Etikettarkiv: misshandel

Dags för lite fredagsmys?

Jag är mamma sedan två och ett halvt år. Jag är inte någon sensationellt bra mamma men jag är antagligen inte sämre än de flesta. Jag blir ibland arg på mitt barn och redan nu vet han ganska väl hur man gör för att provocera mig. För det mesta biter jag mig i läppen, tar ett andetag extra och sätter mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge. När jag inte klarar det går jag ut på balkongen och tar tre andetag. Sen sätter jag mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge.

På samma sätt som alla tvåochetthalvtåringar gör, så händer det att mitt barn slår mig när han är arg på mig. Undantagslöst tar jag tag i hans händer och pratar med honom: Du får inte slå mig. Du får inte slå någon, aldrig någonsin får du slå någon. Arg kan man vara utan att slåss. Vi pratar och vi lyssnar men vi slår inte varandra.

Och så pratar vi om det. Gång på gång.
Var gång det sker. För det gör det, för är man tvååetthalvt har man mer humör än fostran, och det är mitt jobb, mitt ansvar att lära honom hantera frustration och ilska, och lära sig att inte bli provocerad av andra människor.

Jag blir förtvivlad och alldeles vitglödgat asförbannad var gång jag påminns om att det jag predikar för mitt barn, och det jag faktiskt kräver att han ska lära sig att bemästra inte är en självklarhet.
Att människor anser sig ha rätt till undantag.

Det finns inga förbehåll, det finns inga undantag. Det är en av tillvarons ytterst få absolut analoga regler.

NEJ.

Så när SR rapporterar om pappan som misshandlat sin dotter men slipper fängelse blir jag matt och förtvivlad och förbannad.

Men jag försöker andas. Predika kommunikation. Vikten av att lyssna dubbelt så mycket som man pratar.

Sen får jag nästa käftsmäll

Stopp.
Vad händer?

Man hade en träbur på gården som kallades Mysen?!
Varför fanns den där, vem hade byggt den, vem kom på det, och vem fasen kom på att kalla den ”Mysen”??

Nej. Lika lite som att man inte får slå barn får man låsa in dem i en trälåda.

Man får inte heller videoövervaka dem för att slippa vara med dem när de får panik av att vara inlåsta i en trälåda.

Man får inte heller skrämma andra barn genom att låta dem se en video med ett panikslaget och inlåst barn.

Särskilt inte ett ”funktionshindrat” barn som kanske  inte har samma förutsättningar att kommunicera som ett ”normalt” barn.

Det är vår gemensamma,  absoluta och kompromisslösa plikt som vuxna människor, oavsett om vi är föräldrar, lärare, busschaufförer, kassörskor eller poliser,  att lyssna på, skydda och företräda barn så att de lär sig respekt är något man får och inte något man kan kräva eller ta. Det bästa verktyget vi har för att kommunicera med barn är den trygghet vi kan projicera kring barnet. Utan trygghet och  tillit finns tillslut  bara skrik, knytnävar och panik kvar.

Heder till de vikarier som gjorde sin plikt och såg till att skydda ett barn istället får att låsa in det.


…talk…walk…

Snack eller verkstad. You do the talk, but do you do the walk?

Jag tittar på TV, Fyrans DetViKallarNyheter.
Man redovisar en undersökning man låtit göra: ”Fyra av tio skulle ingripa för att förhindra våld” (Klicka fram inslaget i vänstermenyn om du inte har lust att lyssna på skiten om Tito Beltran…)

Fyra av tio skulle ingripa.
Fyra av tio vet inte hur de skulle göra
Två av tio skulle inte ingripa.

Det är sorgliga siffor. Bedrövligt att det inte är en självklarhet att hjälpa någon som utsätts för våld.

Jag bläddrar i mina gamla psykologiluntor, letar efter den där forskaren som studerade just det här… Jag hittar inte det jag söker efter annat än resultatet, som jag kommer ihåg: Ju fler som ser ett brott, desto mindre är chansen att offret får hjälp. Vi gömmer oss bakom de andra; Varför kan ingen annan ingripa?
Om någon skriker Det Brinner!! istället för Hjälp!! är det större chans för denne någon att få hjälp.

Ändå tror jag inte på siffrorna som TV4Nyheterna redovisar.
Av empirisk erfarenhet.

I Måndags kväll satt jag i en tunnelbanevagn.
I ena änden av vagnen får en tjej stryk av tre andra tjejer.
Runt tjejerna står ett helt gäng ungdomar.

I vagnen befinner sig också ca tio helt andra människor, utan någon anknytning till händelsen. Människor som helt enkelt blir vittnen till det som sker.
Tio vuxna människor ser tre tonåriga skitungar spöa en yngre tjej.

Tror ni att fyra av dessa tio ingrep?

På Facebook skapade Anton Abele en grupp, ”Bevara oss från gatuvåldet”. Den har, i skrivande stund, 118432 medlemmar.
Undrar om någon i den här tunnelbanevagnen är med i den gruppen?
För jag undrar ju VEM som ska bevara ”oss” från gatuvåldet, och vem som ska skyddas, om nio av tio INTE ingriper, trots att tre slår en fjärde.
Nej. Vi tänder ljus mot gatuvåldet, vi bär knappar och brickor mot gatuvåldet men vi vänder ryggen till när det sker framför oss.

Nog är det ynkedom!

Men samtidigt. Man blir så ställd när något sker, något sånt sker, precis framför ögonen. Det är så fräckt: De här tre tjejerna som slog den fjärde sket fullständigt i att de hade tio vittnen. De räknade kallt med att ingen skulle ingripa, och de skiter fullständigt i att de begår ett brott. (Händelsen är rubricerad som grov misshandel)
Man blir rädd: Vad händer MIG om jag går fram? Tänk om de går på MIG? JAG kan inte försvara mig.
Man blir SKITRÄDD.

Så rädslan talar.
Handlingen tiger.

När DU ser något.

Do you do the walk?

DN: Flicka misshandlad av tonårsflickor
DN: Misshandlad flicka har pekat ut två förövare