Etikettarkiv: migrationsverket

Och dag läggs till dag…

…och formar veckor, månader och år.
Men jag kan likväl inte förstå varför en kommun – i det här fallet Östra Göinge kommun – väljer att ha två minderåriga barn placerade på barnhem istället för familjehemsplacerade. Alltså, boende i en vanlig familj, en familj där samma mamma kommer hem från jobbet varje dag, där personalen inte byts ut eller har semester och där två små barn kan få knyta an lite, och borra ner en och annan liten trygghetsrot?

Dessutom törs jag – utan att helt säkert veta – gissa att familjehemsplaceringar är billigare än institutionsvård på barnhem.

Eller är det kanske det som är problemet – att det är praktiskt om barnen inte rotar sig, knyter an, bygger upp ett starkt socialt nätverk som kan hjälpa dem, ta hand om dem och stötta dem – och deras mamma – eftersom det blir svårare att utvisa dem då?

Det är inte bara jag som tycker att det här är konstigt.

Det gör socialstyrelsen också.

– Vi tycker det är anmärkningsvärt att barnen varit institutionsplacerade så länge. Därför vill veta vad kommunen har gjort för att hitta andra placeringar för barnen, säger Lena Bohgard på Socialstyrelsen.

Enligt myndigheten är placeringen på den aktuella institutionen att ses som tillfällig.

Barn placeras där i avvaktan på utredning som ska göras tillsammans med hemkommunen.

Källa: Kristianstadsposten

Tre år kan inte på något sätt vara ”tillfälligt” och det får inte ta så lång tid att göra en utredning över hur man bäst ska stötta och hjälpa barnen och deras mamma.

För det ÄR krokigt att Migrationsverket vill utvisa två minderåriga barn, utan sin mamma, till ett land där de inte har någon anknytning och inte heller kan språket.

För ja, det allra mest akuta hotet är avvärjt. De kommer antagligen inte bli avvisade på torsdag. (Ja, torsdag den HÄR veckan, överövermorgon) men de kan bli det på fredag, måndag eller tisdag nästa vecka. Migrationsverket har ”öppnat ett ärende” och ska ”göra en ny prövning” men hur lång eller kort tid det tar vet ingen.

Skriv under namninsamlingen, eller skicka ett mail till Migrationsverket.

Jag har också pillat till en facebook-grupp, gå gärna med i den!


En liten respit

Migrationsverket har beslutat att öppna ärendet gällande de två barn som riskerar att avvisas till Makedonien, utan sin mamma.

Det betyder att faran inte är över, men att man inte kommer verkställa beslutet precis den här stunden.
Tack alla ni som mailat, bloggat, tyckt och tänkt!

Nu måste vi fortsätta hålla öron och ögon öppna, så att vi får veta vad Migrationsverket kommer fram till.

Min åsikt är klar: De här barnen ska inte avvisas utan sin mamma!

Sydsvenskan skriver
Lars bloggar också


Om London

I november förra året åkte jag och Lilla Essingens pappa till London.
Bara han och jag.
Ingen Liten Essing. Tre nätter utan att bli väckt av sprattlande små ben eller tappad napp. Tre sovmornar utan bolibompa eller Thomas Tåget.
Vi hade mycket att prata om och vi såg båda fram mot resan, mot att äta gott, ha det trevligt tillsammans och göra roliga saker.
Sen är det ju det där med London.
London är en underbar stad. Till och med i NejJävlaVember.

Lilla Essingen lämnade vi på torsdag kväll hos Mojmoj, vårt flyg gick på fredag morgon.

Tre dygn var mitt älskade barn hos min mamma och jag var helt trygg med det arrangemanget. Inte förrän vi satt på Heathrow och väntade på vår flight började jag längta. Söndag, strax efter lunch.
Inte ett spår av oro.
Inga telefonsamtal, varken för att kolla, eller bli informerad.

Kanske är jag udda i det, att jag faktiskt litar på att mitt barn har det bra utan mig.

Det är samma sak med Dadi.
Jag är aldrig orolig när han är där, och jag märker hur han trivs och jag ser det han får där. Inte bara pedagogisk stimulans, bra mat och frisk utevistelse, utan också omsorg, kramar och mjuka händer. Min pojke har det bra på dagis och jag har brått dit för att hämta honom, men utan dåligt samvete. Han har det verkligen bra där.

Tillit är det, och det fungerar eftersom tilliten förvaltas.

Men aldrig att jag skulle lämna honom ifrån mig, inte tio minuter, om jag inte kände mig trygg.
Tanken ger mig ångest och jag biter mig i läppen när hans pappa berättar att Bamseklubb är bokad till den där charterresan i höst. Vad är det för människor? Ska han vara där själv? Nå. Jag hinner fundera över det, jag kan vara med och övervaka i början och vid minsta minsta… Jag har så lätt att fantisera om basebollträn när det kommer till mitt barns välfärd. Det är väl reptilhjärnan som talar, antar jag.

Det är precis den här ångesten som får mig att köpa myggnät lite då och då.
Antagligen känner alla ungefär som jag.
Antagligen älskar de flesta föräldrar sina ungar bortom förnuft och logik.
Antagligen är det helt enkelt mänskligt att göra allt man kan för att ens barn ska ha det så bra som möjligt.

Självklart finns det undantag, men det är undantag, inte regel.

Så när jag tänker på de här två barnen som riskerar avvisning knyter det sig i magen.
Det är inte det rättsvidriga som är det värsta. För fel är det och omoraliskt är det att vuxna människor gör så mot två barn.
Det gnyter sig av ångest.

För hur desperat måste inte den här mamman vara?
HUR desperat ska man inte vara för att vara beredd att Inte Ha Sina Barn Hos Sig?

Jag andas lite här bara.

Barnen har alltså bott på barnhemmet i närmare tre år. Under tiden har mamman hållit nära kontakt med dem, när hon inte hållit sig gömd för att undkomma avvisning.

Fatta ångesten i den meningen.

Vill du hjälpa de här två barnen att slippa bli helt skiljda från sin mamma så skicka ett mail till Migrationsverket.
Det krävs bara två klick.

här.

Ändra gärna texten i mailet. Lägg till, dra ifrån, men tala om att barn inte får användas som slagträ för att driva fram en desperat kvinna ur sin tillvaro som papperslös flykting.

Ett på send-knappen i ditt mejlprogram.

När vi landade på Arlanda stod bilen och väntade på oss på parkeringen, där vi lämnat den. Vi for hem till Mojmoj och jag, som längtade efter en stor Lilla Essingen-kram blev helt brädad när han såg att jag hade Pappa med mig.
Ok.
Jag kan leva med det.

Jag kan faktiskt leva med det.


It takes a village to raise a child

Det här är ett av mina favoritcitat, och jag lever utifrån det.
Ett barn behöver mer än sina föräldrar. Det behöver många vuxna omkring sig.
Jag drar tanken så långt att jag anser att alla vuxna har ett ansvar för de barn vi ser, vi möter. Det innebär att jag är skyldig att se när en unge far illa, är rädd, gjort sig illa, behöver hjälp. Oavsett om den ungen är min, min grannes, eller ett fullständigt främmande barn.
Barn tappar bort mamma på Ica Maxi. Barn råkar kliva av på fel busshållplats, barn halkar på en brygga och drullar i vattnet.
Där barn är, händer det oförutsädda och då är vi vuxna skyldiga att hjälpa den ungen.

Vi får prata med, ta hand om, plåstra på, rädda. Vi får INTE välja att inte se, inte höra, vi får inte slå aldrig någonsin slå (Jo, det finns ETT undantag, ett enda) eller kränka, vi får aldrig ignorera barn.

Det här är för mig fullständigt självklart

Det gör mig inte till någon speciellt god människa, men det är så jag tänker, det är så jag närmat mig de barn jag varit / är bonusmamma till och det är så jag ser de barn jag möter. På tunnelbanan, i badhuset, på Lilla Essingens Dadi.

Nu läser jag att två små barn eventuellt ska avvisas till ett land där de inte kan språket, och utan någon av sina föräldrar.

Det är självklart fullständigt vansinnigt, motbjudande och jag kan inte förstå hur det ens kan vara lagligt.

Jag läser i Barnkonventionen:

Artikel 3
1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Barnens far är död, deras mamma lever gömd i Sverige. Barnen har bott på barnhem i tre år och kan inget annat språk än svenska.
Hur kan det vara för barnets bästa att avvisas till ett helt främmande land, där man i bästa fall tas hand om av släktingar man inte kan kommunicera med?

Artikel 6 : 2

Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Jag känner inte alls till de här barnen. Jag hörde bara inslaget i Rapport men jag har under mina år i socialtjänsten träffat tillräckligt många flyktingbarn för att förstå att de tagit sig igenom ett helvete. Både då de flytt från något, ofta har själva flykten varit svår och sen har man genomlidit en inhuman och oändlig väntan på uppehållstillstånd i det nya landet. Lägg sedan till kulturella skillnader, språkproblem och alla de andra, helt vanliga problem vi alla konfronteras med. Man behöver inte vara väldigt listig för att förstå att två – i praktiken – föräldralösa barn är traumatiserade. Skadade. Det är barn som behöver mer skydd och stöd än ”vanliga” barn. Hur kan vi säkerställa deras utveckling i ett land där de inte kan kommunicera. Hur ska de gå i skolan? Vilken hjälp att hantera de trauman får de, hur många svensktalande barnpsykologer tror vi det finns i Makedonien?

…eller är det helt enkelt så att Migrationsverket är inhumant nog att hota två barn med avvisning bara för att driva fram en livrädd mamma ur skuggorna?

_________________________________

Uppdaterat.

Barnkonventionen är inte en Lag.

Det är däremot Socialtjänstlagen. (SoL)

Kapitel 1

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor,
– aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.

__________________________________________

Pers värld bloggar i samma ärende.

Vill du hjälpa de här två barnen att slippa bli helt skiljda från sin mamma så skicka ett mail till Migrationsverket.
Det krävs bara två klick.

Ett här.

Ändra gärna texten i mailet. Lägg till, dra ifrån, men tala om att barn inte får användas som slagträ för att driva fram en desperat kvinna ur sin tillvaro som papperslös flykting.

Eller vad du nu tror skulle kunna förmå generaldirektör Dan Eliasson att visa mänsklighet och riva upp beslutet.

…och ett på sändknappen i ditt mailprogram.

__________________________

Uppdaterat

Missa inte Lars H Gustafssons blogginlägg

Läs också mer här (Sydsvenskan)

____________________________

Uppdaterat

Barnombudsmannenn bloggar

I klartext betyder detta att barn inte ska skiljas från sina föräldrar utom i de fall där detta är till barnets bästa. Om det skulle visa sig att detta inte respekteras i praktiken finns det skäl för Barnombudsmannen att på nytt ta upp frågan med ansvariga myndigheter och i förlängningen regering och riksdag.

Emma Opassande skriver också bra här

Jag vet inte mer än som står i SVT, men det är något väldigt cyniskt och kallt med den här åtgärden som planeras av migrationsverket, som verkar gå ut på att lura ut mamman ur sitt gömställe hon befunnit sig i under tre år. Att använda barn som slagträn är något som gör mig illamående till mods. Jag har därför klickat och skickat det mail Per satt ihop för att lufta det obehaget.

Det är möjligt att handläggare och politiker “inte kan kommentera enskilda fall”, men det kan baske mig jag.

______________________________

Ännu en frustrerad och förtvivlad bloggpostning

_______________________________

I eftermiddag (måndag) tar Studio 1 upp Migrationsverkets hanterande av de här två barnen.