Etikettarkiv: olycka

Den sorts rubrik som blir när jag saknar ord.

Jag läser, och kommer på mig själv att bara sitta och gapa.

VAD I ALLA JÄVLARS HELVETE?!?

Jag läser igen.

Världen är galen. GALEN.

”När nioåringen fördes in i domstolen bar han en likadan orangefärgad fängelseoverall som vuxna interner i USA är klädda i. Han gav ett förvirrat intryck och grät, skriver den brittiska tidningen The Independent.”

Det är alltså en nio år gammal pojke som tagit med sig en revolver hemifrån, som haft den i sin skolväska, och när han ställt den ifrån sig har revolvern avlossats, och en åttaårig flicka skadades allvarligt.

Men det är inte det jag baxnar över.
Det är en tragisk olycka men olyckor händer och barn är klåfingriga och i ett land där så många bär vapen och förvarar vapen i sina hem sker också olyckor med vapen och barn.

Men vad fasen gör ungen i en rättssal??!

Så jag letar reda på The Independents artikel. (Varför länkar DN inte?)

Jag läser: ”The boy sat in court, crying and wearing an orange jail jumpsuit, as his father gently rubbed his back.”

Det är fullständigt sunt och normalt om en nioåring gråter efter att blivit inlåst i ett fängelse, det är inte självklart att man sovit över hos bästa kompisen så himla många gånger när man är nio år än. En nioåring är ganska så liten. Särskilt ensam i en cell.

Men varför skriver DN att The Independent skriver att han gav ett förvirrat intryck (vilket alltså vore helt rimligt) när The Independent inte gör det?

Och varför skriver DN inte om det vansinniga i att låsa in en nioåring i ett häkte?


Students hold hands as they are led along a walkway at Armin Jahr Elementary School in Bremerton, Wash., following the shooting of an 8-year-old female student there on Wednesday, Feb. 22, 2012. (AP Photo/Kitsap Sun, Larry Steagall)
(Washington Post)

Annonser

Fostran.

Jag är en slarvmaja.
Jag vet det, andra har retat sig på det och jag får allt som oftast ta konsekvenserna av det.
En gång i tiden hade jag en kattfröken som konsekvent protesterade mot min ovana att droppa tvätt lite här och där. Hon kissade på den. På en t-shirt på vardagsrumsgolvet, mot ett par tappade vantar i hallen, mot ett par täckbyxor som ramlat ner från kroken. Hon gillade inte kläder på golvet och var snabb med att visa sitt missnöje.

Nu har jag en pojke. I mitt liv tillsammans med honom borde jag ha lärt mig att alltid plocka upp efter mig. Ställa tekoppen från kvällsfikat i köket och inte lämna den på vardagsrumsbordet. Inte lägga ifrån mig nycklarna på byrån i hallen. Ställa undan skorna så att de inte leks iväg och sedan är försvunna i två veckor. (Under TV-bänken, längst in mot väggen. Dit jag absolut inte når med mindre än att flytta på TV:n.

Nu hade vi fikat tillsammans i köket. Jag drack en kopp kaffe, han lite mjölk. Varsin kaka.
Sen mös vi lite med lite film.

Pressobryggaren stod kvar på köksbordet, med uppskattningsvis en deciliter kaffe kvar. Lycklig var han när han annonserade att han hällt upp kaffe i min kopp, och försiktigt försiktigt bar han den ut till mig, i vardagsrummet. Ställde den på bordet, alltmedan jag försökte förklara att jag fikat färdigt, och att han kunde ställa koppen på diskbänken istället.
Man kan säga så här: Jag talade för döva öron. Jag skulle dricka kall kaffesump, jomenvisst.

Och vips hade Lissmakiin råkat krocka med kaffekoppen. Vips låg det kaffesump på golvet.
På den vita ryamattan från IKEA.
En sån där som måste kemtvättas.
En sån där som billig nog att det knappt är lönt att kemtvätta, men dyr nog om man inte har råd att köpa ny matta ideligen.

Man måste ge honom, Ongen, för att vara snabb:

Fölååt, mamma, de va inte meeningen! Blixten kjaschade baja…

Jaja.

Det finns ju människor som lever på att tillverka potatismjöl och fläcken gick nästan bort i alla fall.


Stilla dig, hjärtat mitt, stilla dig…

I nattmörkret tittar jag ner i spjälsängen, på barnet som sover.
Pyamas med små spöken, och avklippta fötter – barnet växer ur allt med farlig fart.
I famnen ligger den grårandiga gosekatten och en urdrucken vällingflaska.

Jag går nästan sönder.
Hjärtat slår dubbelt, slår hårt hårt hårt i bröstet på mig, alldeles för hårt för att det ska vara behagligt och jag andas och klappar mig lugnande på handen.

I ett annat land långt borta grävs en liten flicka fram ur rasmassorna. Under ett annat hus ligger fyra människor, chanslösa men vid liv och väntar på att dö.

Och här hemma står en familj och tittar på sin fjortonårings tomma säng. Där kommer han aldrig mer att sova.

Snälla hjärta, stilla dig, rara hjärat, ett slag i taget, seså…

”Find a Happy place! Find a happy place! Find a happy place!”