Etikettarkiv: Karolinska sjukhuset

DVBF

DVBF

Akronymen är en förkortning för DetVarBättreFörr men det är också en människa. En man, en speciell man med förkärlek för god choklad, swingdans och fotografi på hög nivå. Han ingick i den krets av människor jag lärde känna via det däringa Internetet på den tiden det inte var i var mans hand, och mer än en natt satt vi och pratade. Han nyskild och ledsen och jag i ungefär samma läge. Många mil skilde och det var först långt långt senare vi träffades på riktigt.
Men det är en mycket god och klok man.
Oerhört tragiskt är det att behöva växla från presens till imperfekt.

DVBF, Lasse Dalenius var en mycket god och klok man.
En människa jag kände, men inte tillräckligt väl, en människa som gav mersmak.
Nu är det för sent.

Han är död, han är borta, och vi som kände honom står överraskade, chockade och förtvivlade kvar.
Vad har hänt?
Är det verkligen sant?

Då är det lättare att acceptera att en gammal dam inte orkar kriga mot sin cancer längre.
Det gör inte mindre ont.
Nej. Tvärtom.
Det gör väldigt ont för det är inte vilken dam som helst.

De senaste dygnen har hon blivit sämre. Stadigt sämre, och Lilla Essingens pappa har vakat oroligt vid hennes säng medan jag hjälpt iväg Essingens storasyskon till skolan.
Morfinet har hållit henne någorlunda smärtfri men också okontaktbar, och vi har sett och förstått att nu är det nog så att det inte finns något bra slut på hennes vistelse på Karolinska Sjukhuset, bara mer eller mindre dåliga.
I förmiddags upplevde de sköterskor som skötte om henne att hon i ett litet ögonblick faktiskt var lite klarare, fick lite ögonkontakt, och att hon nästan log en smula, för att sen andas ut för sista gången.
En mamma, en farmor är borta. En hustru, en god vän.

Vi for iväg, kom till avdelningen, går in i hennes rum.
I Torsdags var jag, vi, till henne sist, då firade vi hennes 81årsdag med smörgåstårta och mycket skratt.

Nu ligger hon i samma säng, utan några slangar, inga kanyler eller dropp. Ingen väsande och bubblande syrgas.
Ett fint lakan med broderier, och några gerberor på bröstet.
Det är stilla – tills vi kommer in i rummet. Lilla Essingen konstaterar först förtjust ”Famo!” för att sen konstatera: ”Famo Sover”. Sen undersöker han rummet, leker med hjulen och reglagen på sängen, undersöker toadörren, klättrar på stolar och är precis den han alltid är.
Sällan blir kontrasten så tydlig.

Och vi går ut i solskenet, i allt det skrikblå, åker hem till mannen, hissar flaggan på halv stång, steker fattiga riddare och börjar ringa till alla de som behöver bli underrättade.

Det var bättre förr.

När jag kunde surra med dvbf över icq.

När farmor var pigg och frisk.


OK!

För drygt en månad sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man misstänker pungbråck. Blodprov, ultraljud, undersökningar. Det var en lång dag för killen, men han var en hårding och fixade det.

Då kom vi överens om att upprepa proceduren en månad senare.
Så det har vi nu gjort.
En sak har Mamman konstaterat: På Astrid Lindgrens är de proffs på barn.
Det är man inte i resten av sjukvården.

För att det skulle vara lite smidigare för oss, så skickades labremissen, för det där stickifingret som behövdes, till labet på vår lokala vårdcentral, den som ligger på andra sidan gatan, en minut från hemmet.
Smidigt och praktiskt och omtänksamt.

BIG mistake.

För där har de inte nålar som är så små att de går att använda på YTTEPYTTESMÅ fingrar.
Då måste man sticka i foten istället.
Dessutom är de inte vana vid riktigt små barn.
Tror att ett litet barn vill ligga på en brits och gå med på att bli stucken i och fasthållen.
Dessutom är en fot mycket mer rörlig än en liten hand…

Nästa gång åker vi till Astrid Lindgren om det ska stickas i mitt barn.
Och aldrig mer att jag låter mig övertalas om att göra si när jag tror att det är bättre att göra så.

För nog hade det varit lättare för sockergrynet mitt och labteknikern, om pojken suttit i min famn, så som man låter barn göra på Astrid Lindgrens lab. Självklart är barnet mer stillsamt rent från början då. Och mer lättstucket. Och lättare att hålla i på det där bra ”mjukfasta” sättet som inte utlöser hysteri och ilska och panik.

Sen underlättar det ju knappast att klanten måste sticka TRE gånger för att få erforderliga millilitrar blod.

Nej.
Det där var en Engångsföreteelse.
Dessutom fick min stackars hjälte inget klistermärke. Det hade han sannerligen förtjänat!! >:/

Men sen, två dagar senare, till Astrid Lindgren, där proffarna finns.
Ultraljudet går som en dans, urologen sätter sig intill britsen där lilleman ligger och förklarar för honom vad han ska göra och varför. (Gossen kissar lite för säkerhets skull!)
Det tycker jag om.
Visst förstår jag att en tvåmånaders bebis inte förstår vad han säger, men jag är helt övertygad om att en tvåmånaders bebis är expert på att läsa av tonfall och kroppsspråk, och den här doktorn utstrålar lugn och trygghet. Dessutom är det respektfullt att ändå förklara, för hur vet man när ett barn börjar förstå?

Sen undersöker han, förklarar.

Allt är ok.
Inget pungbråck.
Ingen fara alls.

Skönt.


When the goin’ gets tough….

…the tough gets goin’

Man brukar ju säga så.

Och så blev det.

Morsan – det vill säga jag (Det är fortfarande en smått ovan tanke!) – blev överraskad och imponerad och kanske var det meningen, sånt är inte lätt att veta.

Så här var det.
Det är nu allomkänt att denne lille gosse avskyr att bli bytt på. Att bli avklädd, ifråntagen sin nedkissade och -bajsade blöja, avtvättad, insmord, intejpad i ny blöja och påklädd igen. INTE bästa hobbyn alls.
Ibland går det ganska bra.
Oftast inte.
Det är då man hör att hans lungor fungerar bra.
Det händer att han nästan skriker sig hysterisk.
Det händer att en morsa faktiskt drar sig för att byta blöjor just för att det känns en smula jobbigt att plåga den lille – för inte tusan trivs han i alla fall. Helt uppenbart är det.


Så ett läkarbesök där en doktor ska undersöka hans pung bådar inte gott. (Man misstänker pungbråck)
Kommer att bli intressant.
Hmmm.

En sköterska visar oss in i ett undersökningsrum och jag blir ombedd att klä av honom. Föga förvånande.
Och pojken säger inte ett ljud. Inte minsta lilla pip.

?

Jag tittar förundrat på honom.
Jo.
Morcelebs trollring sköter sig – det är ingen bortbyting som ligger där framför mig. Det ÄR mitt barn. Som inte sagt ett ljud.
Märkligt.

Läkaren kommer, undersöker, klämmer och känner på pungen, på testiklarna och min Skorv fortsätter hålla i sin coola attityd.
Jag bara gapar.

Läkaren vill ha ett ultraljud gjort, så vi får en remiss och blir ombedda att gå till röntgen. Dit får vi guidning (tillbaks till barnkirurgiska mottagningen, efter ultraljudet går vi vilse!).
Avklädning igen, och nu blir utmaningen för min lille Skorv större. Gel som kladdas runt på pungen, en probe som – iofs försiktigt – men ändå glider omkring på huden. Dessutom blir han fasthållen av en sköterska för att läkaren ska komma åt ordentligt. Till en början går det bra. Jag är förvånad och imponerad. Men tålamodet tryter – undersökningen tar en stund och mitt barn börjar bete sig som han brukar, jag känner igen honom och det känns på något sätt nästan lite skönt… *s*
Tillslut är vi färdiga, jag får klä på honom igen och krama om honom ordentligt, han hulkar och ulkar i min famn, och när vi irrat färdigt och hittat tillbaks till barnkirurgiska mottagningen får vi vänta en stund på läkaren igen. Lite mat, mer kramar och närhet och pojken kommer i form igen.
Och så får vi då träffa läkaren igen. Nu har han med sig en kollega. Nu är de TVÅ som ska klämma och känna på klockspelet, man är tydligen inte riktigt säkra och på det klara över saker och tings läge. Och pojken håller stilen. Han inte ens pinkar på någon av dem. (Läkaren som undersökte honom inför utskrivningen från BB bajsade han på. Attackbajsade!)

Vi avrundar dagen med ett stickifingret nere på provtagningen. Ett litet rör som ska fyllas med bloddroppar framklämda ur ett stick i ett mycket litet finger. Vid det laget var killen färdig. Slut som artist. Sov som en björn. Men självklart vaknade han till när han blir stucken – konstigt vore väl annars. Gnydde lite, försökte få tillbaks sin hand från den ondskefulla sköterskan, gav upp kampen och släppte till de centilitrar som efterfrågades.

Resten av dygnet tillbringade han sovandes eller ätandes. Ätstunderna korta, och knappt vakna.

En knäckt hjälte!


070707

Det här bloginlägget skulle jag egentligen ha skrivit i måndags, men de senaste dagarna har varit ganska hektiska, så vi får helt enkelt låtsas att det idag är den 7 juli, att det idag är mitt gudbarns födelsedag.

Lilla Ester.

Hon har just lärt sig gå, det har varit på gång länge men nu går hon verkligen, med knubbiga ben i korta klänningar och med ett brett leende i hela ansiktet.

Ett år gammal är hon nu, ett helt år har hon fyllt med liv och det är ett år som förändrat mitt liv.

Då, den där dagen i juli, förra sommaren, då när jag var med hennes storebror Elias. Mamma och Pappa hade åkt till BB, var på Karolinska, och vi väntade.
Elias och jag byggde lego och väntade.
Och tillslut ringde Mamman: Kommer ni inte någon gång?!
Så fort vi får, kontrar jag, och gossen hoppar ur pyamasen och i kläder med blixtens fart och vi far iväg, till fridhemsplan, och där på 3:an mot karolinska sjukhuset och efter lite irrande och virrande så knackar vi på en dörr där en pappa öppnar, där en pojk blivit storebror och där en mamma och en lillasyster väntar.

Där blir vi. I det där lilla rummet. Familjen i den stora sängen och jag i en fåtölj intill dem.

Det är en alltigenom lycklig stund, storebror får hålla i henne, pussar på henne, klappar henne. En välsignad stund, och jag är välsignad som får vara där just då, vara nära en familj i just den här stunden, det är inte många timmar sedan denna lilla flicka föddes. Inte många alls.

Och mitt i all lycka, över att hon finns och över att allt gått bra, att alla mår bra så kommer en annan känsla.
Helt plötsligt vill jag faktiskt inte stanna kvar i rummet. Jag känner mig … obekväm, minst sagt. Jag kan inte stå för det, men jag är avundsjuk. Jag trivs inte alls i min fåtölj. Ögonen börjar rinna, jag tycker synd om mig själv, ömkar mig själv och min barnlöshet, min hopplösa oförmåga att älskas av någon som vill ha en familj ihop med mig. Det blir alldeles för tydligt just där och då, jag står inte ut. Jag skäms när tårarna börjar rinna, vill inte att det ska synas, jag vänder mig bort, önskar mig ur rummet, önskar mig bort bort.

Men hon ser. Mamman, hon som inte missar mycket, inte ens nu, med ett nyfött barn i famnen missar hon. Hon ser.
Hon förstår direkt vad som händer i mig.

…och med det så står jag ut.
Stannar kvar.
Kan uppskatta stunden igen.

…och ganska exakt två månader senare upptäcker jag att jag är gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera: hon är inte bara underbar i sig själv, utan också sändes som någon sorts förebud till mig…