Etikettarkiv: Lissmakiin

Mamma, läsa ”borta”!

En av de här stunderna på dagen som jag älskar, är den nästansista. Lilla Essingen har fått sin välling, tänderna är borstade. Gossen ligger i sängen, och det gör också Lissmakiin, Pöshypöshy och snuttisen.
Jag frågar: ”Vad ska vi läsa ikväll?”
Svaret är nästan alltid detsamma:
”Mamma, läsa ‘borta'”

Så då tar vi fram

Väljer vi inte ‘Borta’ så blir det ofta ‘Kompis-boken’ istället.
Den är precis lika spännande, men vi har läst den fler gånger, ‘Borta’ är nyare.

Båda böckerna är underbara, berättar om det svåra i att ha kompisar, att bli osams, rädd eller ensam, men också att det blir bra, går bra tillslut och Mamman fascineras av de fulsnygga och oerhört läckra illustrationerna.

Vi avslutar alltid med samma bok.
Det är en ritual, den är inte speciellt viktig att lyssna på, barnet kan leka med Lissmakiin under tiden, eller så, men läsa den ska vi ändå göra. Mamman behöver inte se texten längre, det går bra att läsa ändå…

Att säga att barnet sedan stilla somnar är en överdrift, men det talar vi tyst om nu, ok?


Hållahannen

”Hålla mammahannen!!”

Så säger han, min pojke. Varje morgon.
Gör han inte det eftersom han är fullt upptagen med att springa så är det jag som säger så: ”Hållahannen!”

Det är så härligt, jag älskar det, älskar att få ha den där lilla varma handen i min när vi går till Dadi.

Ibland vill han springa, ibland vill han hoppa och klättra, ibland vill han ingenting utan bara bli buren och gråta (ja, vi har tidiga mornar, pojken är trött på riktigt ibland) men oftast så blir det ”hållahannen” en god bit av vägen ändå.

Så han håller mig i handen och jag njuter av närheten och tvåsamheten och sällsamheten i det hela.

Men är man två och ett halvt år gammal och har mamma i den ena handen kan den andra inte vara tom.

Det.
Går.
Inte.

I sin andra hand bär han en kompis.
Ibland är det Thomas eller ”pöchypöchy”.
Ibland är det mojfajbilen.
Ibland är det ambulansen eller ”Lissmakiin”

20110401-200057.jpg

Väl framme på dagis börjar diskussionen. Vi har övat på den så många gånger vid det här laget att det inte är ett krig. Bara en diskussion. Att lägga kompisen i mammas jackficka eller väska, så att den inte tappas bort på Dadi. För det mesta går det hela relativt konfliktfritt.

Sedan, gång på gång under dagen, stoppar jag ner handen i min ficka. Fingrar på den lilla röda bilen och fåntrattsler av känslan av närvaro den förmedlar. Så nära, hela tiden, fast det i själva verket skiljer flera timmar och ett par mil mellan mig och min onge…


Det stora i det lilla.

Barnets far sa redan igår eftermiddag: Är han inte lite varm, pojken, och jag kontrade: Nej, det vill jag inte veta av. Inte mer VAB nu.
Men i natt, när barnet kom kravlande upp i mammasängen, i mammafamnen var han het som en ugn och dagen blev inte som det var tänkt.
Istället blev det en annan sorts dag. En mycket lugn dag. Lite frukost, och sen tog mamman fram en sån där braåhapresent. En ny dvd-film. Den har rullat en hel del.

Den har fått sällskap av Monsters Inc och ”Lissmakiin” (Så klart!) men barnet har mest legat i soffan och slappat. Slumrat lite, druckit lite oboy då och då och inte varit speciellt mycket att skryta med. Jag har gullat och duttat, och jag har bakat ett lchf-”bröd” som jag har stort hopp till och jag har ringt min arbetsgivare och rapporterat att jag helt säkert inte jobbar i morgon heller.
En dag i ett liv, en dag då Rorri, Alvedonflaskan och nappen har varit barnets bästa vänner.

———————————————-

Uppdatering.
Sällan är jag så tacksam över den där gamla tvättmaskinen som nu.
Barnet sitter i min famn, vi tittar på slutscenerna i ”Lissmakiin” (igen!) och helt plötsligt har jag famnen full av barn, kräks kräks och mer kräks. En handduk ligger nära till, det mesta hamnar på hanterbara ställen och bara lite lite i soffan.
Jag blir också så fascinerad över den här ongens…tillit. Att ge honom äckelpäckelmedicin är aldrig svårt: Jag förklarar:”Det här smakar äckelpäckel men du mår bättre om en stund om du sväljer det här. Och så får du en chokladbit, ser du, här är den, den väntar på dig.” Sällan protesterar han. Sällan behöver jag bråka med honom.
Och nu. Helt plötsligt är han nerkräkt, det luktar äckligt och är äckligt, och han blir inte det minsta rädd eller orolig, utan jag bär helt enkelt ut honom i duschen, och sen får han ligga inlindad i en handduk på mattan en stund och mysa, medan jag städar i soffan. (Galltvål ftw!)
Så än en gång, Frigg, tack för galltvålen och tvättmaskinen!

Och jo, ”brödet” blev bra!