Etikettarkiv: morfar

It takes a village…

”It takes a village to raise a child”

Och här sitter jag, den ”stackars ensamstående mamman”, i min by.

Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.

På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.

I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.

Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi ”pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.

Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…

…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!

img_05882

I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…

…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.

Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.

(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)


Bara för att vara tydlig.

Middagssuccé.
Eller inte.

Precis när jag ska sätta mig till bords, med min långväga pappa, Essingens morfar som efterlängtad gäst vaknar Lilla Essingen.
Med magen full av magknip, lungorna full av skrik och ögone fulla av tårar och inte så lite panik.

Så det blev inte alls den där sortens trevlig middag som jag tänkt.
Det blev en massa bärande, gungande, buffande, klappande, ännu mer bärande och buffande, sjungade och gungande.
Det är så hemskt i hjärtat när man verkligen märker att Det Gör ONT och man inte kan göra något.
Inte något annat än vad man redan gör.
Man bär, man lugnar, man klappar och buffar och belönas av en och annan rap, en och annan brakfis och efter en stund (nå, en dryg timme!) släpper det värsta, kvar finns en hulkande och lite chockad gråtpojk, som får i sig lite päronmos (himla gott tycker pojken, bra för magen säger mamman) och efter ännu en stunds bärande, lugnande och trygghetsbunkrande ger sig ut i världen igen, på jakt efter nya sladdar att dra i.

För det är så.
Det går över.
Det går alltid över.
Ibland tar det längre tid än annars, men det går över.

Det är bara att ta några djupa andetag, se till att hålla sitt eget blodsocker och oroshjärta i schack.

Det går över.

(och nu, i skrivande stund, funderar han på hur han ska göra för att bryta sig in i skötväskan. Jag är inte helt säker på att han inte lyckas, blixtlås är väldigt spännande)

Och förresten, kära lilla Essing.
Glöm aldrig:
Oavsett hur mycket du skriker, oavsett hur rädd du är, oavsett hur ont du har, oavsett hur mycket jag får bära dig, trösta dig, sjunga för dig älskar jag dig bortom sans och vett.


Bland jungfrur och koffertnaglar

Den är så lämplig att stå mot, nagelbänken, särskilt när man har lite ont i höfterna, så som jag ideligen har. Vi blir stående där, jag och Morfar, när vi småpratar, och jag fascinerat samlar på nya ord. Han berättar om jungfrur och block, om vad man gör när man brassar en märs och vad babords låring innebär och jag, med min absolut ICKEEXISTERANDE erfarenhet av segling i allmänhet och råseglare i synnerhet försöker hänga med, för jag gillar ju ord, roliga och märkliga ord.

Det är en välsignad stund, jag blir där länge, med Morfar på Briggen Gerda. Vi småpratar om lite allt möjligt och vi pratar om magen och han är bergsäker: Det blir en kille, jo, en Kalle! och vad vet man, kanske har han rätt.
Det är så skönt att känna hans omsorg – han kommer med en stol med ryggstöd:”Nu gör du som jag säger, sitt!” när jag försöker vara till så lite besvär som möjligt och sätter mig på en bänk och när någon annan kommer med några ölburkar öppnar han glatt en till sig själv men är blixtsnabb: ”Nej, för faen, hon får inget!. Jag hinner inte ens tacka nej själv, jag tycker ju inte om öl 🙂

Jag var, fånigt nog, lite orolig för att han skulle tycka något… Men det säger ju mer om mig, hur lätt det fortfarande är att falla in i toktänk: i skam över att inte vara tillräckligt älskad för att ett barn skulle välkomnas.
Men så är det ju faktiskt inte, och det VET jag ju, ändå hann jag tänka så innan jag skulle träffa min morfar, min morfar som i somligt är en mycket konservativ man. Men det känns alltigenom gott och bra att sitta och prata med honom där i solen om barnet och om hur jag mår och om hur mamma mådde när hon väntade mig och … Ja, mormor hade det tydligen jobbigt och mådde mycket illa när hon väntade mamma – det är väl kanske någon familjegrej…

Solen skiner varmt och jag sitter och broderar lite och mår gott av den friska luften och ler åt ”Sjöbergs Höns”, han säger så om måsarna som flyger genom riggen och jag är glad över att vara där, hos Morfar.
Jag hoppas att jag får åldras så som han gör. Han har fullt upp, han är engagerad och kunnig. Han bär kunskap om ett hantverk, och han delar med sig och förklarar; han vet hur en Brigg ska byggas, seglas och underhållas.
Han kan finliret: hur en jungfru på babord och styrbord ska se ut när det är rätt och inte bara funktionellt.
Hans pappa, Gammelfarfar Nils, seglade på AfChapman på den tiden hon hette GD Kennedy och var skolfartyg för skeppsgossar, han var både skeppsgosse och befälselev ombord på henne, morfar har segelfartygen i blodet, och har själv legat till sjöss både i marinen och den civila flottan under stora delar av sitt yrkesliv.

Jag räknar på fingrarna och kommer på att han nog måste fylla 78 år i år och skakar på huvudet: Det är inte möjligt. Han ser femton år yngre ut. Men han säger att han inte klättrar i hela riggen längre…

(Bilden har jag lånat från Gerdas hemsida)

Det är något speciellt med segelfartyg, med doften av tjära och fernissa, och av segelfartyg som inte bara ligger i hamn och är museum utan som används, som seglar varje sommar, som brukas, slits och som fungerar.

Jag ler när jag går hem, och lovar mig själv att hälsa på morfar snart igen, när de ligger i dockan på Beckholmen…


Salta sillar!


Det är tveklöst den saltaste sill jag någonsin ätit, den jag idag inmundigade, i min morfars sällskap, på Briggen Gerda. Stekt salt sill har jag inte ätit sen… Ja, jag minns inte när det skedde sist. Det står sannerligen inte på min vardagsmeny! Som man kanske kan gissa är Stekt Salt Sill en mycket salt erfarenhet, som passar min morfar, som är en salt seglarkille utmärkt. Jag äter allt, det är få saker jag inte tycker om. (Jag är inte så väldigt förtjust i burk-tonfisk, men kniper det, såvisst äter jag…) Självklart testar jag saltsillen! Salt var den, om någon missat det. Resten av eftermiddagen har jag bälgat i mig loka citron, allt för att desperat ge den där sillen något att simma i. Jösses så salt!
Förresten. Stekt Salt Sill är rysligt salt. Bara så ni vet!

Gerda är på tillfälligt besök här i Stockholm, hon ligger i en av torrdockorna på Beckholmen.
Roligt var det att överraska honom, morfar, för vi träffas inte så ofta, så ett spontant besök så här var festligt. (Jag är barnsligt förtjust i att överraska!)

Jag blir också lite glad i hjärtat över att det finns människor som han, som lägger ner själ och hjärta i att bygga en hel brigg, att bibehålla hantverk som skeppsbyggeri men också konsten att segla fartyg som Gerda.
Jag gick från Beckholmen med ett leende på läpparna.

(och med ett saltbehovet för en hel månad mättat)

Om någon törs undersöka salthalten på stekt salt sill så finns det ett recept på anrättningen här!

.

.