Etikettarkiv: Mormor

En livsnödvändig drog: Syre

En kväll i min förort.
Via Lilla Essingens dagis får jag möjlighet att gå en RödaKorset-kurs. Livräddning – Barn. Självklart ska jag det. Vi har redan hunnit fara på akuten en gång, även om det nu inte var så farligt, så var det ändå otrevligt så det räckte. Kunskap och goda redskap är bra sällskap.
Märkligt nog har jag aldrig gått en riktig Hjärt-lungräddningskurs. Bara fått det snabbt demonstrerat i föreläsningar och demonstrationer.

Det är roligt, jag dyker in i övningarna med entusiasm, låter mig läggas i framstupa sidoläge (det heter visst något annat nu? Jag ska läsa i boken strax) och vi övar heimlich-manöver på varandra. Obehagligt men nytttig.

Men så tar vi fram dockorna.

Det kryper längs med ryggen på mig.
Javisst. Det är läge att bita ihop. Lyssna och lära. För det kan faktiskt hända något riktigt farligt redan i morgon, och då är det bra att ha … kunskap.

En liten docka. Man stoppar in en svart plopp i munnen på den, täpper till luftvägarna, och sen gäller det att få ploppen att lossna. Flyga ut.

Det bara ilar i hela kroppen av obehag när vi övar, men jag biter ihop.
Biter ihop.

Sen springer jag hem i snöyran, bråttom bråttom.
Mormor har varit barnvakt. (Bästa barnvakten ever. Tvätten är ihopplockad, disken är ren, diskbänken är tom. TOM!)
När hon gått står jag intill Lilla Essingens säng, ser på honom där han ligger och sover.
Tryggt.
Stilla.

Gode Gud.

Låt mig aldrig behöva de här kunskaperna på ett barn.
Allra helst inte mitt eget.


Björntjänst

Mormor och bonusmorfar tog hand om Lilla Essingen under helgen.
Vackert så.
Mamman fick en trevlig fredagkväll med en god vän, en margarita på Gondolen och en middag.
Mamman fick sy lite på sin kappa
Mamman fick jobba två NuBlirDetOB-pass

Välkommet på många sätt.

Men vad har de gjort med barnet!?

När han kommer hem efter en helg på Orris har han lärt sig säga ”nej”.

Klart och tydligt.
Ilsket och bestämt.

Nej!!

Update: Mitt på bröstet sitter en tatuering. Man kan ju inte låta bli att undra om det finns ett samband?


It takes a village…

”It takes a village to raise a child”

Och här sitter jag, den ”stackars ensamstående mamman”, i min by.

Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.

På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.

I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.

Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi ”pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.

Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…

…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!

img_05882

I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…

…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.

Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.

(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)