Etikettarkiv: lycka

Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.

Annonser

Hemma är där jag lägger min hatt?

Vi går, i morgonmörkret, över parkeringen på väg mot Dadi. Det är ruggigt och vi är trötta båda två.

-Mamma, kan vi inte åka till andra hemma?
-Hem till Pappa menar du?
-Nej, till hotellet-hemmet.

20111121-075647.jpg


Sikta mot stjärnorna?

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.


Om att åka hem, eller komma bort.

Jag går över till Solan och Roger för att hämta barnet. Hittar honom, spritt språngande naken i solskenet, han snickrar och är helt koncentrerad på det. Lycklig. Men vi ska äta lite middag innan vi ska åka hem och mat är bra. Så jag bär hem ett vilt ålande och protesterande barn. Sätter honom i soffan med lite bolibompa medan jag ska värma på laxbitarna och pastan. Några minuter senare ser jag att något är fel, det är något med vinkeln på huvudet mot soffans kant.

Han sover djupt.

Så gick det med den laxen.
Jaja. Jag äter, och fortsätter mitt städande och packande. Bär ut det sista i bilen, går ett varv runt huset, kollar att allt är låst och i ordning.

Sist av allt hämtar jag en blöja och en pyamas till barnet, och pillar på honom.

Han vaknar. Jag bär ut honom i bilen och han vaknar till på riktigt.

Nej, Mamma! Inte åka!

Jag klappar honom och berättar om att vi ju ska åka till Pappa och det ska ju bli jättemysigt att krama pappa?

Det är helt klart att han inte förstått att Åka till Pappa betyder att Åka från Orrhammar.

Det blir en vild kamp i bilen. Bläckfisk mot mamma, planka mot mamma, ål mot mamma. Mot mamma och en bilbarnstol med trilskande bilbältesspänne.

MAMMA!! JA VILL INTE JA VILL INTE JA VILL INTE ÅKA FJÅN ÅJHAMMAJEN!! JA VILL VA HÄJ!!

Vi kom iväg tillslut, men jag håller med honom.
Sällan har det känts så jobbigt att åka därifrån som just den här gången.

Vi har haft det underbart.

20110805-140330.jpg


Return of investment

Vi är på Orris, min barndoms paradis, en halvö i Södermanland och vi gör inte många knop. Är vädret tillräckligt varmt badar vi, annars plockar vi blåbär eller går ner till båtbryggan och metar. Tunt pennflöte, minimal krok och vetemjölsdeg i en välknådad påse.

Mamman metar, barnet dansar förtjust över varje liten mört eller löja vi drar upp:”Mamma, titta! En hoppfisk!”
En dag tar vi med en handfull firrar och häller ut i mojmojs damm intill huset.

Idag gjorde jag i ordning ett litet spö till barnet, så han fick fiska själv och visst kunde han det! Två silverglittrande löjor drar han upp och mamman känner svindeln hota – var det inte förra sommaren vi kom hem från BB? Nej. Riktigt så är det ju inte, men nog går det fort ibland…

Jag öser kärlek, tid och engagemang över den här pojken och jag älskar nästan varje stund av det.

Jag investerar.
Mitt kapital är människan som jag är med att forma och räntan är upplevelsen att få göra det.
Få vara med om hans två första egenfångade fiskar, hans spontana kärleksförklaringar:”mamma, du äj min bästa komps, ja älskaj dej” och doften från hans hår när han kryper upp i min famn. Så småningom kommer han lära sig cykla, simma, läsa och någon annan än jag kommer få hans pussar.
En lång resa tillsammans, upplevelser, drömmar som förverkligas och mål som uppnås.
Jag gör inbetalning på inbetalning och kärleken tar aldrig någonsin slut.

Tanken att det finns flera hundra människor i vårt grannland som står i tomma sovrum orkar jag inte alls ta in.
Att en enskild människa anser sig ha rätt att avbryta dras kärleksfulla investerande, beröva dem på konfirmationer, studentfester, bröllop och barnbarns dop, på lyckan när antagningsbevis kommit och körkort äntligen fixats…
Det är inte bara alla dessa barn som samvetslösts mördats, utan alla de drömmar de bar på, och själva var.

Jag plockar lite blåbär, drar upp en mört ihop med min onge och försöker hantera paniken.

20110724-181716.jpg


Na-a-a-appenpappen, Mamma!

Så låter det här hemma, när det kör ihop sig. Oftast bromsar jag: Napp får man ha när man ska sova, inte annars, men ibland är nöden för stor, behovet av just den sortens tröst skriande. Bokstavligen talat. Efter en liten stund har han lugnat sig, pojken min, och vi kan prata om det som nu gått snett.

 

Min pojk har många nappar, till och med flera lila, men just den här nappen är speciell.

Jag vet inte vem som givit den till honom.

Lilla Essingen fick den när han låg på Neonatalen på Huddinge Sjukhus. Själv låg jag på BB och mådde riktigt sunkigt och han mådde inte tiptop han heller, de där första dygnen. Han fick den av någon sköterska och jag upptäckte den när jag – med rullstol – fick hälsa på honom.
Han låg där som en knubbig och trind liten flodhästunge intill de andra barnen, många med mindre än halva hans kroppsvikt. Neonatalen är inte bara för förtidigt födda barn. Det är helt enkelt intensivvård för ALLA nyfödda små knoddar som mår skrutt.
Jag frågade om nappen – man har ju en massa planer om att inte använda sånt innan man får barn… – och fick ett ganska bestämt svar från en av sköterskorna: Små sjuka barn som behöver den tröst en napp kan ge får napp. Punkt.
Och varför argumentera om det?

Jag fick skjutshjälp upp till Neo, och så småningom tog jag mig upp på egna ben, och försökte få igång min egen havererade kropp. Sen fick jag ta med mig honom ner till mig några timmar, och efter några dygn skrevs han ut från Neo och sov i min famn, i min säng, intill mitt hjärta. Vår första natt tillsammans. Jag sov säkert dåligt, och jag minns att jag var uppe om natten och gjorde i ordning, hämtade mjölkersättning eftersom min amning inte kommit igång än.

Han  vaknar fortfarande ofta om natten. Har tar några snubblande steg till min säng, klättrar upp och boar in sig i min famn.
Undantagslöst säger han sen:

”Nappen..!”

…och undantagslöst har den blivit kvar i hans egen säng.
Oftast har jag en extra på lut, och med det att han fått den somnar han för det mesta om på några minuter.

Själv kan jag bli liggande, där i mörkret.
Känna doften av hans hjässa, av håret, av varmt barn, av lek och sand, av lycka och spring.

Tre år av välsignelse.
Tre år av äventyr.
Tre år av lycka.

Tre år. Precis just nu, precis när det här inlägget publiceras.


Tadaaa!!

Jag blir lycklig ända ner i tårna när jag ser den här bilden.
Den är bara några timmar gammal, jag tog den med den skitdåliga kameran i telefonen (Åh, varför använde jag inte den riktiga kameran??) ute vid Sundby Gård tidigare i kväll.

På väg hem från jobbet sladdade jag in på ica, köpte en liten liten klotgrill, tändblock, grillkol, korv, korvbröd, tre festisar och Chilisås. (Nej, ketchup är inte gott.) Tändstickor och kniv hade jag redan.
In med allt i skuffen på bilen, och sen upp till Dadi, för att hämta ett barn.
För övrigt det skitigaste barn jag sett på länge.

Så for vi iväg: Kom, vi ska på utflykt, vi ska grilla korv!

Och så blev det. Precis en lagom stor utflykt för en pojke och hans mamma så där efter jobb och Dadi.
En välsignad stund, och som märkligt nog också fastnade på bild.

Men bilden berättar mer än om en välsignad stund en sommarkväll.

Den säger en del om en liten pojkes lust till livet.

Han springer in i mitt kök, in i mitt liv och i mitt hjärta, tar ett språng, slår ut armarna och utbrister:

HA! JA VANN!!

eller ännu hellre

TADAAA!! HÄJ E JA!!

Han är lycklig, han tar plats, han är trygg och full av tillförsikt.

Barns utveckling är konstant men växlande. De senaste månaderna har enorma förändringar skett. Han utvecklas i raketfart nu.
Det är fantastiskt att få vara med om och bevittna det.

Och vem kan värja sig mot en tjurrusning, ett leende som inte ryms i ansiktet och sandpanerade läppar som ömsom pussas, ömsom utbrister:

Mamma! Ja älskaj dej, du e min bästa kompis!