Etikettarkiv: längtan

Bittersweet…

Det börjar vara lite trångt i hjärtat ibland. Somt (Ja, för sörlänningar kan jag meddela att ”somt” uttyds som ”Somligt”) påminner om det som var, det som var gott och ont, och det som inte hann bli.

Ytlig har jag aldrig varit, det gör det svårare.
Ibland kan jag avundas de som söker snabbare, utan att i alla lägen investera själ och hjärta.

För ganska exakt två år sedan- det felar bara några dagar – satt jag i en vitsippsbacke i Sköndal med en vacker man, som senare gjorde mig mer illa än någon annan man gjort. Ändå har jag svårt att se tillbaka med vrede över vad han gjorde. Ändå är det lättare att minnas vilken god och klok man han var, är, och bara beklaga att han… gjorde som han gjorde. Jag saknar honom fortfarande, även om jag vet att jag absolut inte ska ha något med honom att göra. Jag väljer att förakta hans feghet och hans ryggradslösa beteende, just för att inte sakna…

Den mannen, med honom hade jag kunnat leva, men han vågade inte, hade andra mål än jag, eller så älskade han helt enkelt inte så som jag gjorde.

Andra minnen är än mer bittersöta. Där något mycket gott hade kunnat bli, men där omständigheter och timing var helt fel. En apelsin nedanför Karlbergs slott… Ett glas vin på en balkong uppe på Gärdet…

Nu, när jag står i ett valåkval – fast jag nog faktiskt har bestämt mig för att bara bolla tillbaks bollen till denne svärdsman – så minns jag tydligt dessa andra lägen och situationer som slutat så, i bittersöt saknad.

Jag vill verkligen inte ha mer av det nu.
Nu vill jag bara ha ren och klar och tveklös kärlek.

Men jag har en otäck känsla av att jag snart fått ännu en anledning till bittersöt nostalgi.

En annan text om kärlek och nostalgi

.


Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då…

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

—-

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller ”rätt och fel” att göra – en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda ”The L-word” och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.

Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt – utan ond avsikt säkerligen – lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

—-

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.