Etikettarkiv: lilla skorv

Kvällen före.

Ikväll är det kvällen före.
Kvällen före pojkens dop.

I morgon, Lördag 6 september, firar vi dop.

I kylskåpet står två smörgåstårtor, de ska bara dekoreras i morgon bitti, och så ska jag göra en smarrig räkmacka till Eowyn, som special treat.

I gardinstången hänger dopklänningen, jag sydde på ett långt ljusblått band för en stund sedan.
I den dopklänningen är jag och mina syskon döpta. Min mor är det, och min morfar. Först ut i den var – tror vi, jag och mor – hennes farmor. Min gammelfarmor. Hon var född 1905. Tunnt bomullstyg, skira spetsar.
Där hänger den, den är jättefin.

Tänk!
I morgon kommer jag att stå i Flens vackra lilla kyrka med en alldeles fantastisk liten pojke i famnen.
Min familj och flera av mina absolut närmsta vänner kommer att vara där, dela stunden med mig.
Mitt barn har en dopklänning som är över hundra år gammal, som han är femte generationen att bära.
En av mina absolut bästa vänner förrättar dopet.

Men framförallt.

Det är verklige sant.

I mitt liv finns ett litet barn.

Tack gode Gud för det!


Ring 112!

-Äääaaa!Fri tolkning: Hallå!

-Äääääaaaaaaaaaaaaa! Hallå! Jag är vaken nu!Hallå!! Hallåååå!!

-Men godmorgon, min älskade! Hej, hjärtegrynet, har du sovit gott? Drömt något spännande? Något om björnar? (Fanken, jag hade ju tänkt hinna baka klart innan han vaknade…)

-Äääääääuuuu uuuh uuh!Åh, DÄR var du ju! Var har du varit!?? Jag håller ju på att svälta ihjäl här, vet du…

-Så, hjärtegrynet, kan du ligga här i babysittern några minuter till så får mamma pensla ägg på bullarna? De har nästan jäst klart förstår du… *skyndar sig att pensla bullar*

-Eaaa Äääh Mmmääh… Jo, du morsan, dina tissar va… De är rätt snygga dårå… Jag är rätt hungrig, vet du…

*penslar vidare i rallytempo*

– Ääääääääääh! Mamma! Jag vill ha mat!!

– Älskade, jag är alldeles strax färdig, det här blir jättegoda bullar, värda att vänta på, jag lovar!

ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JAGSKITERIDINABULLAR!! JAG SVÄLTER IHJÄL HÄR!! Kan någon ringa BRIS?!? Var är POLISEN när man behöver dem!?? Varför ska jag bry mig om de där jädra bullarna när jag ändå inte får käka dem?!?

*en fönsterruta spricker*

– Men kära hjärtat?! Ta det lite lugnt! Hallå?!? Jag är nästan klar här…

ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT!!!

*en trumhinna hotar att spricka*

– Jösses!

*Mamman kastar sig ner på närmsta stol och börjar bryta sig in bland klädlager av olika kvalisort*

Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JallajallajallajallajallajagDÖÖÖÖR!!!

Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäääAAAAAÄääääääääääääääääääääääMmmmklunkklunkklunkklunk
Jallajallajallajalmmmmmaaatgottmuuums…

*mamman skuckar och skrattar lite och tittar på de halvt färdigpenslade bullarna*

– Mmmklunkklunkklunkmmmklunklunkmmmm
Mmmmumssssmammmamums…

*mamman bläddrar lite i IKEA-katalogen*

– Men du.
Hjärtat mitt.
Vad gör du?
Du sover ju?!
Var inte du döende nyss??
Darfur? Biafra?
Hallå?!

*mamman pillar på barnets fingrar, böjer lite i ena armen, som är helt lealös*

*barnet tappar bröstvårtan, sover gott, fånflinar*


Harald Hårfagre

Min lille kille föddes med en rejäl kalufs. Ordentligt med hår på huvudet och där är det, en smula rödlätt, långt och rikligt.
Källa till kommentarer.

Och faktiskt, för honom, en del besvär.
För nyfödingar har ju nu en del reflexer som vi lite större saknar.
En av dem är greppreflexen; killen är stark i nyporna så det räcker och blir över.

Det märks med all tydlighet när han råkar få tag på en ordentlig grabbnäve med hår, och … drar.
För så fungerar de där händerna: De greppar det de får tag i, och armarna vevar på.

Då får en mamma försöka bända upp de där små små fingrarna, konstatera att det är lättare sagt än gjort, därefter fokusera på damage control och hålla i handen så att den åtminstone inte skalperar skallen den hör ihop med…


080808 – dagen världen fick låna av mig.


Det känns ganska trevligt att världen äntligen insett vilken förträfflig dag den åttonde augusti är. Även de år som inte slutar med 08.

Idag började jag vara 37 år. 36 kändes som ganska utslitet så nu gjorde jag slag i saken och blev 37. Jag och Skorven firade det i all enkelhet genom att elda i spisen, kura i soffan och fika. Jag på blåbärsbullar och te och han på … mig. (Ehrmmm.)

Min förra födesedag firade jag tillsammans med Svärdsmannen i Visby, med fina presenter i ett lyxigt hotellrum.
Den här födelsedagen firar jag tillsammans med hans barn, utan andra presenter än just detta barn, på Landet. Mitt kära Orris.

En stilla dag har det varit, gråväder och mest myspys hemmavid (annat än en språngmarsch när jag jagade bort ett rådjur med två kid ur rabatten vid altanen på framsidan – kanske skulle man skaffa ett armborst och fylla frysen, vem kan missa på tio meters håll?)

Ont om uppvaktning, annat än några (uppskattade!!) telefonsamtal.
Ont om presenter.

Men det har ändå varit en bra dag, en stillsam och god dag och det är nog så att jag fortfarande är i någon sorts lyckobubbla över den här lille killens entré i mitt liv.

Aldrig kunde jag då, för ett år sedan, den där lyckliga dagen i Visby, ana hur den här dagen skulle bli, vilket sällskap jag skulle fira den med.

Kineserna gillar talet 8 för att det på kinesiska heter ”Fa”, vilket rimmar på ”da” som betyder rikedom. (Eller om det nu var tvärtom, jag erkänner, mina Mandarinkunskaper är en smula rostiga)

Jag är rikt välsignad…


Sailorboy junior – Sailorboy senior

Här i stugan har vi det oförskämt bra, jag och min pojk. Vi ”gör” inte speciellt mycket, ogräset frodas i rabatterna och jag tar inte tag i några större projekt runt huset, trots att jag någonstans ser att ett och annat behöver oljas, skrapas, målas, grävas upp eller ner, flyttas på och vattnas.
Jag är dålig på att multitaska, jag har svårt att bortse från lillkillen som sover eller inte sover, och är han vaken är det svårt att göra något annat än att vara med honom.
Så ska det vara, den här första tiden.

I tisdags var det sex veckor sedan han föddes, tiden har gått så fort…
Dessutom hade han namnsdag, och till råga på allt fick vi fint besök så flaggan hissades och en blåbärspaj bakades.


Lillkillen kläddes fin i en av de sötare bodysarna, en som Morfar och Bonusmormor införskaffat, en Sailor-body, med fyrar, båtar, frälsarkransar och hela kitet.
Självklart ska killen ha den bodyn på sig, när så fint besök som Faderskapet, som är sjöofficer och mycket seglingsintresserad¨, kommer. Lillkillen blir – självklart – söt som en karamell.

Jag blev glad över att min spontana inbjudan accepterades, jag vill ju att de ska lära känna varandra, äpplet och päronträdet, och jag ansträngde mig en smula för att dagen skulle bli trevlig, med förberedda godsaker i form av just denna blåbärspaj och trevlig grillning till kvällen. (Han är bra på att grilla, till och med bättre än jag! 😉 )

Dagen blev god.
Om än en smula jobbig. För han anstränger sig och jag anstränger mig. Men det finns gott om ”grynnor och skär” att gå på, samtalet flyter inte alltid lätt men lyckligtvis står vi ut med tystnaden som uppstår ibland, innan någon av oss tar upp någon ny, ofarlig, samtalstråd.

Märkligt väl märker lillkillen att jag är spänd, för aldrig har han varit så mammig, så famnberoende, så trygghetstörstande som denna dag. Aldrig har jag ammat ett barn så ofta som denna dag och sällan har han varit så svårsövd.
För spänd var jag.

För vad är rimligt?
Faderskapet har gjort sitt val, väljer att vara passiv, att inte ta del i vårt liv mer än marginellt och så är det.
Samtidigt kan jag inte riktigt komma över det, acceptera det. En människa har fasen inte rätt att välja bort sitt eget barn. Vuxna människor kan man välja bort, men inte sina egna barn, det är mot reglerna.
Men jag har ju fel.
Det är mot MINA regler, men jag bestämmer inte över andra människor.
Även om jag försöker, även om jag vill, även om jag önskar att jag kunde och fick.

För jag vill ju att min pojke ska ha en pappa som bryr sig om honom.
Så jag bakar en blåbärspaj, sätter på honom en söt body och gråter inombords över att han inte per automatik blir accepterad, omhändertagen och älskad.

För det blir han inte.

Vad som händer i framtiden vet ingen, men samtidigt; ska jag fortsätta anstänga mig, fortsätta baka blåbärspajer och fortsätta att se att han inte är lika fantastisk i faderskapets ögon som han är i mina…?
Behöver jag konfronteras med det?

Framförallt.
Ska min lilla pojk konfronteras med det; att faktiskt bli bortvald?
Gång på gång?


Workout

Min lilla pojke vilar lite, efter att än en gång bevisat att han visst orkar lyfta huvudet.
Det är tungt, jobbigt, men går. Den stora utmaningen är väl snarare att få benen att inte lätta av bara farten.

Så annorlunda är proportionerna på en babys kropp: huvudet är tungt tungt och benen larvigt lätta.

Själv promenerar jag, runt Stocktorpsfjärden, var och varannan dag. Jag vet inte hur långt det är, men det tar ganska exakt nittio minuter, så en liten bit är det allt.


Vokalist i världsklass!

Äääääääääääää!

Jag har pratat med honom om det där, att det finns andra vokaler också.
Å och U och E.

Än så länge har han inte riktigt greppat det, men det kommer väl.

Men just Ääääää är han väldigt bra på!

*s*


03.20

Jag vaknar till, intill mig ligger han, Lilla Essingen, Grodprinsen, Skorven.
Kärt barn har många namn.
Snart har vi bestämt ett riktigt också, jag och Faderskapet. Vi är överens om ett namn, nu ska vi bara ”smaka” på det lite också.
Nej.
I bloggen tänker jag inte skriva om det.
Just nu tänker jag inte avslöja det alls. Först ska vi bestämma klart. Känna att det känns rätt.

Han söker mitt bröst, ”hackar” med huvudet, jag hjälper honom lite tillrätta och så dockar han. Aaaaj! Det gör ont – och då vet jag att han fått ”rätt” tag.

Jag tittar på klockan.

Det är natt mellan måndag och tisdag och klockan är tjugo minuter över tre.

Det innebär att det är exakt sju dygn sedan detta lilla barn föddes.

Jag hade just avverkat 60m sjukhussängåkning på 12 sekunder blankt och fått en gummimask i ansiktet och den här lilla människan lyftes ur mig, bars ut av barnmorskan till två väntande barnläkare och där satte man genast igång. Han andades inte. Han hade dålig muskeltonus, dålig färg. Mådde helt enkelt inte alls bra.
I journalen står det om apgar. 5-7-8

Men allt gick ju bra.
En vecka – på minuten – senare ligger jag här i nattmörkret tillsammans med honom.

Grodprinsen. Skorven. Lilla Essingen.


Små barn, små bekymmer…

Jo, visst är det sant.
I alla fall just inatt, just denna stund.

Det är en välsignad stund, en god natt, trots att Skorven inte nöjde sig med morsan kom med – goda droppar, men inte många nog!

Illa illa.


Eller så går man bara upp, blandar 45 ml kokt avsvalnat vatten, 15 ml kokande vatten, med två strukna mått babysemp.

Han är lite rolig, han attackäter.
Äter så fort, man måste hålla i armarna, annars vevar han ut koppens innehåll snabbare än blixten, lapar i sig bröstmjölkersättningen på nolltid, och rapar sedan som en dansk viking.

Hans enda bekymmer är att det tar minst en minut att hämta och fixa den där babysempen.

Då vrålar han precis lika duktigt som en svensk fotbollssupporter.

*s*

Nu lyssnar jag på åskan, dricker lite oboy och äter en macka, och festar lös på en hög vita piller som håller infektioner och smärta under kontroll.
Han roar sig med att äta upp sin hand.

Det är en god natt.

Snart sover vi vidare.

Förresten!

Maria! Tack för kläderna! De är jättefina, och i skrivande stund har Skorven på sig en pyamas med små apor, bananer och elefanter på. Fullständigt ljuvligt!


Fröken Morrhår ft. Skorven.

ÅhEssavarharruvaritduharjuvaritbortajättelängeochdetharvaritandramänniskorhärochhondendärsomhardendärandradummakattenharvarithärochtvingatmigätapilleroch…!??

VAD är det där för något!??