ramlar ur påsen, ut i snömodden och jag svär en smula.
Stoppar tillbaks specerierna.

Föga anar jag att jag är iaktagen.
Föga anar jag att jag fått två Stalkers.

Men så är det.

I all stillhet promenerar jag vidare. In i centrumanläggningen.
Försöker få köpa nya hörlurar till min mp3:spelare men världen verkar inte gilla hörlurar med neckstrap längre så det blir ingen affär.
Illa.
Irriterande.

Väl hemma gör jag lite mellis till barnet, som vaknat.
Plockar ordning på matvarorna.
Svär över att jag glömt köpa ägg.

Sätter mig vid datorn.
Öppnar upp twitter.

@mcsarcne Tappade du något på din promenad? #nyfiken

Eh?

Jo. Iaktagen var jag ju. En bit bort stod mina twittrande grannar. Såg mig på håll. När de sedan passerar platsen där jag stått ser de ett kaffepaket i snön.

Jajösses.

Jo.
Jag har fått tillbaks det.

Världen är en ganska fantastisk plats ibland.


…om konsten att koka kaffe…


Hemma hos mig fyller jag vattenkokaren – jag blir fortfarande glad av att se den, den är så snygg! – och medan vattnet kokar upp mal jag kardemumma i gjutjärnsmorteln och mäter upp kaffe i den lilla pressobryggaren. Tre mått är lagom, om jag inte har Zoega, för då blir det väl starkt. Då kan man snåla lite.
Sen häller jag det heta vattnet över över kaffet, låter det stå någon minut, rör sedan om men en sked, och pressar – försiktigt! – ner filtret.

Hemma hos Kärleken tar man den vita plastbägaren från diskstället, fyller den med vatten upp till den där vita kanten, häller i kaffebryggaren. Därpå tar man ett filter från hållaren på väggen och tre mått kaffe i filtret. Strömbrytaren lyser med en liten frän blå diod.

I en tidigare del av mitt liv började man med att tända i spisen, sen sköljde man ren kaffepannan från sump efter förra koket. Rent och klart fint källvatten (jag saknar det fortfarande!) upp till … ja, där pipen började, man fick kika ner i pannan. Sen, när vattnet kokat upp tog man pannan från värmen, varpå jag hällde ner kokkaffet i vattnet, mängden blev märkligt nog rätt varje gång, eftersom ”högen” på vattnet blev lika stor. Häller man i kaffet när vattnet är kallt, vänder man det ryggen, och då kokar det undantagslöst över. Det är opraktiskt på en het järnhäll.
Nu tittade jag på kaffet i pannan hela tiden, flyttade den till en mindre het plats på hällen, och kunde då vakta så det inte kokade över. När skummet som bildas kokat bort är kaffet färdigkokt. Då ställer man det åt sidan några minuter, så det får sjunka lite. Sen häller man bort några droppar kaffe i vasken, eftersom det samlas sump i pipen på kannan, innan man serverar.


På en eller annan arbetsplats har jag konfronterats med percolatorbryggare, diverse automater med knappar för tusen olika val. Dessutom har jag här hemma skaffat en liten mocca-kanna, för att kunna ordna min egen cappuccino, eftersom jag inte tycker mig ha råd med en riktig espressobryggare med mjölkskummare och allt. (Jag ska köpa en symaskin först). Till och med snabbkaffe har jag en eller annan gång druckit, även om jag generellt undviker det.


Från min barndom minns jag gurglandet, det magiska slurpandet från mina föräldrars vän Tottes Don Pedro. Fantastisk uppfinning, men hur sjutton funkade den egentligen?

Något så, för oss svenskar, grundläggande som att Fixa Kaffe – och ändå finns det så många olika sätt att göra just det.

Om man tänker så, så är det egentligen inte alls underligt att hela mitt jag skaver av att tänka, prioritera och värdera annorlunda än Kärleken gör, i mötet med hans barn. I mina ögon skämmer han bort dem, är näst intill en Curlingförälder, jag känner mig ovälkommen och ohyggligt konstig, jag reagerar på tider och rutiner som inte funkar, på mat som inte äts upp, onödigt daddande och allsköns galenskap.

När han egentligen bara gör något mycket mer komplicerat än att koka kaffe på ett lite annorlunda sätt än jag. Dessutom finns det en grundläggande skillnad mellan oss: Han känner nämligen sina barn, vilket jag inte gör…
…och så, där i sängmörkret, berättar jag om hur konstigt det känns, hur obekväm jag är, hur annorlunda jag tänker, och han börjar förklara, utan att egentligen gå med på att försvara, hur han gör, varför han gör just så, och hur det fungerar (eller inte!) att göra på ett annat sätt.
Sen håller han om mig, och vi somnar tillsammans.

Jaja.
Min verklighet, min erfarenhet av att fostra barn är annan än hans.
Framförallt var förutsättningarna fundamentalt annorlunda.
Hans sätt fungerar kanske bättre i den här verkligheten än jag riktigt tror, och det är en inte helt bekväm insikt, även om det samtidigt är oändlig skönt att få den – för utan den, hur skulle vi annars kunna mötas?


Tant Tekla Tipsar

OM mjölken flockar sig i kaffet, och man tittar på datumstämpeln och konstaterar att det är något helt normalt att så gammal mjölk flockar sig i kaffet, och man räknar på fingrarna och inser att paketet är över tre veckor gammalt, då kan man också konstatera att man tillbringar alldeles för mycket tid i andra människors hem och alldeles för lite tid i sitt eget.

Å andra sidan är det en välsignelse att vara välkommen i så många andra människors hem.

Men ändå.
Jag behöver nog se över fördelnignen av tid – om inte annat så för att det är så hemskt att hitta förstörd mat i kylskåpet…


Repulsa!

Jag VILL inte. Jag bara VÄGRAR.

Nyss var värmen tryckande, luftfuktigheten fick oss att längta efter åska.

Nu värmer jag händerna runt kaffekoppen, letar reda på strumpor och tofflor, lånar en fleecetröja av Svärdsmannen för att inte frysa ihjäl när jag ska åka iväg och ser regnet rinna på fönsterglasen.

Stopp! Det ska inte vara så här. Jag och sommaren är inte alls klara med varandra än.


Piratsällskap

Jag tycker om lukten av vatten, och idag var gårdagens regntunga skyar borttvättade och jag gick i tunnlarna vid Tegelbacken fram till kajen invid Stadshuset i vår vackra kungliga huvudstad och efter en liten stund kom hon, en av Stadens få riktiga ångbåtar. S/S Drottningholm. På två ölbackar blev jag sittande, medan en alldeles riktig sjökapten tutade med ångvisslan och annonserade back i maskin och i min hand höll jag en kopp kaffe och skrattade när jag hörde min vän Piraten som berättade om denna gamla dam och om andra ångbåtar och för den delen om medeltida smide och tyger från handelsgillet
Vi klättrar ner i maskinrummet och hon berättar också om hur man rengör en ångmaskin från insidan och i den där stora tanken med det där lilla hålet hade hon krupit och innuti den sjöng hon så det skongade och det är något jag gillar: När människor gör saker ordentligt, tar i, och inte mesproppar lite så där lagom.

Människor som sticker ut. Som är eljest

Men å andra sidan – kanske är alla människor eljest bara man tar sig tid att se efter?

Men från ännu en (den tredje?) sida – det är ganska härligt att bara ta in, inte titta så väldigt utan bara vara, bli sittandes på två ölbackar med en kopp kaffe i handen, eller på en kajkant, medan en sjökapten och en kock matar änder.


När du får oväntat besök…

Här, alla reklamare, får ni en bra grej, direkt från verkligheten.

Jag sitter här i godan ro på min balkong, lyssnar på svalornas skrin och skvalet från dammen när ett oväntat ljud får mig att titta upp.

Gissa om jag blir förvånad när jag ser, förstår, vad det är jag hört.

Ljudet av en jättelik blåslampa.

I ögonhöjd för mig, som bor på femte våningen.

De lyckas få höjd nog att ta sig över rullstensåsen, men därbakom försvinner de.

Hmmm.

Antagligen insåg de att jag bara har Zoegas hemma…

.