Etikettarkiv: orris

Saker man behöver för att baka bästa sortens muffins.

Vi hjälps åt.
Han är duktig, Lilla Essingen. Jag hjälper honom att knäcka ägget mot skålens kant, och han rör medan jag häller i strösocker.
Sen rör han och rör, och emellan varven tar jag några tag, så att blandningen blir ljus och fluffig.
Under tiden micrar jag en snutt smör och mörk choklad på halv effekt.
Vi rör i vetemjöl, hackade nötter, kakao och bakpulver.
En gnutta salt.
Och min lilla pojke rör och rör. Det blir lite lättare när fettet och chokladen kommer, och en slurk mjölk hjälper också till.

Vi bakar för att vi tycker om att baka.
Vi bakar för att vi tycker om muffins.
Vi bakar för att bjuda Mojmoj på, när hon kommer. Sen ska hon ta med sig Lilla Essingen till Orris över helgen.

Jag skedar upp smeten i åtta små muffinsformar. Det är så vi vill ha det. Vi gör muffins, inte jättelika cupcakes. Åtta små formar, medan min lilla pojke (var sjutton är min Bebis?!) sitter och slickar skålen.

Sen går allt snett. Mojmoj kommer tidigare än beräknat, så baket är inte klart i tid. Det är brått iväg, för att hinna före all helgtrafik. Fullfart. Nej.
Det är faktiskt inte alls tid för kaffe.
Inte ens för muffins-i-låda-att-ta-med.

När jag tar min lilla pojke i famnen för att trä på honom jackan blir han helt mjuk i kroppen. Jag känner hur hela han plötsligt slokar när han inser att han bakat muffins, väntat på muffins i ugnen och nu inte kommer få äta några muffins. Jag pussar på honom och försöker förklara och han är smärtsamt tapper. Vi pussas, jag går med dem ut och väntar på Bonusmorfar och den färdigpackade bilen. Vi får stå några minuter och vänta. Vi pussas och jag vinkar.

Sen går jag in och tar ut en plåt muffins ur ugnen.
Muffins som stått någon minut för länge. Som blivit brända i bottnen. Som inte alls är goda, eftersom de fastnar i halsen, inte kommer förbi klumpen som redan är där.
SÅ brått ska det inte vara.
Inte så att en pojke inte får smaka, bjuda på sina muffin.
En mamma som ser och förstår ska faktiskt säga till en liteföreffektiv mojmoj: Vänta fem minuter. FEM minuter.

Helgen går, och plötsligt står jag i trapphuset och håller upp porten och ser bonusmorfar pillra ut ett nyvaket litet barn ur bilbarnstolen. Lycklig är jag och lycklig är han och härligt har de haft det och kramas gör vi.
ÅH så vi kramas. Så mycket kärlek och längtan.

Så är vi bara vi två igen. Lugn och ro. Jag frågar om han vill ha lite mellis. Kanske lite yoghurt? Eller en smörgås?

Mamma. Ja vill ha muffins me foklaa.

Annonser

Björntjänst

Mormor och bonusmorfar tog hand om Lilla Essingen under helgen.
Vackert så.
Mamman fick en trevlig fredagkväll med en god vän, en margarita på Gondolen och en middag.
Mamman fick sy lite på sin kappa
Mamman fick jobba två NuBlirDetOB-pass

Välkommet på många sätt.

Men vad har de gjort med barnet!?

När han kommer hem efter en helg på Orris har han lärt sig säga ”nej”.

Klart och tydligt.
Ilsket och bestämt.

Nej!!

Update: Mitt på bröstet sitter en tatuering. Man kan ju inte låta bli att undra om det finns ett samband?


Omvändelse!

På golvet ligger barnet, på mage, med den där lilla glada clownen framför sig. Den är rund och god och färgglad, med en speldosa i magen. Den plingar glatt fram ”Blinka lilla stjärna” medan jag, Mormor och Bonusmorfar dricker kaffe.

Barnet kämpar, har kul, jobbar på, tittar på den spelande clownen och vi njuter av ron. Utanför fönstret svärmar myggen – aldrig har jag varit med om dess like, inte där på Orris i alla fall; som galna är de, med huggtänder!

En rödhake visar upp sig, de är så fina.

Så vänder jag blicken in mot rummet igen.
Tittar på mitt barn. Som ligger på rygg.
Bredvid handduken.

På rygg.

Hmmm.

Hoppla. Där ser man…!


Jaktstråk


Hon lär sig fort, Fröken Morrhår, var det är mest liv och rörelse.

Vid snåren av lavendel svärmar det av fjärilar, humlor och bin. Hon smyger, fokuserad. Då och då får hon till det och jag ler, ler över att hon uppenbarligen trivs så bra.
Det gör jag också, jag tror att jag helt enkelt behöver mer lavendelsnår i mitt liv.

(Ja. Jag gräver upp en tuva, och tar den med mig hem till Svärdsmannen. Under stora vedermödor lyckas jag gräva ett hål i den där massiva lerjorden, fyller det med blomjord och gräsklipp och planterar min, från moderskapet stulna, lavendel.)


Blomsterprakt

En av näckrosorna, i dammen på Orris.


…big, big world…

Min Lilla Fröken Morrhår är en balkongkatt.
Förut bodde vi intill en hårt trafikerad väg, med en rabiat, katthatande, hyresvärd som närmsta granne.
Nu bor vi på femte våningen i en betongförort.
Hon är innekatt, och trivs gott med det.

Det händer att hon följer med mig ut på promenad, då i sele och koppel.

Men nu.
Orris…

Där finns inga elaka grannar.
Där finns inga trafikleder.
Där behöver man inte forcera portar och hissar…

Där får en – till en början rätt skräckslagen – innekatt öva på att vara utekatt.


Själv eller ensam

I nästan tre veckor är jag på landet, i lugn och ro. För det mesta helt själv – inte det minsta ensam – men själv. Jag har Fröken Morrhår med mig, hon undersöker fenomenet utomhus med stigande förtjusning, och jag dricker mitt morgonkaffe på trappen i solen, till kvällen dricker jag ett glas vin medan jag vattnar kastanjeträdet moderskapet nyligen planterat.
Jo.
Jag får besök.
Pappa och hans fru kommer förbi, det märks att pappa inte är riktigt bekväm i att se hur det Orris som var hans inte är det längre. Det finns många minnen i väggarna, och alla är inte goda och lyckliga.
Jag får besök av Flirt också. Han kommer, tillsammans med sin bror, visar upp sin nya hoj och jag förbannar det faktum att jag inte har något skinnställ inom räckhåll.
Svärdsmannen tillbringar några dagar där också, på mitt Orris, jag visar och berättar om min barndoms jaktmarker.

Nästan tre veckor är jag där, själv men inte ensam. Den fjärde och sista semesterveckan blir i sällskap med Svärdsmannen i Medeltidsveckans Visby.
Mycket goda dagar.

Och nu är jag hemma igen.
Nu börjar vardagen.

HÄR, i lägenheten i betongförorten, här finns ensamheten.