Etikettarkiv: Kärlek

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.


Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att ”…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

”Du förtjänar någon bättre”
”Jag är för gammal för dig”
”Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.


Om vikten av lite uppfriskande inkvisition – rensning i leden

Jag försöker vara storsint.
Jag försöker tänka: Varje människa har rätt till sin åsikt, och också rätt att uttrycka den.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om ”jihad” och ”heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt ”vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett ”Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.


Om mjölksyra VII

För mycket mjölksyra kan vara livsfarligt
Till slut blev det nog.
Jag gav upp.
Han släppte taget.

Vi hade kommit till vägs ände.

Men på något märkligt sätt stod vi kvar där, vid vändplanen, när syret börjat cirkulera igen.
Ingen hade gått sin väg. Inga dramatiska utspel.
Inget krossat porslin.
Inga sönderslagna dörrar eller själar.

Mycket försiktigt har vi – tillsammans – gått tillbaka längs med vägen.
Hittat en massa misstag och dyrköpta erfarenheter liggande i diket, och på en sten en vikarierande ring av guld.

Syre är en underskattad drog.


Om mjölksyra VI

Det är hoppingivande att sakna en människa, och längta efter en människa istället för att ständigt känna sig frustrerad över och irriterad på samma människa, det är det.
Det är skönt att dricka kaffe ihop med honom och det är härligt att laga mat tillsammans.
Det är också mycket skönt att inte alltid vara så ensam.


Om mjölksyra V

Så vi struntar i att avboka min och Ongens biljetter till den där fantastiskt  flotta solsemestern i November.
Vi bestämmer att åka tillsammans allihop ändå.
Fram tills dess ger vi det här.
Vi gör trevligheter tillsammans. Tar med Ongen till Tågen i Mariefred. Leker. Skrattar.
Nu ska vi prata om det som behöver pratas om, reda ut vad som behöver redas i och lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.
Känns det då som att vi pratat klart, att inget mer finns att säga när vi kommer hem så vet vi det och då har vi gjort vad vi kunnat.


Om mjölksyra IV

Återigen uteblev lättnaden.

Istället kom något annat.
Något oväntat.

Saknad.


Om mjölksyra III

Orden kom.
Under de här åren har jag känt mig så ensam.
Jag har försökt förstå och vara klok och förnuftig och så har han, men nu, tillslut, när allt var över och hoppet försvunnet kunde vi faktiskt, äntligen prata om vad som hänt. Om min förtvivlan och skam över att bli övergiven, men också om paniken han fick, hans skam och ensamhet och många av mina tankar och teorier fick en törn, andra fick jag bekräftade.
Allra mest pratade vi om Lilla Essingen.

Han har varit mitt fokus. Var gång jag sett hans pappa ta honom i famnen och gosa med honom, eller ligga på golvet och bygga tågbana eller vad det nu varit har jag inte riktigt trott mina ögon. Bara väntat på att illusionen plötsligt skulle brista.
Att något nytt skulle få en pappa att flykta.
Att ha en pappa är absolut ingen självklarhet för ett barn.
Att ha en pappa som älskar en är bortom vett och sans är definitivt ingen självklarhet.
Så jag ser på mannen som leker med sin pojke och försöker lita på honom när han säger att han aldrig i världen släpper taget igen.
Om det pratar vi och jag anstränger hela mitt väsen för att lyssna

Och så slår det mig att om en relation består av en människa som envist och med ursinnig frenesi ska bevisa för den andra att kärleken är, och den andra distanserar sig och funderar på – inte om, utan när – han ska få stora skälvan igen och springa all världens väg – inte ifrån henne utan från sin Onge, då är det nog ganska svårt att få tillvaron stabil och balanserad.
Att försöka bygga tillit och förtroende är inte lätt med de olyckskorparna som arkitekter, snickare och murare.

Om sånt satt vi i min soffa och pratade, och åt glass, och när glassen var slut så åkte han hem till sig, för så gör man när glassen är slut.

Åker hem.


Om mjölksyra II

Lättnad är det man bör känna  i den situationen.
Det är en rimlig och begriplig känsla. Att kliva ut ur något svårt och plågsamt borde leda till lättnad.

Istället hände något märkligt.


Om mjölksyra I

Det var en dag i Augusti, och det var den dagen då jag, han, vi gav upp. Eller pratade om att ge upp. Eller bara var väldigt ledsna och uppgivna.
Det var en alltigenom dålig dag, trots att solen sken och han var lika vacker som alltid men en usel dag var det.

På en brygga satt vi, åt kycklingsallad som bara smakade papp och både min och hans frustration var stor men tröttheten och förtvivlan än större.

Och vad händer med en muskel när den arbetat länge. Längre. Längst, långt mycket längre än vad som är rimligt eller förståndigt?
Mjölksyra.
Därefter kramp.

Vi höll i, höll fast, höll på från varsitt håll, men utan att gå i samma riktning, vi bar och drog och slet och kämpade men det hela liknade nog allra mest någon sorts berusad dans.

Men här tog orken slut.

Nu släppte vi tillslut ner armarna och lät allt falla.
Hans kärlek, min … ja, besatthet att försöka igen, vänta på miraklet.
Det fanns ju så mycket att vinna.
En pappa till en Onge, t.ex.

Vi reste oss upp, gick från Årstavikens solglitter och slängde våra pappsallader och drömmar i närmsta soptunna och jag åkte till Fröken Underbar för att hetsäta fel sorts choklad – man tager vad man haver – och mina armar och mitt hjärta värkte och allt var över, förtvivlad var jag men det gjorde så ont så ont och allt var över.

Över.