Etikettarkiv: middag

Bara för att vara tydlig.

Middagssuccé.
Eller inte.

Precis när jag ska sätta mig till bords, med min långväga pappa, Essingens morfar som efterlängtad gäst vaknar Lilla Essingen.
Med magen full av magknip, lungorna full av skrik och ögone fulla av tårar och inte så lite panik.

Så det blev inte alls den där sortens trevlig middag som jag tänkt.
Det blev en massa bärande, gungande, buffande, klappande, ännu mer bärande och buffande, sjungade och gungande.
Det är så hemskt i hjärtat när man verkligen märker att Det Gör ONT och man inte kan göra något.
Inte något annat än vad man redan gör.
Man bär, man lugnar, man klappar och buffar och belönas av en och annan rap, en och annan brakfis och efter en stund (nå, en dryg timme!) släpper det värsta, kvar finns en hulkande och lite chockad gråtpojk, som får i sig lite päronmos (himla gott tycker pojken, bra för magen säger mamman) och efter ännu en stunds bärande, lugnande och trygghetsbunkrande ger sig ut i världen igen, på jakt efter nya sladdar att dra i.

För det är så.
Det går över.
Det går alltid över.
Ibland tar det längre tid än annars, men det går över.

Det är bara att ta några djupa andetag, se till att hålla sitt eget blodsocker och oroshjärta i schack.

Det går över.

(och nu, i skrivande stund, funderar han på hur han ska göra för att bryta sig in i skötväskan. Jag är inte helt säker på att han inte lyckas, blixtlås är väldigt spännande)

Och förresten, kära lilla Essing.
Glöm aldrig:
Oavsett hur mycket du skriker, oavsett hur rädd du är, oavsett hur ont du har, oavsett hur mycket jag får bära dig, trösta dig, sjunga för dig älskar jag dig bortom sans och vett.


Med näsa för…


…bullar.

För det måste jag verkligen ha, när jag, på en impuls ringer hem till mor. För kanske skulle man åka förbi och hälsa på, nu är det ju ett par veckor sedan vi sågs…

…och då knådar hon deg.
Alltså.
På FLERA MILS håll känner jag bulldoften – innan de ens är i ugnen..!

Är inte det fantastiskt talangfullt, så säg?

Jag är så glad över min mor, över att jag ”hittat igen” henne.
Under flera år hade vi i princip ingen kontakt alls, och därefter många år av mycket ytlig och kylig relation.

Nu är det annorlunda.
Jag är så tacksam över det.
Det är ingen självklarhet, tvärtom en välsignelse, att kunna ringa till sin mor, höra att hon bakar, och glatt bjuda in sig själv på middag, och bli varmt och äkta välkomnad.