Etikettarkiv: krig

Om ”för:et” i förförståelsen

Metallen är sval, och de små mässingscylindrarna rullar mellan mina fingrar, faller ner bland sina likar med melodiska plinganden och det slår mig att just det här ljudet på just den här platsen är något mycket onormalt. Jag står i ett rum på mitt barns Dagis, och jag ser tre-, fyr- och femåringar som kryper omkring på golvet fullt upptagna med diverse byggprojekt. Jag lyfter min hand och luktar på mina fingrar, och ja, jag känner doften av metall men också svagt svagt en doft av något skarpare. Jag känner igen den. I mitt huvud ser jag morgondimmor, jag känner hur mossan under mina stövlar frasar av frost och solen stiger sakta över Jåttom.

Så ser jag på de lekande barnen igen. Min egen onge har inte sett mig än, är fullständigt fokuserad av sin lek. Han bygger räls av träbitar, syllar och räls placeras ut, han är fullt upptagen.

Så minns jag en annan dagisgrupp. Då kom jag till samlingen, alla barn satt i en ring, jag presenterades, tanken var att vi skulle sjunga något tillsammans. Jag satte mig ner intill en liten kille, antagligen ungefär lika gammal som min pojk är nu. När jag sätter mig ner rasslar det till i min ficka. Min ask med Svarta Katten avslöjar mig. Jag har godis där. Jag blir först medveten om det otaktiska i det, och först därefter ser jag hans reaktion.

Något är väldigt fel. Blicken dör och hela den lilla kroppen stillnar. Från att ha varit en nyfiken pojke, förväntansfull inför vad som nu skulle komma till … ja, till vad…?

Så ser jag.

Det är panik. Pojken är fullständigt paniskt rädd, paralyserad. Jag rör på mig lite, det skramlar till lite igen i min ficka, och plötsligt förstår jag varför. Jag tar ett litet mjukdjur ur korgen framför mig och låter den lilla kaninen hoppa runt, småprata om skattjakter och äventyr och pojkens blick är fullständigt låst på mig, han släpper mig inte med blicken en sekund, han ignorerar min kaninlek fullständigt, ända tills jag låter kaninen hoppa fram till min ficka för att ta fram tablettasken. Den busiga kaninen öppnar asken och häller ut de små svarta pastillerna på golvet framför oss båda. Sen skakar det rosa lilla pyret på den tomma asken, vars skrammel flytt.

Kaninen lägger en pastill i min mun, och bjuder honom en annan, och sen får fler av barnen smaka.

I efterhand berättar pedagogerna att det tog två dagar innan pojken pratade igen.

Så är jag åter på mitt barns dagis. I det byggrum där jag står finns rader av korgar med olika ”byggmaterial”, det är träklossar och pinnar i olika storlekar, det är kottar, stenar, cellplastblock och toarullar, och det är en korg med patronhylsor. I mitt barns värld är det något man kan leka med, stapla, lägga i rader. I mitt barns värld är det något som plingar, som ramlar och som blänker. I den andra pojkens värld, den pojke som kom svårt traumatiserad från ett krig på Balkan var ljudet av några pastiller i en pappask tillräckligt likt ljudet av skramlande patronhylsor och något så skräckinjagande att han förlorade kroppens alla förmågor utom en av de allra enklaste. Han andades fortfarande.

20111205-214640.jpg


Den Stora Krisen.

Jag har just matat Lilla Essingen med havregrynsgröt, nu sitter jag med min egen frukost och med DN framför mig.
Jag kan inte låta bli att studsa lite inför artikeln om strömavbrottet på södermalm igår.

”Söderbo efter söderbo kommer in med koffeinbegäret lysande i blicken, och de flesta ser bara plågade ut när baristan Jenny Eskilsson erbjuder kalla drycker som alternativ.

-Vi har lattekris! säger hon. ”

Jovisst är den lilla artikeln skriven med lite glimt i ögat.
Och visst ÄR det så att man kan stressa upp sig över ett strömavbrott, över att en efterlängtad fikapaus inte blir det man där och då behöver, över att ens cirklar rubbas.

Men jag får ändå en otäck smak i munnen, eftersom jag samtidigt lyssnar på nyheterna på P1.

1300 döda palestinier inne i Gaza.
Av dem är ca 400 barn.
13 döda israeler, av dem är tre civila offer.
5300 skadade palestinier.

Det är så vansinnigt att det inte går att förstå, ta in.

Jag kan inte annat än hålla med Tyskungen:

”För ingen vågar ifrågasätta sakernas natur pga. israelernas historiska frikort. Ett frikort som de spelar ut varenda gång någon betvivlar deras intentioner. Jag tycker att detta frikort använts så många gånger nu att det är förbrukat. Förbrukat och konsumerat bortom all rimlighetens gräns.”

Är det inte nog nu?


Missa inte!

Idag läser jag, med förtjusning, hos Peter Englund om… krig och fred, om skogsbränder och om ett rostigt kugghjul.
Tänkvärd text.

Missa den inte!