Etikettarkiv: kritik

Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att ”…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

”Du förtjänar någon bättre”
”Jag är för gammal för dig”
”Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.


…om konsten att koka kaffe…


Hemma hos mig fyller jag vattenkokaren – jag blir fortfarande glad av att se den, den är så snygg! – och medan vattnet kokar upp mal jag kardemumma i gjutjärnsmorteln och mäter upp kaffe i den lilla pressobryggaren. Tre mått är lagom, om jag inte har Zoega, för då blir det väl starkt. Då kan man snåla lite.
Sen häller jag det heta vattnet över över kaffet, låter det stå någon minut, rör sedan om men en sked, och pressar – försiktigt! – ner filtret.

Hemma hos Kärleken tar man den vita plastbägaren från diskstället, fyller den med vatten upp till den där vita kanten, häller i kaffebryggaren. Därpå tar man ett filter från hållaren på väggen och tre mått kaffe i filtret. Strömbrytaren lyser med en liten frän blå diod.

I en tidigare del av mitt liv började man med att tända i spisen, sen sköljde man ren kaffepannan från sump efter förra koket. Rent och klart fint källvatten (jag saknar det fortfarande!) upp till … ja, där pipen började, man fick kika ner i pannan. Sen, när vattnet kokat upp tog man pannan från värmen, varpå jag hällde ner kokkaffet i vattnet, mängden blev märkligt nog rätt varje gång, eftersom ”högen” på vattnet blev lika stor. Häller man i kaffet när vattnet är kallt, vänder man det ryggen, och då kokar det undantagslöst över. Det är opraktiskt på en het järnhäll.
Nu tittade jag på kaffet i pannan hela tiden, flyttade den till en mindre het plats på hällen, och kunde då vakta så det inte kokade över. När skummet som bildas kokat bort är kaffet färdigkokt. Då ställer man det åt sidan några minuter, så det får sjunka lite. Sen häller man bort några droppar kaffe i vasken, eftersom det samlas sump i pipen på kannan, innan man serverar.


På en eller annan arbetsplats har jag konfronterats med percolatorbryggare, diverse automater med knappar för tusen olika val. Dessutom har jag här hemma skaffat en liten mocca-kanna, för att kunna ordna min egen cappuccino, eftersom jag inte tycker mig ha råd med en riktig espressobryggare med mjölkskummare och allt. (Jag ska köpa en symaskin först). Till och med snabbkaffe har jag en eller annan gång druckit, även om jag generellt undviker det.


Från min barndom minns jag gurglandet, det magiska slurpandet från mina föräldrars vän Tottes Don Pedro. Fantastisk uppfinning, men hur sjutton funkade den egentligen?

Något så, för oss svenskar, grundläggande som att Fixa Kaffe – och ändå finns det så många olika sätt att göra just det.

Om man tänker så, så är det egentligen inte alls underligt att hela mitt jag skaver av att tänka, prioritera och värdera annorlunda än Kärleken gör, i mötet med hans barn. I mina ögon skämmer han bort dem, är näst intill en Curlingförälder, jag känner mig ovälkommen och ohyggligt konstig, jag reagerar på tider och rutiner som inte funkar, på mat som inte äts upp, onödigt daddande och allsköns galenskap.

När han egentligen bara gör något mycket mer komplicerat än att koka kaffe på ett lite annorlunda sätt än jag. Dessutom finns det en grundläggande skillnad mellan oss: Han känner nämligen sina barn, vilket jag inte gör…
…och så, där i sängmörkret, berättar jag om hur konstigt det känns, hur obekväm jag är, hur annorlunda jag tänker, och han börjar förklara, utan att egentligen gå med på att försvara, hur han gör, varför han gör just så, och hur det fungerar (eller inte!) att göra på ett annat sätt.
Sen håller han om mig, och vi somnar tillsammans.

Jaja.
Min verklighet, min erfarenhet av att fostra barn är annan än hans.
Framförallt var förutsättningarna fundamentalt annorlunda.
Hans sätt fungerar kanske bättre i den här verkligheten än jag riktigt tror, och det är en inte helt bekväm insikt, även om det samtidigt är oändlig skönt att få den – för utan den, hur skulle vi annars kunna mötas?