Etikettarkiv: Luleå

Kulturens hus

Jag var ju på besök i min gamla hemstad Luleå, här om veckan.

Nu är det färdigbyggt, det som bara var en tröstlös byggrop och en massa pålningsmaskiner som levde rövare, Kulturens hus.
fint det blev…!

Jag går upp för trapporna, går en vända i konsthallen, tittar lite i turistshoppen. (Ja, jag råkade köpa ett halsband också!)

Så går jag in i biblioteket, sätter mig i en av läsfåtöljerna vid den ENORMA glasfasaden och har en god utsikt över stora delar av Luleå.
Tittar på trafiken, på människorna som skrinnar och går på isen, på skymningen som faller. Det är mycket rofyllt, trots eller tack vare musiken från restaurangen strax intill, där Norrbotten Big Band repar lite inför kvällens gig.

Grattis, Luleå!


Hemma.

Hur många gånger har jag inte suttit på bussen längs E4:an norrut, från Skellefteå, mot Luleå?

Och hur många gånger har jag inte åkt än längre norrut, västerut, förbi Harads och Vuollerim?

…och hur många gånger har jag åkt med tåget över Årstabron, in mot söder, mot Stockholm?

…och när man svänger av stora vägen, där vid det bruna staketet med de vita stolptopparna, där vid de stora ekarna, och sen svänger man vänster och åker över den lilla träbron… (numera är staketet grått, färgen finns bara i mitt minne…)

Jag åker Hem.
Jag är en Hemmaråtta, jag tycker om att vara hemma.

Att vara där jag vet var ”gäddorna står” som grabbarna i Euskefeurat sjunger.


(Tyvärr gör klippet inte alls Euskefeurat rättvisa…)

Luleå. Orris. Stockholm.
Allt är hemma.
Samtidigt.

Somliga hemma finns inte kvar. Inte för mig. Annat än i hjärtat.
I Lenatorp har jag inte varit på många år.
Geografin är en anledning: Man ”svänger inte förbi” så lätt.
Det finns också andra.

Men jag saknar fortfarande doften av solvarm tallhed, känslan av torr kall kyla, den sortens kyla man inte måste klä sig mot när man ska ut och hämta ved.

Andra hemma är. Men annorlunda. Inte självklart sämre eller bättre, bara annorlunda. Jag fylls av tacksamhet över att det fortfarande KÄNNS som hemma. Doften i den där lägenheten på Playa Del Porsön är välbekant; vi gör sånt som vi alltid gjort, mår avspänt och bra tillsammans. (Fast jag i somligt jag är inte VAN vid att vara tjock! -helt plötsligt blivit lite blyg!)

Gång på gång påminns jag: Jag har så oändligt mycket att vara tacksam över.
Så många människor runt omkring mig som verkligen påverkar, påverkat mig, som verkligen gjort skillnad, förändrat och förbättrat mitt liv.
Gjort skillnad; hjälpt mig vända misär och depression till något kreativt och funktionellt.

HUR uttrycker man all den tacksamheten?
För det är ju så.
Det är ju relationen till människor, som man associerar till platser, som gör att man känner sig Hemma.


Hem till ett annat sorts hem.


Jag har bokat flygbiljetter upp till Norrlandet.
Jag ska åka hem till Papsen i Skellefte några dagar. Han vet inget, så skvallra inte 🙂 (Nej, jag tror inte han hittat hit, till bloggen)
Sen tar jag bussen upp till Luleå och hälsar på Liddolino, min käre gamle flirt.
Det ser jag verkligen fram mot, det ska bli skönt att få uppleva lite vinter, lite kyla. Gå den där vackra promenaden runt Gültzauudden, åka upp till kyrkbyn och Hägnan (hoppas fiket har öppet och har rullrån!)
Det ska bli roligt att se det nya kulturhuset, det var bara en byggrop när jag flyttade från stan…

…och självklart. Käre käre Liddolino. Vi ska laga god mat ihop, han ska få spö i Tantrix och vi ska kura i soffan och titta på film.
Det kommer bli några mycket bra dagar tror jag.


Konstigt

Någon i min forna hemstad Luleå måste få hjälp.
För hur tänker man när man bjuder in Stein Henningsen för att få konstbiennalen invigd?
Många gånger har jag gått i parken där i Luleå och tittat på konstig konst. Ibland rolig konst, då och då vacker, ofta tankeväckande.

Ett år hade någon hängt upp massor av rosa, gröna och vita skor i ett stort träd. Sånt får mig att tänka och undra, och det är väl säkert en poäng med det.

Ett år stod en lokalbuss parkerad, halvvägs ner i en fontän, med hela taket fullt av blommor.

Men nu. Nu har någon fått en hjärnblödning, för istället för snedseglande bussar eller gåtfullt blåmålade granitblock i skogsmiljö så bjuder man in… ja… Är det KONST att (inte få) krossa fårskallar??

DN: ”Fredskonstnär polisanmäld för våld”

Aftonbladet:Norsk konstnär till attack mot väktare

Nu är jag ju bara en vanlig medborgare, utan akademisk grad från konstfack, men nog är det här mer konstigt än konst??

Är det en poäng för konstnärer att göra konstiga saker som inte är konst? I tyskland var det ju någon galning som ställde ut likdelar, och för inte så länge sedan stod en annan märklig människanorrlandsoperans scen och kissade. (Om det skriver Drottningen roligt här och här.)

Märkligt.
Undrar om han Henningsen fått sitt meddelande framfört, och om världen förstod det, nu efter allt spektakel kring de där fårskallarna.
(Han är tydligen en etablerad och erkänd fotograf – litar han inte till devisen: En bild säger mer än tusen ord?)
Det känns på något sätt som om han skriker så högt att ingen hör.

Men lammen är tysta, det är en sak som är säker.

.