Etikettarkiv: lilla essingen

Samarbete

20120311-200344.jpg

Den här bilden säger en hel del om mitt och min onges liv tillsammans.

Någon blev avbruten.
Någon annan tog chansen.


Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för ”slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.


Where should birds tweet if not on twitter?

Männisor, som får en idé, och genomför den, även om den är lite knäpp. Eller egentligen, faktiskt inte alls så knäpp.
Jag bara älskar’t.

Så en lettisk tidningsredaktion placerar ut fett på ett tangentbord, och ställer ut det så att fåglarna kan komma och kalasa på godsakerna.
Och därmed få uttrycka sig. För alla har rätt att säga sin mening.

Och var ska inte fåglar få kvittra, om inte på twitter?

Sa jag att jag älskar’t?

Så, trots att det är måndag går veckans första #ff till @hungry_birds

Jag tror att de och @Lilla_Essingen skulle förstå varandra.


Om Hollys kompisar.

Ingen som känner mig och hört mig berätta om min älskade onge kan ha missat Blixten.
När barnet var yngre hette han ”Lissmakiin” [Blixten McQueen]. Nu är uttalet klart som vatten och Blixten har massor av kompisar. Jul, födelsedag och en och annan spontanpresent från både pappan och mamman. Han leker med sina bilar, de är hans kompisar, de är levande för honom, han pratar om dom som personer och inte som bilar, och det är inte alls konstigt, hela persongalleriet kommer från en film där bilar pratar, gör bort sig, är pinsamma, tycker om varandra och skrämmer traktorer.
Blixten är alltså en röd racerbil. Hans bästa kompis är en rostig gammal bärgningsbil. Han bor i staden Kylarköping, där Folkabussen Filmore och Porschen Sally och Brandbilen Rödis och Doktor HudsonHornet och alla de andra kompisarna bor (Var blev Hudson Hornet av i andra bil-filmen?)

Så långt, filmen Bilar.
Vi har sett den.
Vi har sett den så många gånger att vi nött ut en dvd-skiva.

Vi har sett filmen med små kortfilmer och lyckan var stor när Bilar2 kom. Ännu en långfilm att älska. Blixten och Bärgarn ger sig ut i världen och lär känna nya kompisar, och råkar ut för en rad Skrotisar, bovar. Hjältar i filmen är, Förutom Blixten och Bärgarn, Finn McMissile och Holly Blinkers, två superhemliga agenter. McMissile i gammal god Bond-stil, och Holly mer Mission Impossible-inspirerad. Hon är cool på riktigt.

Mamman är glad i hjärtat över den här lilla detaljen. En bil, som klart uppfattas som ”tjej” är lika mycket hjälte som någon av de andra, hon är lika modig, lika smart, lika stark som de andra och är kort sagt tokfrän. (Dessutom lila!)

Så, det är klart att mamman vill skaffa sin onge en Holly Blinkers.

Så när jag passerar leksakshyllor på Ica, råkar gå in på en leksaksaffär tittar jag just efter Holly.
Jag hittar alla de andra hjältarna.
Jag hittar en himla massa ANDRA kompisar också, bilar som syns i filmen i tre minuter, trettio sekunder.
Det blir klart för mamman att det handlar om att SAMLA på bilarna från filmerna.
Det finns till och med ett speciellt ställ att köpa, där man kan ställa upp alla sina bilar.

Men Holly Blinkers lyser med sin frånvaro.

Till slut hittar jag henne, i flygversion (Jo, hon kan flyga!) i ett svindyrt trepack men det råkar vara rätt tid i månaden, jag blundar och betalar och känner mig ändå rätt nöjd.

Men nog är det ändå rätt märkligt att det ska vara så förbannat svårt att få tag på en modig tjejbil.
Det är nästan så att man känner sig lite konspirativ.


I give you…

Läs mer om vem det är här, här, här och här


Om de där omöjliga valen – och om de självklara


Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu och i den här veckan börjar könsorganet att anläggas.

Längd huvud till stjärt 27 mm.

Det här är en beskrivning av ett foster i vecka nio. Bilden till höger föreställer min pojke, Lilla Essingen, ungefär då.

Texas är en av flera delstater i USA som infört en lag där kvinnor som söker abort ska tvingas genomgå ultraljud, och bli informerade om sitt barn, inför aborten. Syftet är att avskräcka från abort.
Om det här kan man tycka massor, beroende på vad man tycker om aborter.

Jag tycker inte om aborter. Vem gör det?
Men
Frågan är felställd.
Det handlar inte om huruvida aborter får ske, eller inte får ske.
För det gör de.
Det handlar om huruvida de ska var legala och säkra eller illegala och osäkra.

Gång på gång när jag försöker skriva om det här snubblar jag över min egen vrede. Vrede över att det här så kontroversiellt. I mina ögon borde det inte vara det, det måste finnas något som jag verkligen inte förstår här. I Amerika sprängs abortkliniker, läkare mördas.

Ibland tänker jag: Om man skulle att tvinga de blivande papporna att följa med till doktorn, och titta på de där ultraljudsbilderna, med det där lilla pickande hjärtat, vad skulle hända då? Om det vore män som bar ett barn, som kräktes (nej, man slutar inte kräkas bara för att det inte är morgon längre. ”Morgonillamående” är en myt) och som såg de närmaste tjugo åren av livet drastiskt förändras, skulle det fortfarande vara så självklart att livet i alla lägen vore okränkbart? Om män våldtogs? Om män förlorade sina jobb?

Frågan om den legala abortens varande eller inte varande överlever just för att det bara handlar om kvinnors hälsa.

Sextioåtta tusen kvinnor dör årligen, världen runt, efter att ha genomlidit osäkra illegala aborter. Miljoner skadas.
I Sverige dog en kvinna i veckan, då, på trettiotalet, när inga legala aborter fick genomföras. Många tusen illegala aborter genomfördes.

Wikipedia om Abort
Läs också Charlottes postning.
Lyssna gärna på ”Från brott till rättighet” – en dokumentär från Sveriges Radio P3.


Monstej!

Vi läser på kvällarna, de kvällar då barnet faktiskt hunnit få i sig lite middag och pyamas på kroppen istället för att ha däckat i soffan, en kvart efter hemkomst från Dagis.
Vi läser Pettson och vi läser Mulle Meck och vi läser ett och annat men den senaste tiden har vi läst om Monster.
Bara om monster.

Lilla Essingen älskar den.
Kanske är det för att han själv är precis i gränsen mellan att vara mörkrädd och att inte vara det. På något sätt har han lärt sig att han förväntas vara det, så han säger att han är det, men egentligen tror jag inte att han är speciellt ängslig. Däremot är det ett bra skyll för att få en kram till, en saga till, en stunds till med mamma innnan hon går, när sagan är slut.

Så vi läser om monster. Livrädda monster, monster som pruttar och monster som stökar ner.

Sen läser vi om monster, monster som äter glass, som demonstrerar mot barn och som gråter under sängen.

Sen läser vi lite till om monster.

För säkerhets skull