Etikettarkiv: liv

Katter och deras nio liv

Man brukar ju säga det, att katter har nio liv. Myten kommer – gissar jag – ur katters fantastiska förmåga att alltid landa på tassarna och också den smidiga och spänstiga kroppens förmåga att klara fall från hög höjd.

Hur många liv har vi?

Jag hoppas vi har minst nio, vi med, trots vår långt mycket mer klumpiga kropp.
Här om dagen kan Lilla Essingen ha förbrukat ett av dem och det ilar i mig av obehag av tanken.

Alla föräldrar vet hur det låter när det helt plötsligt blir lite för tyst.
Det är då man reser sig från datorn, lämnar spisen, ställer strykjärnet åt sidan och går och tittar.
Det var precis därför jag gick ner i vardagsrummet hemma hos barnafadern, och ser honom sitta med en skruvmejsel i handen och noga undersöka ett vägguttag.
”Mamma, ja lagaj!”

Tack, Gud, för hjälpen.

Amen.


Som spindelns nät.

Tillvaron är hård just nu.
Vacker här mellan Hägg och Syren.
Men hård.

Det drar från alla håll och jag arbetar stenhårt för att hålla ihop. Räcka till.
Jag prioriterar.
I första hand barnet.
I andra hand barnet.
Vännerna, barnafadern, familjen. Allt det där andra.
Jobb och hem.
I 27:e hand mig själv.
För det är mycket nu och jag hinner inte andas.

Än mindre läsa bloggar, kommentera bloggar eller blogga själv.
Förlåt.
Men nu är det så.

Jag är uttänjd.
Egentligen bortom bristningsgränsen.
Men än går det.

För barnet ger så oändligt mycket mer än han ”tar”.
Jag stjäl stunder här och där, där jag andas en smula: en liten snabb paus, en kaffekopp i en park, en frukost med en vän.

Jag överlever, helt enkelt för att jag antagligen inte kan annat längre.
Jag är som spindelväv. Starkare än stål.

Men.
Jag vet hela tiden att det här livet är en omöjlighet.
Att man inte kan göra som jag gör, stänga av så som jag stänger av.
Det fungerar här och nu, men inte för ett liv.

Gode Gud, låt mig inte glömma det.

Ve mig om jag låter tillfälliga lösningar permanentas.
Då uppstår galvaniska strömmar som får vilket stål som helst att lösas upp.
Lätt, så lätt, springer ett barn genom skogen, lyckligt viftandes med en pinne och utan en tanke rivs mitt omsorgsfullt konstruerade spindelvävsliv sönder.

Fotot är taget av Mike Bitzenhofer och får användas under CC-licens


Stilla dig, hjärtat mitt, stilla dig…

I nattmörkret tittar jag ner i spjälsängen, på barnet som sover.
Pyamas med små spöken, och avklippta fötter – barnet växer ur allt med farlig fart.
I famnen ligger den grårandiga gosekatten och en urdrucken vällingflaska.

Jag går nästan sönder.
Hjärtat slår dubbelt, slår hårt hårt hårt i bröstet på mig, alldeles för hårt för att det ska vara behagligt och jag andas och klappar mig lugnande på handen.

I ett annat land långt borta grävs en liten flicka fram ur rasmassorna. Under ett annat hus ligger fyra människor, chanslösa men vid liv och väntar på att dö.

Och här hemma står en familj och tittar på sin fjortonårings tomma säng. Där kommer han aldrig mer att sova.

Snälla hjärta, stilla dig, rara hjärat, ett slag i taget, seså…

”Find a Happy place! Find a happy place! Find a happy place!”


Pay up, please.

Du har varit i situationen massor av gånger. Du vet.
Träffa ny människa.
Prata lite.
Vad pratar vi om? Jo, jobbet.

”Och vad jobbar du med?”
Då är det fint att för det första kunna svara.
Alltså att ha ett jobb.
Då är det fint att för det andra ha ett trevligt jobb.
Jo, jag är Webdesigner/Projektledare för yadayada/Jurist på whatever…
Då är det inte alltid roligt att svara helt sant.

Jo, jag är Personlig Assistent. Nej, inte för någon flådig businessman som jag ringer och fixar saker åt.

Jag är Personlig Assistent till en kille som är riktigt riktigt sjuk.

Ibland blir det lite tyst när man svarar det. Eftersom det genast ingår en påminnelse om svaghet, sjukdom och dödlighet i fortsättningen på det samtalet.
Ibland blir det lite tyst eftersom det är ett skitjobb. Bokstavligen talat. Något ingen annan vill ha.
Ungefär som den där städerskan Mymlan skriver så välfunnet om.
Fast jag är svensk.
Alltså är jag en smula misslyckad som har ett sånt jobb.
Särskilt när jag avslöjar att jag har en betydligt mer avancerad utbildning eller bara för att göra det ordentligt, två utbildningar.

Räddningen i samtalet blir ofta att höja mig till skyarna. Över hur fantastisk jag är som gör ett så viktigt jobb. Vilken tur att jag finns.
Jotack.
Det är ett viktigt jobb.
Bra mycket viktigare än mången webdesigners och projektledares.
Visst.
Jag gör absolut skillnad i en människas liv. Mitt jobb är att göra en människas överlevnad till ett värdigt liv. Skitviktigt faktiskt.
Tänk, vi är överens.

varför har jag då så sopigt betalt?

”Fram för mer beröm till städare, taxichaufförer och andra som gör sitt jobb och gör det bra, vare sig de är invandrare eller ej.

Även om det faktiskt är så att många invandrare inte är så skitnödiga och lata som många svenskar som vägrar befatta sig med en viss typ av jobb, kanske på grund av stigmatiseringen? Det kanske har att göra med att de i högre grad än svenskfödda är tvingade att ta tag i sin egen situation på grund av diskriminering hos arbetsgivare, det kan också ha att göra med att många som kommer från andra länder fått lära sig att den som vill ha något gjort får så lov att göra det själv, istället för att vänta på att staten eller ”samhället” ska ta sitt ansvar för individen.

Oavsett vilket, så kan vi väl sluta stigmatisera de där jobben som få av oss vill göra, men alla vill ha utförda? Själv kan jag inte torka andras skit utan att kräkas, och är precis som Edvard full av beundran inför alla andra som faktiskt gör det. Och tacksam så in i helvete, för att jag slipper.”

Vet ni.
Jag tar gärna en timlön som ligger i paritet med mitt ansvar istället för all världens beundran.


I ett annat liv

så brukade vi äta gott, ta ett par glas vin till middagen. Därefter mysa ihop med unghögen i soffan. Framåt nio så där, när jag började bli lite sömnig hör jag ljud från köket.
Elvisp, vattenskval, kaffepanneskrammel.
Sen kom han, varenda helg, med en irish coffee till mig.
Inte så whiskystark, med ordentligt med grädde och oändligt med kärlek.

Jo.
Av just Irish Coffee har jag många goda minnen och stunder.

Här sitter jag med en egenhändigt ordnad irish coffee. Jag vet precis hur den ska vara.
Men det saknas något ändå…


03.20

Jag vaknar till, intill mig ligger han, Lilla Essingen, Grodprinsen, Skorven.
Kärt barn har många namn.
Snart har vi bestämt ett riktigt också, jag och Faderskapet. Vi är överens om ett namn, nu ska vi bara ”smaka” på det lite också.
Nej.
I bloggen tänker jag inte skriva om det.
Just nu tänker jag inte avslöja det alls. Först ska vi bestämma klart. Känna att det känns rätt.

Han söker mitt bröst, ”hackar” med huvudet, jag hjälper honom lite tillrätta och så dockar han. Aaaaj! Det gör ont – och då vet jag att han fått ”rätt” tag.

Jag tittar på klockan.

Det är natt mellan måndag och tisdag och klockan är tjugo minuter över tre.

Det innebär att det är exakt sju dygn sedan detta lilla barn föddes.

Jag hade just avverkat 60m sjukhussängåkning på 12 sekunder blankt och fått en gummimask i ansiktet och den här lilla människan lyftes ur mig, bars ut av barnmorskan till två väntande barnläkare och där satte man genast igång. Han andades inte. Han hade dålig muskeltonus, dålig färg. Mådde helt enkelt inte alls bra.
I journalen står det om apgar. 5-7-8

Men allt gick ju bra.
En vecka – på minuten – senare ligger jag här i nattmörkret tillsammans med honom.

Grodprinsen. Skorven. Lilla Essingen.


För mycket.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på lördag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken. Att komma hem när klockan nästan är elva på kvällen.

Men det går.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på söndag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken, och då komma hem halv nio på måndag morgon – när han redan hunnit fara till jobbet. Då har man helt rätt. Det är för mycket.

Om man då ställer sig i duschen, städar sin katts bajslåda och (av bara farten, jag gjorde visst en Frigg Diskar!) hela tvättstugan, dricker lite te och tar några mackor och sedan, arton minuter över ett åker med en buss för att jobba ännu ett arbetspass, då har man passerat alla sunda och normala gränser för länge sedan.

Sen är man hemma ungefär kvart i elva på måndagkvällen, och till sin förvåning upptäcker man att kärleken faktiskt inte gått och lagt sig än, han som ska åka hemifrån till arlanda Långt Före Anständig Tid (vid fem!) följande morgon. Man hinner pussas och säga hej innan den totala kraschen sker. Lyckligtvis i sängen.

Man konstaterar: Det här arbetsschemat är orimligt, omänskligt och olagligt. Sen kan det vara hur frivilligt och dispansgodkänt som helst. Det måste bort.