Etikettarkiv: längtan

Kvällsrapport

Varannan helg jobbar jag. Det är en livsnödvändighet att göra det. Dels för de där extra OB-kronorna det ger men också för att skapa lite luft i tillvaron. Lite egen tid. Tack vare dessa helgpass kan jag vara ledig när andra jobbar, och när Dadi är öppet. Jag kan klippa mig, städa, gå på mammografi eller göra alla de här andra sakerna som faktiskt kompliceras avsevärt om man gör dem i sällskap med en pojk med en halv myrstack i brallorna.
Det händer att jag går på café helt ensam och bara njuter av att vara just ensam.

Ikväll är en jobbhelg. Lilla Essingen är med Pappan och jag tror att lyckan där i Järfälla går att kämna på långt håll.

”Han somnade med ett krampaktigt tag kring en airbus330. Vi skulle resa till hotellet hemmet”

20111203-205858.jpg

Ja.

Han har rätt, pojken, vi längtar tillbaks till Långtbortistan


Saker man behöver för att baka bästa sortens muffins.

Vi hjälps åt.
Han är duktig, Lilla Essingen. Jag hjälper honom att knäcka ägget mot skålens kant, och han rör medan jag häller i strösocker.
Sen rör han och rör, och emellan varven tar jag några tag, så att blandningen blir ljus och fluffig.
Under tiden micrar jag en snutt smör och mörk choklad på halv effekt.
Vi rör i vetemjöl, hackade nötter, kakao och bakpulver.
En gnutta salt.
Och min lilla pojke rör och rör. Det blir lite lättare när fettet och chokladen kommer, och en slurk mjölk hjälper också till.

Vi bakar för att vi tycker om att baka.
Vi bakar för att vi tycker om muffins.
Vi bakar för att bjuda Mojmoj på, när hon kommer. Sen ska hon ta med sig Lilla Essingen till Orris över helgen.

Jag skedar upp smeten i åtta små muffinsformar. Det är så vi vill ha det. Vi gör muffins, inte jättelika cupcakes. Åtta små formar, medan min lilla pojke (var sjutton är min Bebis?!) sitter och slickar skålen.

Sen går allt snett. Mojmoj kommer tidigare än beräknat, så baket är inte klart i tid. Det är brått iväg, för att hinna före all helgtrafik. Fullfart. Nej.
Det är faktiskt inte alls tid för kaffe.
Inte ens för muffins-i-låda-att-ta-med.

När jag tar min lilla pojke i famnen för att trä på honom jackan blir han helt mjuk i kroppen. Jag känner hur hela han plötsligt slokar när han inser att han bakat muffins, väntat på muffins i ugnen och nu inte kommer få äta några muffins. Jag pussar på honom och försöker förklara och han är smärtsamt tapper. Vi pussas, jag går med dem ut och väntar på Bonusmorfar och den färdigpackade bilen. Vi får stå några minuter och vänta. Vi pussas och jag vinkar.

Sen går jag in och tar ut en plåt muffins ur ugnen.
Muffins som stått någon minut för länge. Som blivit brända i bottnen. Som inte alls är goda, eftersom de fastnar i halsen, inte kommer förbi klumpen som redan är där.
SÅ brått ska det inte vara.
Inte så att en pojke inte får smaka, bjuda på sina muffin.
En mamma som ser och förstår ska faktiskt säga till en liteföreffektiv mojmoj: Vänta fem minuter. FEM minuter.

Helgen går, och plötsligt står jag i trapphuset och håller upp porten och ser bonusmorfar pillra ut ett nyvaket litet barn ur bilbarnstolen. Lycklig är jag och lycklig är han och härligt har de haft det och kramas gör vi.
ÅH så vi kramas. Så mycket kärlek och längtan.

Så är vi bara vi två igen. Lugn och ro. Jag frågar om han vill ha lite mellis. Kanske lite yoghurt? Eller en smörgås?

Mamma. Ja vill ha muffins me foklaa.


Det där hålet.

Det är ungefär 83 cm långt.
Oregelbunden form.

Ja.
Det är ju Lilla Essingen som inte är här.
Han är hos sin pappa och det är något mycket bra.
Då kan mamman i lugn och ro färga sitt hår utan att riskera att få avbryta projektet och kladda hårfärg på ställen där hårfärg inte ska vara.
Eller sätta på sig en blus utan snorellerannatkladd och umgås med en annan vuxen människa i några timmar.
Absolut något hon uppskattar.

Jo. Hon är jag. Det är jag som haft en trevlig kväll, utan att hela tiden ha ett öga på ett barns utforskande av verkligheten. (Neddragna äggkartonger, leksak dumpad i toastol, utforskande av fruktskål på köksbord) Bara att inte ha bråttombråttom hem från jobbet, knappt ha tid att gå in på affären och köpa två liter mjölk utan springspring till tunnelbanan, till bussen, till dagis.
Nu. Åka åt fel håll, köpa några hallontryfflar, ringa en nyfunnen vän, umgås några timmar.
Värdefullt.

Men när jag kommer hem igen är frånvaron av barn bedövande.
Ingen liten varm kropp som ligger på tvären i sin säng.
Ingen liten hand i min.

Så är det och så ska det vara.
Mitt i saknaden är jag oerhört tacksam över att han är hos sin pappa, att han har en pappa som vill vara med honom, som bryr sig om och tycker om honom.
Det är få som vet så väl som jag hur lite självklart det är.

I natt sover jag utan min pojke.
I morgon är ordningen återställd.


070707

Det här bloginlägget skulle jag egentligen ha skrivit i måndags, men de senaste dagarna har varit ganska hektiska, så vi får helt enkelt låtsas att det idag är den 7 juli, att det idag är mitt gudbarns födelsedag.

Lilla Ester.

Hon har just lärt sig gå, det har varit på gång länge men nu går hon verkligen, med knubbiga ben i korta klänningar och med ett brett leende i hela ansiktet.

Ett år gammal är hon nu, ett helt år har hon fyllt med liv och det är ett år som förändrat mitt liv.

Då, den där dagen i juli, förra sommaren, då när jag var med hennes storebror Elias. Mamma och Pappa hade åkt till BB, var på Karolinska, och vi väntade.
Elias och jag byggde lego och väntade.
Och tillslut ringde Mamman: Kommer ni inte någon gång?!
Så fort vi får, kontrar jag, och gossen hoppar ur pyamasen och i kläder med blixtens fart och vi far iväg, till fridhemsplan, och där på 3:an mot karolinska sjukhuset och efter lite irrande och virrande så knackar vi på en dörr där en pappa öppnar, där en pojk blivit storebror och där en mamma och en lillasyster väntar.

Där blir vi. I det där lilla rummet. Familjen i den stora sängen och jag i en fåtölj intill dem.

Det är en alltigenom lycklig stund, storebror får hålla i henne, pussar på henne, klappar henne. En välsignad stund, och jag är välsignad som får vara där just då, vara nära en familj i just den här stunden, det är inte många timmar sedan denna lilla flicka föddes. Inte många alls.

Och mitt i all lycka, över att hon finns och över att allt gått bra, att alla mår bra så kommer en annan känsla.
Helt plötsligt vill jag faktiskt inte stanna kvar i rummet. Jag känner mig … obekväm, minst sagt. Jag kan inte stå för det, men jag är avundsjuk. Jag trivs inte alls i min fåtölj. Ögonen börjar rinna, jag tycker synd om mig själv, ömkar mig själv och min barnlöshet, min hopplösa oförmåga att älskas av någon som vill ha en familj ihop med mig. Det blir alldeles för tydligt just där och då, jag står inte ut. Jag skäms när tårarna börjar rinna, vill inte att det ska synas, jag vänder mig bort, önskar mig ur rummet, önskar mig bort bort.

Men hon ser. Mamman, hon som inte missar mycket, inte ens nu, med ett nyfött barn i famnen missar hon. Hon ser.
Hon förstår direkt vad som händer i mig.

…och med det så står jag ut.
Stannar kvar.
Kan uppskatta stunden igen.

…och ganska exakt två månader senare upptäcker jag att jag är gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera: hon är inte bara underbar i sig själv, utan också sändes som någon sorts förebud till mig…


"Min bror och jag"

För många år sedan hade en grupp som hette Pontus och Amerikanerna en hit med låten ”Min bror och jag”.
Min bror, som var tio-tolv år då, fick en skiva med dem en jul eller så, och den spelade han för mig, och en melodislinga har fastnat i mitt minne. Jag nynnar den då och då, och funderar över det där med relationer och syskonkärlek och undrar hur det blir som är och blev som det blivit.

”…Min bror och jag,
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag…”

För vi var varandra nära. Jag är avsevärt mycket äldre än min bror, har alltid varit Storasyster, den sorten som alltid tog hand om, och hade med mig min lillebror. När han var riktigt liten barnpigade jag massor, jag och mina kompisar höll på med vårt, medan vi parkerade honom vid legolådan min bästa vän hade. (Jo, ibland byggde vi nog glatt alla tre, han tre och vi elva år…)
Vi byggde kojor, och hjälpte honom att bygga sin, allt för att han skulle vara glad och nöjd och inte ställa till gnäll och gny, och störa oss i våra projekt.
Jag klev av bussen och hämtade honom hos dagmamman efter skolan, sen promenerade vi hem den långa vägen. Senare började han kliva på bussen, som jag kom med.
Jag flyttade hemifrån, och han och pappa flyttade med pappa åt ett annat håll; men ändå kändes det som om närheten fanns kvar.
Ärligen kan jag säga att jag for och hälsade på honom, och inte i första hand hem till pappa. Vid de tillfällena hände det till och med att vi sov tillsammans, fastän vi var för stora för sånt, bara för att vi längtat så.

Det var verkligen ”Min bror och jag”.

Jag saknar honom så.

För nu är det annorlunda.
Jag vet inte varför, jag önskar honom tillbaks, jag vill ha honom i mitt liv men han vill inte vara ha mig i sitt.
Jag vet inte varför.
Det är verkligen så. Jag vet inte varför. Inga hårda ord har utväxlats.
Han har bara försvunnit.
Slutat höra av sig.
Svarar inte.

Det enda som hörs är tystnaden.

På ett community hittar jag honom.
En bild har han lagt upp på sig själv.
Nej, han svarar inte på tilltal, men han accepterar en ”vänförfrågan”, så jag kan se profilen.

Bilden gör mig lite obehaglig till mods.

Vem är den här mannen?
Känner jag honom alls?

Nu är han, gissar jag mig till av andras kommentarer, i Afghanistan, på FN-tjänstgöring.


Förening. Förgrening. Förorening

Jag är bra på somligt.
Jag är till exempel en ganska social och solig själ. Ofta glad. Ofta får jag höra att jag är pigg och engagerad.
Jag är bra på att laga mat. (I det ingår INTE begreppet ”städning” och ”ordning”)

En av mina absolut stora talanger är dessvärre en inte helt BRA förmåga: Jag har svart bälte i att oroa mig.
Ganska lätt kan jag förstöra något gott genom att oroa mig för allt som kan bli jobbigt, som kan bli svårt, som eventuellt kan gå åt helvete, och så känner jag precis hur stor min förtvivlan kommer vara då, hur fattig jag kommer att vara, hur obetalda räkningarna blir och …

…så kan jag hålla på.

Det är ett effektivt sätt att kontaminera en välsignelse.
Ganska snabbt lägger jag en film av klibbig oro över den största glädjen av alla.

…och mina vänner mobiliserar: Jo, vi finns här för dig, det kommer gå bra.
…och min mor skäller på mig: Jo, VI finns här, självklart gör vi det, och vi ser FRAM mot att få finnas för dig, och det KOMMER att gå bra.

…och jag tänker: Men i mörkret, om natten, då min förtvivlan är som störst, då är jag till syvende og sidst alltid ensam…

För oron lyssnar jag på.

Men från ett oväntat håll kommer en annan röst, från någon jag egentligen inte alls känner.
Ett nytt perspektiv.

”Det är lättare när man är själv”.

Va..?!

Jo, då behöver man inte anpassa sig till någon annan. Man kan göra det som fungerar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det blir lättare så.

…och jag tänker på det som kommer. Jag lägger händerna på min, nu tydligt runda, mage och tänker: Lilla skorv, kanske är det så? Kanske kommer vi få en fullständigt underbar sommar ihop, du och jag, på landet? Kanske är det en välsignelse att jag blir själv med dig där, så vi kan lära oss leva med varandra i lugn och ro, utan att behöva bry oss om någon annan?
Kanske får han helt enkelt skylla sig själv, som inte vill vara med oss, som missar något så underbart. Kanske behöver vi honom inte alls?

…och för första gången under den här tiden kan jag verkligen känna förväntan och lycka.

…och så känner jag hur du rör dig inuti mig, det är en mycket surrealistisk känsla, som jag firar med ännu en tugga leverpastejsmörgås.

Lilla, lilla Skorv.
Välkommen till världen (Fast vänta gärna tills du växt dig redo!)
Jag kommer ta hand om dig, och älska dig.
Runt dig spinner jag en kokong av omsorg och kärlek.
Till dig får bara de komma, som förtjänar det.


Boll.

Jo, nu har jag tänkt klart och med det finns det ingen anledning att inte berätta om mitt tänk för dig så vi kan fortsätta vår dialog i det här svåra svåra så med ett hjärta som är fyllt av både glädje över att träffa dig och rädsla för vad som komma skall åker jag till dig, med fickorna fulla av dollar och ryggraden stadgad med självförtroende och mod.

…och pendeltågen krånglar så jag hamnar i Kista istället, där du glatt plockar upp mig och jag lägger min hand på din, när du kör bilen, din hand på växelspaken och de där kråksparkarna vid ögonen som är så ljuvliga.

Vi handlar, skojar och busar och jag är glad i hjärtat och jag känner mig längtad efter väntad på och just det mår jag gott av och av det har det ju varit lite fattigt med under den där kalla tiden
Något har hänt, de senaste gångerna vi träffats, sedan det där otäcka men viktiga samtalet den där torsdagen, du är annorlunda.

Kanske är det så enkelt att du faktiskt är rädd att det ska vara över?

För det är ju en överhängande risk.

Bollen har jag haft nu en tid, och nu har jag grunnat klart.
Nja. Grunnat och grunnat… Jag har ju vetat hela tiden, men det här är en process och processer tar tid.

Om jag skulle ställa dig inför valet: Dina barn eller mig, skulle du – tveklöst – välja bort mig, till förmån för dina barn. Det är gott. Så ska det vara. Störst av allt är kärleken till de barn man har.

Du ställer mig inför samma val, även om mina barn inte är födda än. Valet är lika självklart för mig. Tvingas jag välja mellan dig och de barn jag ber för att jag en dag får, väljer jag drömmen om dem, möjligheten för dem att få bli till, på något annat sätt.

I soffan sitter vi, och jag säger: ”Hjärtat, jag har funderat en del och jag tror jag tänkt klart…”

…och han ber mig vänta. Snälla. Inte nu, inte när jag åker i morgon…

Men jag tänkte att du då får vara ifred och tänka, undrar jag…

Men han upprepar sin bön: Snälla, kan vi vänta tills jag kommer hem?

Jovisst. Jag har ingen brådska. Jag har faktiskt ingen brådska.

Jag somnar nästan medan han ligger och läser, min kind mot hans axel, nära ligger jag utan att det blir för varmt, och när jag på morgonen, tidigt tidigt, ska åka iväg till jobbet håller han om mig, i mig, fast mig och i närheten och stillheten är jag och det är bra.

Känslan i samvarostunderna är bra. Bra.

Hur sjutton ska vi reda ut det här??

———————–

Bilden är tagen av Sascha Huettenhain
Titta i hennes portfolio, många av bilderna är fullständigt fantastiska.

.


Bittersweet…

Det börjar vara lite trångt i hjärtat ibland. Somt (Ja, för sörlänningar kan jag meddela att ”somt” uttyds som ”Somligt”) påminner om det som var, det som var gott och ont, och det som inte hann bli.

Ytlig har jag aldrig varit, det gör det svårare.
Ibland kan jag avundas de som söker snabbare, utan att i alla lägen investera själ och hjärta.

För ganska exakt två år sedan- det felar bara några dagar – satt jag i en vitsippsbacke i Sköndal med en vacker man, som senare gjorde mig mer illa än någon annan man gjort. Ändå har jag svårt att se tillbaka med vrede över vad han gjorde. Ändå är det lättare att minnas vilken god och klok man han var, är, och bara beklaga att han… gjorde som han gjorde. Jag saknar honom fortfarande, även om jag vet att jag absolut inte ska ha något med honom att göra. Jag väljer att förakta hans feghet och hans ryggradslösa beteende, just för att inte sakna…

Den mannen, med honom hade jag kunnat leva, men han vågade inte, hade andra mål än jag, eller så älskade han helt enkelt inte så som jag gjorde.

Andra minnen är än mer bittersöta. Där något mycket gott hade kunnat bli, men där omständigheter och timing var helt fel. En apelsin nedanför Karlbergs slott… Ett glas vin på en balkong uppe på Gärdet…

Nu, när jag står i ett valåkval – fast jag nog faktiskt har bestämt mig för att bara bolla tillbaks bollen till denne svärdsman – så minns jag tydligt dessa andra lägen och situationer som slutat så, i bittersöt saknad.

Jag vill verkligen inte ha mer av det nu.
Nu vill jag bara ha ren och klar och tveklös kärlek.

Men jag har en otäck känsla av att jag snart fått ännu en anledning till bittersöt nostalgi.

En annan text om kärlek och nostalgi

.


Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då…

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

—-

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller ”rätt och fel” att göra – en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda ”The L-word” och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.

Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt – utan ond avsikt säkerligen – lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

—-

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.