Etikettarkiv: klätterställning

Sikta mot stjärnorna?

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.

Annonser

Fullt ös – medvetslös

Att hämta ett lyckligt barn på Dadi är en välsignelse, men inte alltid för den sakens skull lätt.
För vem vill gå hem?
Och om man nu går hem, hur gör man då för att inte fastna på den helt nya jättefina underbara lekplatsen utanför huset?
Nej, det gör man ju.
Fastnar alltså.

Så där sitter mamman, med knorrande mage en god stund innan hon helt enkelt, bär ett skrikande barn hem, sätter igång potatis och kantarellstekning, medan barnets ilska blir uppenbar för alla i den här delen av kommunen.

Efter en stund lyckas jag lugna ner honom, vi pratar, kramas, han får nappenpappen för att hinna andas lite och han får sitta på stolen intill mig medan vi gör god sås med grädde i till köttbullarna och potatisen och … men vaff..?!

Ongen min nästan ramlar ur stolen när han gång på gång tappar huvudet, och tillslut lutar han sig helt enkelt bakåt och somnar. Halv sex. VÄLDIGT mycket fel tid att sova på men jag konstaterar att somligt är svårt att mucka med. Gravitation. Däckande barn.

Han får tio minuter, medan jag gör klar maten och skalar hans potatis.

Sen gullar jag upp honom i min famn, pussar och kramar och dukar för oss.

Jag vänder ryggen till då jag hämtar min egen mat.

Märkligt nog lyckas jag få i honom lite mat – de första tuggorna sover han sig igenom, sen ligger han slak i soffan i någon timme och tittar på Bolibompa innan han däckar på riktigt.

Ikväll blev inga tänder borstade…