Etikettarkiv: magknip

Skrikipanikmagknip?

För tredje kvällen i rad, vid halvtio-tio, vaknar barnet och bara skriker rätt ut. Jag misstänker både magknip och mardrömmar.
Vrålandet är halvt hysteriskt och utan tröst.
Napp vill man inte ha.
I sängen vill man inte vara.

Man vill absolut inte vara i mammafamnen. Skrikåpanik på hög nivå.

Ok.

Jag släpper lös pojken då, så ser jag väl vad han gör?
Stapplar omkring, gråter tröstlöst. Rasar ihop på golvet, ålar, gråter.

Jag undrar, älskade, har du vaknat ordentligt, drömmer du fortfarande?
Jag är inte säker, men lyckas inte få ordentlig kontakt med honom.

Hittar honom stående på golvet invid min säng.
Jag får för mig att han vill ha något i sängen, men förstår inte vad, så jag lyfter upp honom.
Han kravlar omkring och verkar något mindre förtvivlad så jag klappar lite på honom, och sträcker mig efter vällingflaskan.

Jaha, nu duger den.

…och så somnar han om.

Jag önskar så att jag begrep vad som är fel.

Tre kvällar på rad.
Något är det, men tydligen är det bättre att sova i mammasängen än den egna.
Nåja.
Värre kan det ju vara.

Vad är det man brukar säga för att trösta sig?

”Det är bara en fas”


Bara för att vara tydlig.

Middagssuccé.
Eller inte.

Precis när jag ska sätta mig till bords, med min långväga pappa, Essingens morfar som efterlängtad gäst vaknar Lilla Essingen.
Med magen full av magknip, lungorna full av skrik och ögone fulla av tårar och inte så lite panik.

Så det blev inte alls den där sortens trevlig middag som jag tänkt.
Det blev en massa bärande, gungande, buffande, klappande, ännu mer bärande och buffande, sjungade och gungande.
Det är så hemskt i hjärtat när man verkligen märker att Det Gör ONT och man inte kan göra något.
Inte något annat än vad man redan gör.
Man bär, man lugnar, man klappar och buffar och belönas av en och annan rap, en och annan brakfis och efter en stund (nå, en dryg timme!) släpper det värsta, kvar finns en hulkande och lite chockad gråtpojk, som får i sig lite päronmos (himla gott tycker pojken, bra för magen säger mamman) och efter ännu en stunds bärande, lugnande och trygghetsbunkrande ger sig ut i världen igen, på jakt efter nya sladdar att dra i.

För det är så.
Det går över.
Det går alltid över.
Ibland tar det längre tid än annars, men det går över.

Det är bara att ta några djupa andetag, se till att hålla sitt eget blodsocker och oroshjärta i schack.

Det går över.

(och nu, i skrivande stund, funderar han på hur han ska göra för att bryta sig in i skötväskan. Jag är inte helt säker på att han inte lyckas, blixtlås är väldigt spännande)

Och förresten, kära lilla Essing.
Glöm aldrig:
Oavsett hur mycket du skriker, oavsett hur rädd du är, oavsett hur ont du har, oavsett hur mycket jag får bära dig, trösta dig, sjunga för dig älskar jag dig bortom sans och vett.