Etikettarkiv: kommunikation

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.


Någon sorts … rubrik.

Det finns stunder, oh, det finns stunder när jag tvekar, tvivlar och undrar. Jag grunnar, väger för och emot, och jag försöker känna efter, riktigt i botten av hjärtat. Jag försöker sortera bland gamla och nya rädslor, mellan oroorna, lyckostunderna och egennyttan, det höga och det låga och så försöker jag tänka, känna och göra klokt.

Men är det ”rätt”? Fattar jag bra beslut. ”Bra” som i fruktsamma, funktionella beslut. Beslut som leder mig dit jag vill, som ger bra resultat?

Åh, jag vill ha ett FACIT att glutta i!


”Pappa Jobba!!”

Jo.
Han säger det, och jag har funderat på varför.
För det gör ju iofs pappa emellanåt, men det spelar ju mindre roll.
Lilla Essingen träffar sin pappa i bästa fall varje helg. Oftare blir det varannan helg, och ibland dröjer det ännu längre.
Och så mycket jobbar inte pappa.
Pappa är hemma hos sig, förklarar jag. Men ska vi ringa till pappa? Och så gör vi det.
Barnet älskar det, älskar att prata i telefon, med pappa, med morfar och någon gång har jag varit elak nog att ge honom luren istället för att idas jiddra med någon telefonförsäljare.
Han pratar, lyckligt.

I brist på telefoner kan man använda ungefär vadsomhelst. Han tar en sko, en leksaksbil, några duplobitar eller en fjärrkontroll och lägger mot örat och säger lyckligt Heeeej!

Så hämtar jag honom på dagis och får äntligen förklaringen på vad han menar, vaddå ”Pappa jobba!”

….för på dagis ringer telefonen, och han rusar för att få prata, för det är ju pappa, varpå personalen svarar; Nej, Liten Essing, Det är inte Pappa. Pappa Jobbar.

Jag tror att det ringer ofta på dagis.


…Eh..?!


Men kära vän, hur tänkte du nu!?
Nu förstår jag verkligen inte hur du menar?

Har du inte förstått något alls av det jag sagt?
Hör du inte?

Jag blir nästan arg.
Men bara nästan.
Istället frågar jag, backar tillbaka och frågar och tror mig sedan förstå hur du kunde ta ett tvärt hopp, så där som jagade vinterharar gör, för att villa bort räven, i sidled. Du försöker inte villa bort mig, du försöker hitta utrymme för ett vi trots att VIet förutsätter en fullständigt omöjlig kompromiss.

Kära rara.


Favorit i repris: Om konsten att bygga en bil.

Det var en gång några män i ett stort land, ganska långt till vänster om vårt land, som tyckte om att sälja bilar. Dom tyckte dessutom att det var roligt att hitta på nya motorer, och dom gillade hjulupphängningar och spindelleder. Och krom. I det här landet fanns det redan på den tiden många människor, väldigt många människor, och en hel del av dem hade råd att köpa bilarna som bilmakarna byggde och sålde. De som inte hade råd, drömde om att få råd en dag. Man byggde så fina bilar, att man började lasta dem på båtar och sälja dem i andra länder, på andra sidan haven! Många människor drömde om en blank bil från det stora landet. I det stora landet blev bilarna så viktiga för människors drömmar, att de som hade bil helst inte alls klev ur dem. Därför byggde man restauranger och biografer som man kunde besöka utan att alls behöva lämna sin bil. Många nya medborgare i det stora landet blev till i de stora och bekväma bilarna. Bilmakarna var glada över att så många tyckte om deras bilar, och fortsatte glatt att göra flera bilar, nya bilar. Med mer krom på, för människorna verkade tycka om krom. Och breda baksäten. Bilmakarnas fruar var lyckliga, för bilmakarna tjänade mycket pengar på bilarna de sålde, och fruarna kunde ta sina egna bilar och åka ut och handla fina klänningar och dyra möbler. Fruarna, och deras duktiga män blev bjudna på fester och skrev böcker om hur man bygger fina och bra bilar, och människor läste böckerna och tänkte: Tänk, vilka fina människor våra bilmakare är, att de inte bara kan bygga bilar, utan så kloka de är dessutom! Bilmakarna blev beundrade, för att de var så duktiga. För att de var så framgångsrika och för att de tjänade så mycket pengar.
Bilmakare tycker om att vara duktiga, så de byggde ännu fler bilar. Ännu lite bredare baksäten och ännu lite mer krom.

Men nu hände något väldigt väldigt konstigt.
Helt plötsligt var det flera bilar som blev stående hos bilhandlarna, som inte blev köpta på en gång.

Men det märkte inte bilmakarna, för de höll på att fundera ihop en ny kylarprydnad. De hade kommit på att man kunde lägga på krom i flera lager, då blev det ännu blankare och ännu finare.

Men så hände ännu en konstig sak.
Det ringde en man från en tidning, och han ville inte höra om hur duktiga bilmakarna var på att bygga bilar eller tjäna pengar.
Han ville höra vad bilmakarna tyckte om det lilla lilla landet långt borta på andra sidan havet, som också byggde och sålde så många bilar.
”Men de där små riskokarna är det ju ingen som vill ha! De rostar ju ihop på tre år! Såna där små gulingar kan inte bygga lika fina bilar som vi! Vi kommer ju från Det gyllene landet!”
Sen hade inte bilmakaren tid att prata med journalisten längre, för han skulle träffa en annan bilmakare för att prata om en motor med 4½ liters slagvolym.

Så gick det en tid. Bilmakarnas hustrur han köpa några nya klänningar, och tillsammans med sina män åka till sommar”stugan” nere på solkusten. Men där, där blev bilmakaren uppringda av en av sina räknenissar.
Räknenissen sa:”Vi tjänar inte lika mycket pengar längre. Något är fel. Människorna köper inte våra bilar längre”.
Bilmakaren blev arg över att han blev störd på sin semester, och gav räknenissen sparken.
Sen gick han ut till barbequen och vände revbensspjällen.

Ungefär så gick det till, när den amerikanska bilindustrin höll på att gå under. Detroit höll på att försvinna som bilstad.
Man hade helt missat att man i Japan inte bara byggde bilar, utan att man byggde bra bilar. Billiga bilar. Bilar som drog lite bensin.
Japanerna hade lite flyt också.
Oljekrisen kom. Bensin blev dyrt. Amerikanerna fick köa vid sina bensinstationer.

Det är fler människor än Lee Iacocca och hans kollegor som byggt upp en omgivning av ja-sägare. Gustav II Adolf gjorde det, därför sjönk Wasa. Hitler gjorde det – därför körde östfronten fast. Antagligen var det det som hände i Skandia – och nu sitter herrarna med sina miljarder, och festen är över. Det flagande anseendet svider nog minst lika mycket som åtalen som är att vänta.

Och det här skrämmer mig.
Jag, med mitt högmod. Jag har lätt att tänka:”Men de förstår inte…”
Det är min stora skräck, att jag ska känna mig påhoppad och kritiserad, när jag blir ifrågasatt. Jag har så lätt att dra iväg i mina tankefällor. Att känna mig jagad och utsatt. Förföljd.
Tänk om det är jag som inte förstår?
Och ve och fasa, tänk om jag inte lyssnar när mina vänner säger till mig?
Tänk om jag skulle klappa till dom istället:”Vad är du för vän, som inte håller med mig? Är du med mig eller mot mig?”
Behandlar jag mina vänner så, då hoppas jag de slår tillbaka. En rak höger.
Fattar jag ändå inte, då förtjänar jag inte att ha dem som vänner.

Läs gärna Åke Ortmarks bok ”Ja-Sägarna”

.


Att klättra i träd.

En gång i tiden tyckte jag om att klättra i träd.
Nåväl, jag tycker fortfarande om det, det är fortfarande trevligt att klättra i träd, men nu för tiden är jag försiktig. Det är på något sätt svårare att ge sig hän och njuta. Jag har ramlat ner några gånger, slagit mig illa, några få gånger riktigt illa, så nu är jag, på ett annat sätt medveten om höjden jag är på, hur hal barken kan vara, hur tunna grenarna är. Tryggheten och tilliten till trädets förmåga och vilja att bära mig finns inte längre.
Det är faktiskt inte riktigt lika roligt längre.
Allt oftare går jag förbi härliga träd utan att klättra upp i dem, allt oftare tittar jag bara på deras vackra kronor och minns andra vackra kronor, fröjden av att sitta i dem – och känslan av panik vid fallen ur dem.
Jag är rädd för den dag jag upptäcker att jag inte längre utsätter mig för risken att falla mer.

Samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av det, att slippa.

.


Navelskåderi

I går, i bilen, fortsatte vi samtalet, när vi åkte från cafét hem till honom. Jag var frusen som jag alltid är när känslorna varit större än vad som får plats i kroppen och då var konceptet FamnHamn mycket lockande och han såg logiken och det goda i det. Vi pratade bland annat om sanningen i uttrycket opposite attracts och hur sant det är för oss, för i så mycket är vi mycket olika. Spännande är det, men ibland också ordentligt frustrerande, eftersom det ställer krav på väldig tydlighet -det är så lätt att tänka och tro att man vet något om hur den andre tänker och känner som man egentligen inte har en aning om.
Det är viktigt att lyfta blicken ur sitt eget perspektiv, sin egen upplevelse och påminnas om att den inte självklart är sann bara för att den är min.

Om det kan man läsa kloka ord här

Klickar du istället här får du se en mycket vacker navelskådarbild.


12 april. PåSpetsenStällarDagen.

¤ Persona Non Grata ¤

[Bästvännen] brukar kalla det Skriksol och det är ett bra sätt att beskriva den sol som hälls ut över världen den här söndagsförmiddagen och efter frukost och kaffe så säger kroppen ututut!!! och jag frågar mannen om han vill som jag och han är en smula tveksam för seglarknäna är ur slag och vi provgår tillsammans runt hörnen på huset och uppför brantslänten och nej, de knäna vill inte alls göra mig sällskap så jag går iväg själv och vinden är bitande kall men solen värmer och det är en fantastisk dag.

Frukosten var god och tillsammans bläddrade vi i DN, rostade bröd åt varandra och sippade på apelsinjuicen. Därefter samlade jag ihop mina pryttlar och pinaler för att sammanpackandet senare skulle gå smidigare. I botten på ryggsäcken ska stora gjutjärnsgrytan packas, och den är ännu halvvägs genom rengöringsprocessen i det ögonblick jag är färdig att gå ut på min promenad, så packandet lämnar jag halvfärdigt. Uppbrottet är inte SÅ långt borta, jag ska åka hem, mannen ska gå från att vara min man till att bli sin pojkes pappa; pojken har önskat sig en PappaKväll och sånt nekar han aldrig till.
Själv ska jag tillbringa en bit av kvällen och hela natten på jobbet så om den prioriteringen säger jag inte mycket annat än att jag tycker att det är en klok sak att prioritera sina barn högt.

Ner mot [mälarens strand] tänker jag gå, men joggingspåret är så skuggigt och trist och längs med bilvägen har jag inte alls lust att gå så hur det nu är så trasslar jag mig in i skogen, håller solen i ryggen en god bit och börjar sedan vända näsan så att solen värmer mitt vänstra öra. Då bör jag ha rätt sorts bäring och jag njuter njuter av att gå där under trädkronorna. Ibland följer jag en stig, ibland kryssar jag på fri fot mellan tuvor och stenar och efter en avsevärd stund kommer jag ner till bilvägen till båtklubben, den behöver jag bara korsa, och sedan gå ner över ängarna till Mälarens strand. Lite sankt är det här och där och de lågskor jag har kräver viss stadig fot, för blöt vill jag inte bli men så kommer jag ner till klipporna. Jo. Det ÄR kallt och det HAR blåst och stenarna närmast vattnet är livsfarliga, glaserade i is och jag förbannar åter det faktum att min kamera kapitalt och totalt kolapsat för isskulpturerna ÄR läckra, men nu får jag nöja mig med att njuta av dem i stunden. Jag klättrar längs med vattnet, bitvis är det inte helt lätt att ta sig fram, men så kommer jag fram till de där vanliga klipporna man jämt går ner till, när man går den korta, enkla vägen. Där kryper jag ner i en skreva och lapar sol i någon halvtimme eller så. Det är verkligen en ljuvlig dag, även om vinden är lite kall. Så går jag uppför slänten, undviker andra människor, letar rätt på blåsippor och vitsippor där i backen och kan inte motstå frestelsen att lägga mig ner ibland torra löv och grästuvor och jag är helt enkelt fullständigt förälskad i blåsippor. Alltid. Varje vår.
Sen styr jag kvinnoskeppet på kurs mot den där alternativa hemmahamnen och faktiskt har jag lite ont samvete över att jag varit borta så länge, för promenaden blev avsevärt längre än jag tänkte men oroad är jag inte.

Dörren är låst och när jag plingar är det ingen som öppnar.
Ojdå.
Då har mannen måhända åkt för att hämta pojken?
Ojdå.
Jaja. Det reder sig nog.

Men det gör det inte.
Inte alls.

Mannen kommer och pojken kommer och pojken är glad, pappig och blyg men också nyfiken och tittar under lugg i det att han buffas med mannen som nu helt växlat över till att vara pappa.

Mannen som nu blivit pappa är stressad över att han inte fått tag på mig, i det att det blev klart att pojken var på väg, skulle skjutsas av mamman eller hämtas av pappan. Min mobiltelefon blev visst kvar i handväskan. Den saknade jag faktiskt under min promenad, i stenskravel klättrade jag ju, tänk om en sten vickar och även jag gör det, står på näsan och bryter ett ben? Då är det bra att ha en mobiltelefon i jackfickan istället för hemmavid. Ringt har han, och han uppskattade nog inte att höra telefonen han ringde till glatt spela ute i hallen.
På bänken i köket läser jag på lappen han skrivit, den jag hade kunnat läsa om jag åtminstone haft nycklarna med mig och lappen innehåller information om var han blivit av, men också ett p.s. som har en underlig ton.

Nu frågar mannen, med något stirrigt och underligt i blicken, om han ska skjutsa mig till tåget.
Han har packat ihop mina saker och redan burit dem ut i bilen.
Jag funderar på den där kaffekoppen jag längtat efter, och den bullpåse som faktiskt finns inom räckhåll men jag känner tydligt att jag är den enda som längtar efter kaffe.
Ville jag ha skjuts?

Nejtack. Jag tar bussen.
Jag tvärvänder.
En minut efter det att jag kommit in, snörat av mig skorna kliver jag i dem igen och tar min tunga ryggsäck och går, fäller ner solglasögonen över tårögonen för det gör ont i hjärtat att känna så som jag känner nu: Här är jag inte alls välkommen.
Var vänlig försvinn. Helst på en gång.

Söndag är det och bussarna går i halvtimmestrafik så jag går några busshållplatser för att slippa stå still och jag går förbi blåsippstuvor i massor men de är inte lika vackra längre, ögonen bränner och halsen svider och när telefonen ringer och jag ser att det är han som vill säga något så svarar jag faktiskt inte. Jag skriver istället ett sms där jag ytterst kort säger att jag vill vara ifred.
Jo, svar får jag ju, ett JagVilleBaraBeOmUrsäkt och om det behöver man nog resonera, för hur vet jag att du ber om ursäkt för ”rätt” sak: Idiot! Ledsen är jag men också arg, men just precis nu vill jag inte alls prata för jag är för … för att prata klokt. Dessutom har mannen sin pojke runt fötterna och den här sortens samtal behöver fokus.

Så orden får vänta.
Tills jag stillnat lite och till varken han eller jag är på jobbet.

Det hinner bli tisdagkväll och hade allt varit som vanligt hade jag varit där och träffat honom men han rapporterar att han ska jobba sent så istället bokar jag tvättstugan när den råkar vara ledig och mellan tvättmaskinerna pratas vi vid på telefon.
”Men du. Vad var det som hände i söndags?”

…och av samtalet förstår jag att mina varningsklockor, som faktiskt pinglat en del den senaste tiden, inte pinglat i onödan. För visst har somligt förändrats. Kyssarna har blivit färre, och aldrig av honom initierade. Beröringarna i förbifarten upphört. Så även komplimangerna. När jag försynt och försiktigt frågat så har han hänvisat till trötthet och för mycket jobb och så är också fallet. Det är en man som har ett ansträngande jobb.

Men även jag är knäckt efter ett eller två arbetspass och jag finner kraft i att han finns i min tillvaro. Han upplever uppenbarligen saker annorlunda.
Nå. Nu ÄR han ju onekligen en annan sorts människa än jag och i det finns det mycket jag tycker om, just skillnaden, men samtidigt känner jag ofta osäkerhet.
Jag saknar de där underbara sms:en han skrev, jag saknar att känna mig längtad efter. Jag känner mig oftare osäker än upplyft.
Det ÄR inte bra och om det känner jag att vi behöver prata om men nu kommer annat ivägen. Vi behöver också prata om skillnaden mellan att vara man och pappa och förmågan och viljan att smälta samman de rollerna. Helt uppenbart är att skillnaderna mellan de två rollerna var totalt inkompatibla den där soliga och vackra söndagen.

Jag säger:”Jag tror du behöver fundera över vad du vill.”

Om det resonerar vi en stund och det är ett stort och viktigt samtal och jag har hela tiden en underlig, lite kylig, känsla i magen, ett nästan professionellt anslag och vi avrundar samtalet med att bestämma att inte höras av förrän om en vecka. Tid för tankar och eftertankar.

Jag grämer mig över investerat kapital som möjligtvis visar sig vara förlorat, över säd sådd över hälleberget.

Men natten går och dagen därefter går och ännu en natt går och jag skrattar med [bästvännen] och bär balkongbord med [G] och promenerar med [Morrhårshögen].

En märklig frid.

Inch’Allah.

Kanske är det så: Att det blir som det blir, att jag stängt av helt i väntan på någon sorts fortsatt kommunikation om en vecka, eller så spelar det mindre roll än jag trodde.

—————

Nu vet jag.
Visst spelar det roll.


Vin och vatten


Ja, ett gott möte blev det. Gott i det att orden sas och hördes och förstods, klarhet och tydlighet råder och ömsesidig respekt och också en hel del värme.

Men det finns ett men av katastrofal sort, och över det måste jag nu grunna och fundera.

På mitt dilemma finns ingen god lösning.

Jag kan inte låta bli att tycka att livet ibland är mer än orättvist.


Prioriteringar

Jag jobbar i eftermiddag. I morgon också. Och på fredag har jag oruckbara åtaganden sedan länge. Och på lördag jobbar jag.

Men vi måste faktiskt finna tid att reda ut vad som är, se om allt är över eller om andra vägar finns.

En människa står inte ut med att stå i osäkerhet, obeslutsamhet och okunnighet. Lika omöjligt är det som att i längden stå med ena foten på bryggan och den andra på båten. I längden är det ett omöjligt läge.
Jag vill att vi fattar gemensamma, goda och genomtänkta beslut.
Jag vill vara modig och stark, men ju längre tiden går, desto större är risken att jag blir rädd och sjappar. Att han sjappar. (Det KAN ju vara så att han redan bestämt sig. Det vet jag ju inte, men jag hoppas att han tänker som jag)
Så inte kan jag jobba i eftermiddag. DET är en total omöjlighet.

Lite ringåfix, så löste det sig. Ett bortbytt pass. Med tanke på hur sopig timpenning jag har spelar det ju ingen större roll i den allmänna konkursen!

Och vad är viktigast?

Valet är larvigt lätt.

Så i eftermiddag träffs vi, det är överenskommet.
Det blir nog bra.