Etikettarkiv: karriär

Om att stå sitt kast

Jag skrev att jag är lyckligt lottad och det står jag för.
Många kämpar på med hem, barn och ekonomi med betydligt sämre marginaler än jag.
Många har inte alls fått de chanser jag fått, eller haft så goda förutsättningar som jag har.
Eller har haft

För jag undrar vilka chanser jag har idag ifall jag skulle vilja förändra mitt liv.

En gång var jag 22 år, nästanklar med socionomutbildningen, och med fast jobb som socialsekreterare.
Något gick mycket fel, och den tjänsten passade mig ganska snart mycket illa. Jag flyttade, fick ett vikariat som tog slut och med det var jag arbetslös, för geografin gav inte så många alternativ.

Så man bryter ihop och kommer igen.

En gång var jag 27 år, nyutbildad nätverkstekniker med en hel hög fina certifieringar inom det som då hette Novell Netware, och Microsofts olika produkter. Jag har diplom och pins som minne i någon låda. Jag fick jobb, jag kämpade, jag slet och jag hade roligt. Jag hade tur i oturen för jag blev klar ungefär samtidigt som luften gick ur it-branschen, då, på nittiotalet, ni som minns.
Så blev jag uppringd, blev rekryterad till en ny tjänst, en tjänst där jag höjde min lön avsevärt, jag satt på en restaurang i Luleå och löneförhandlade, hade min Nokia Communicator (!!) framför mig, bockade av punkt för punkt på checklistan. Det lät för bra för att vara sant, jag dansade hem.

Det var för bra för att vara sant.
Det blev en katastrof, en långt utdragen katastrof som jag idag hade skjutit mig ut ur långt tidigare än jag då gjorde. Då var jag fullt upptagen med att bevisa för mig själv och världen att jag var en duktig tekniker. Minst lika duktig som någon kille. Det är sant, det där man säger: En kvinna måste vara dubbelt så bra för att räknas till hälften.
Så jag gick sönder. Inte för att jag var svag eller dålig utan därför att uppdraget var omöjligt och då KAN man inte lyckas. Inte utan hjälp och jag var mycket mycket ensam.

En gång var jag dryga trettio år, med några års sjukskrivning i baggaget.
Det är ingen merit om man vill fortsätta som nätverkstekniker.
Inte ens JAG skulle vilja anställa en tekniker som inte jobbat på flera år. Kunskap åldras onödigt fort just i den branschen. Det är svårt nog att komma tillbaks efter en föräldraledighet. Jo, jag sa att det var en rätt manlig bransch, va?

Så man bryter ihop och kommer igen.

Jag ber A-kassan dra åt helvete när jag inser att jag inte kommer få några pengar från dem på tolv veckor (eller vad det nu var) och jobbar svart under en period. Hyran måste betalas. Jag fixar ett vitt jobb, ett anständigt men lågbetalt jobb, ett jobb jag vet att jag klarar, där jag inte behöver slåss med väderkvarnar eller plugga ikapp flera års bortavaro.
Jag blir personlig assistent.

Det finns mycket gott att säga om det jobbet. Det är lätt att gilla det på försommaren när vi promenerar längs med årstaviken och äter glass. Det är lätt att gilla det när vi åker på musikaler eller konserter tillsammans. På lördag ska vi visst på hockey.
Men det är ett lågbetalt yrke och halva min tid som yrkesarbetande har passerat.
Jag har ångest över att en dag inte arbeta längre, utan leva på en antagligen otrevligt knaper pension.
Dessförinnan ska jag försörja en pojke som kommer bli tonåring, och en tonåring är avsevärt mycket dyrare i drift än en tvååring.

Så vad ska jag göra?
Jag vet inte ens vad jag ska söka för sorts jobb längre?

Annonser

Status Quo

Åren går.
Det är inte bra.

Jo, generellt, att livet rullar på, det är helt enligt planen. Så ska det vara. Fler grå hår. Barnet växer, tillvaron fungerar.
Det är bra.

Men på ett sätt står mitt liv stilla.
Status Quo.
Ingen som helst utveckling.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Citatet kommer från en av mina egna bloggposter.
Det är drygt två år gammalt.

Nej, det blev inget av den tjänsten.
Jag var på anställningsintervju – och jag ansträngde mig som f*n för att kräkas. Gravid var jag och mådde skit.
Idag är jag glad att jag inte fick tjänsten -dålig timing helt enkelt. Man ska inte byta jobb när man får barn. Inte precis samtidigt. När man byter jobb måste man få fokusera lite på det, visa framfötterna lite. Det är svårt att göra när man får barn, är mammaledig, VAB:ar hur mycket som helst.

Men likväl.
Jag stod i ett limbo då och jag står kvar i samma limbo nu.
Ingen som helst utveckling.
Inga visioner.
Inga planer.

Det är faktiskt inte bra.
Alls.

Vad fasen ska jag ta mig till med det här?


Nya möjligheter..


”Never ever go back”

Det heter ju så: Gå vidare, gå inte tillbaks.
När det är något som var bra, men nu är borta, är det en god sanning: Hur mycket jag än önskar det, så är det som är borta oåterkalleligen borta.

Men det som var dåligt då? Kan det förtjäna en andra chans? Om man kan isolera det som gjorde det dåliga dåligt, och förbättrar det?

Jag arbetade som nätverkstekniker på ett företag (FÖRBANNADE ÄR DE!)där man inte alls hade någon personalpolitik, ingen planering, ingen dokumentation, inget ärendehanteringssystem, ingen ordning whatsoever. Inte ens ledning fanns…
Det var så mycket som inte fungerade att det är enklare att räkna det som faktiskt funkade.

Klokare människor än jag hade sagt: I HELVETE HELLER!!! och sagt upp sig.
Jag knogade, slet, förtvivlade och slet lite mer istället.
Jag slet mig alldeles fördärvad, eftersom jag inte är den sorten som ger upp, ger mig, lägger mig. Jag skulle minsann visa dom…
Åh, så korkat!

Till slut hade jag fått så mycket spö att de inte ville ha mig längre, jag var förbrukad och oanvändbar.
Jag stängde, tvingades till det, den dörren, började leta efter nya vägar att gå, nya alternativ – utan att egentligen hitta något.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Så får jag tips om en annons av Aquaricat och han säger: Klart du ska söka.
Teknikertjänst.
Jag tjafsar emot men han ger svar på tal.
Mindre kvalificerat än det jag hade då – men hey, jag har inte jobbat inom branschen på flera år…
…men faktiskt. Jag läser annonsen och börjar fundera. Jag skulle antagligen reda ut det. Det är ingen Rocket Science.
Är det något jag vill?

Jag vet inte. Men jag vet tillräckligt mycket för att förstå att jag helt plötsligt gläntat på en dörr som jag trodde mig ha stängt för gott.
Jag är nästan lite sugen.
Det är ju en väg som kan leda till något, till en yrkesmässig utveckling – vilket jag helt saknar nu. Nu försörjer jag mig (nätt och jämt) medan hjärnan sakta men säkert ruttnar bort av brist på stimulans.

(Sen är det väl en helt annan sak att det kanske finns gott om bättre lämpade människor till just den där tjänsten, men det är ju en helt annan historia)


…Vill du se en stjääärnaaa…


I Svd läser vi om Spencer Elden. Om honom är det synd, för han har, som baby, figurerat på ett skivomslag. Figurerat mycket naken på ett skivomslag.
” Det känns lite obehagligt att så många människor har sett mig naken. Jag känner mig som världens största porrstjärna, säger han till mtv.com.”

Om Spencer pratade mindre med mtv.com skulle säkert inte lika många känna till att han är babyn på Nirvanas album Nevermind.

Antagligen går Spencers modellkarriär – som hittills inte varit lysande – kanske bättre nu?

Så, vi googlar lite, för att se vad vi hittar… Jahapp, jodå, wikipedia länkar bland annat till Rolling Stone. Artikeln är publicerad i augusti 2003, nästan på dagen fyra år sedan.

”Every five years or so, somebody’s gonna call me up and ask me about Nevermind . . . and I’m probably gonna get some money from it.”


Rimmade laxar!

I fiskarnas tecken fortsätter jag kryssandet i tillvaron, dagens lunch blev just rimmad lax med stuvad potatis, nu i baren på Riche och den laxen var det inte några som helst fel på.
Inte på sällskapet heller, tvärtom.
Avslappnat och gott och gav goda förhoppningar om framtida gemensamma projekt. Vänta får jag göra, och om det tycker jag av princip inte om, men om det blir så bra som jag hoppas kan det ju vara värt en smula väntan.

.


Omstart

På onsdag ska jag träffa en man, en affärsman, och äta lunch. Eventuellt skulle man kunna kalla vårt lunchmöte för ”anställningsintervju”. Troligen är det mer akkurat att kalla det ”träffas, höra sig för och kolla läget, prata om behov och möjligheter”.

Vad man än kallar det så måste jag erkänna att jag är lite nyfiken och en smula hoppfull.

Vi får se vad som blir.