Etikettarkiv: Norrland

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Ren på Skansen

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)


Att poa på.

Jo, det heter så, det jag gör. Det har inget med ”poo” att göra. Nono. No bajsprat här.

Jag använder uttrycket och Fröken Underbar himlar med ögonen, förstår inte alls vad jag menar.
Det beror nog på att hon aldrig bott i Norrbotten. Kanske är det mer lokalt än så, kanske hör det hemma i Jokkmokk, jag vet inte.

När man ”poar på” så jobbar man på, i lugn takt. Man dräper sig inte, man nöter uthålligt på, fixar och donar.

Precis som jag gör här, med uppackning och iordningställandet av den här lägenheten, förvandlar den till ett hem.

Det går långsamt.
Min ork är begränsad.
Min rörelseförmåga är begränsad.
Här om morgonen tappade jag en järntablett på köksgolvet. Jag suckade, och tog en ny ur förpackningen. Den andra ligger kvar, i väntan på dammsugaren. Jag ORKAR bara inte böja mig ner för något så trivialt.

Mor med man kom förbi med två gamla fåtöljer.
Snyggare möbler har man sannerligen sett men till skillnad från min kära Karlskrona kan jag ta mig upp ur dem, och det underlättar tillvaron. Den ena har kattrumpan redan adopterat. Hon sover som vore hon medvetslös.

Jag mår illa ibland, det kan tydligen bli så: hormonnivåerna slår ett nytt All Time High inför förlossning och sånt, och helt plötsligt finner jag mig själv i badrummet, vid toalettskålen. Inte riktigt vad jag har lust med, nej. Det är dessutom inte speciellt kul att ha BRÅTTOM upp ur sängen när man mest är att likna vid en strandad val.

Jo.
Jag ser ut som en vattenballong på storkben. Helt galet.
En vecka kvar till Beräknat Födelsedatum.

Det känns som om jag mest går och vankar och pustar.

Och poar på, så gott jag förmår.


Utredning.

Jag bär en liten skorv under mitt hjärta.

Ett pickande hjärta som inte alls håller samma tempo som mitt, utan i princip slår dubbelt så fort, och så ska det vara.

Nu är h*n ca 40 cm lång och väger omkring 1½ kg.

En efterlängtad liten människa, jag är nyfiken på att få veta vem det är.

Men människor reagerar, i okunskap, på mitt ”arbetsnamn”.

Skorv.
Skorven.

De tror en massa galenskaper.

De tror att ”skorv” är det här eller det här eller en gammal båt?!.

Nej.
Eller ja, jovisst, allt det här finns ju, men har inget med min skorv att göra.

Två ”hemma” har jag ju.
Jag är född och uppvuxen i Södermanland. I Stockholm och i stugan utanför Flen.
Men jag har också rötter i ”Norrland”. I Lycksele hos Farmor&Farfar, i Gällivare, Jokkmokk, Luleå, där jag bott.

Och då vet man vad en ”skorv” är för något. Det är ett dialektalt uttryck för en insekt. Ofta någon sorts liten skalbagge eller liknande.
Och precis så är det ju.
Det är ju mitt lilla kryp, min lilla skorv.

Läs här så ser ni en annan historia om en annan skorv.