Etikettarkiv: P1

Den perfekta presenten till en sjuårig flicka.

På jobbet stod TV:n på här om förmiddagen, och jag kände hur blodtrycket steg och närmade sig hälsovådliga nivåer, jag flyktade ut i ett annat rum, kastade mig över ett wordfeudparti för att tryckkompensera en smula. Stroke är inte hälsosamt, och jag måste vara rädd om mig, småbarnsförälder som jag är.

På TV:n skränade en amerikansk studiopublik, och en kvinnlig programledare höll på att spräcka ett aneurysm över en kvinna med minst sagt ovanligt förhållande till plastikkirurgiska operationer. Hon skötte sina egna botoxinjektioner och fillers (och nej, jag har inte riktigt koll på vad en ”filler” är) och hon krävde att få vara vid medvetande under operationerna för att kunna instruera kirurgen. ”Pull the face tighter!”. Hon hade lagt ner långt över en miljon dollar på olika plastikkirurgiska ingrepp och det kan man ju göra om man vill och tycker att det är rimligt.
Hon hade också två döttrar.
Den yngsta av dem var sju år och hade fått ett presentkort i födelsedagspresent av sin mor.
Ett presentkort på ”a boob job”. (The Doctors, TV4)

Det var ungefär här jag fick nog och kastade mig ut ur rummet.

Hemma undviker jag den här sortens program. Det finns sannerligen många att välja på. Jag kallar dem freakshows. Inte för att människorna som skildras i dem alltid är freaks, för det är de inte, men de framställs undantagslöst som galningar, stollar, idioter och puckon.

Programmen kan handla om människor med överdrivna kontrollbehov, som inte kan slänga saker, hoarders. Svårt dysfunktionella familjer där en persons sjuka beteende drabbar en hel familj. Det kan handla om någon 22:årig blondin som skaffat tre kreditkort, inget jobb och stora skulder, och väldigt många fina dyra handväskor och som inte förstått sambandet mellan debet och kredit. Det kan handla om människor med ett ohälsosamt förhållande till mat – för mycket eller för lite – eller om människor med tusen andra sorters problem i livet. Det kan man prata om. Det BÖR man prata om, men helst utan att idiotförklara personen i fråga. Helst genom att försöka förstå vad som gör att människorna gör som de gör.
Men vårt behov av att förfasa oss, få känna oss lite finare, smartare och bättre än de där idioterna, är starkare. Vi får en liten fix av det och det är ”bra tv”.

Därför koncentrerar ekonomirådgivarna sitt program på just människor som lyxkonsumerar med standardinkomster.
Tänk om de i Lyxfällan någon gång kunde göra ett program om en ensamstående morsa på timlön som sliter LIVET ur sig för att få pengarna, timmarna och orken att räcka runt? Eftersom det faktiskt kan bli LYSANDE radio av det är jag säker på att det kan bli bra tv också – men man måste kanske anstränga sig lite mer.

Vi väljer vad vi vill se. Vi är publiken. Ingen producent producerar program utan tittare.

Vi väljer.

Annonser

Det är inte lätt att göra rätt om man är så dum att man väljer att ha ont.

Min värld är liten, den cirkulerar kring Lilla Essingen, små nära vardagsting, hans upptäckter och äventyr, vänner och familj.

Det stora sker utanför, bortanför. En ny president svärs in. Politiker uttalar sig hit och dit, varsel läggs, börsen krisar och rasar hit och dit.

Jag lyssnar på P1, försöker hänga med i svängarna.
Ibland är det inte lätt.
Att förstå.

För först, under P1’s morgonsändning får jag höra om Nils Lassas Pettersson, som nyligen fått en ny höftled. Det är ett ganska omfattande ingrepp, det tar flera månader för kroppen att läka, innan man är återställd.
Åtta veckor, säger Försäkringskassan, det får räcka. Kan du inte gå tillbaks till ditt snickarjobb sen, så får du söka något annat.
Vad då för ett jobb undrar Nils, som inte kan köra bil än, med sin onda och stela höft, än mindre nå att knyta sina egna skor. Vad för jobb kan jag söka och få?
För frisk enligt försäkringskassan.
Men.
Så Nils skriver in sig på arbetsförmedlingen. Blir anmäld till A-kassan.
För att man ska ha rätt till a-kassa ska man vara fullt arbetsför.
Är Nils det…?

Ja, nog känns det som om det är fler än Nils som riskerar att ramla mellan ”trygghets”-systemen. Som inte känns speciellt trygga längre.

Sedan läser jag i DN och … förvånas knappt. ”Sjukhus stoppar nya remisser”
Alltså: vi Stockholmare har turen att slippa Nils dilemma.
Vi får inte ens någon ny höft- eller knäled, vi får några veckors sjukskrivning i väntan på operation, sen får vi anmäla oss till arbetsförmedlingen direkt, utan att passera ”Gå”.
Få se nu, var kan man köpa Rollatorer, kryckor? Överskottsbolaget, någon?
Annars: Var vänlig ÅLA! ÅLA till anställningsintervjun!


Handstil


Jag tycker om att skriva för hand.
Själva känslan av pennan mot pappret, och det händer att jag saknar att man aldrig skriver brev längre, just för den sakens skull.
För visst är det härligt att både bre ut sig över flera sidor, i lugn och ro, med en tekopp intill sig och en bra penna i handen!
För att inte tala om att ett brev, ett brev med frimärke på, utan fönster, utan med handskrivna tankar i!
En skön bläckpenna är en fröjd att skriva med!

Sen håller jag med Mia*: Det handskrivna är rysligt svårredigerat!

Igår lyssnade jag på radio, där man dels pratade om språkinlärning, läsande och skrivande, men också om skrivstil: är det viktigt att lära sig läsa och skriva skrivstil?


Samma lapp, en stund senare, efter en femåenhalvmånaders killes kärleksfulla behandling.

Vad har du för handstil?


Av princip…

…springer jag inte.
Jag avskyr att springa.
Det är helt enkelt inte min grej.
Jag promenerar, gärna och långt, och ofta med ett ganska gott tempo men springer gör jag inte.
Jogga!? Det händer helt enkelt inte.
Jag avskyr det.
Det är avskyvärt långt mellan endorfinkickarna, det får mig bara att vilja dö.

Men idag hände det.

Jag sprang.
Säkert hundra meter.

Två tredjedelar av vår nittiominuterspromenad var avklarad. (Jo, jag ska kolla med tripmätaren på bilen hur långt det är, någon gång…)
Jag konstaterar med en blick på himlen att jag borde tagit med mig regnkläder eller helt enkelt avstått dagens runda, för inte hinner vi hem innan de där mörka molnen…?

Nej.
Vi hann inte.
När jag kommer över backkrönet vid Stallet kommer regnet.
Det är ett ordentligt regn, jag slänger överdraget till barnvagnsinsatsen över Skorven i vagnen och springer ner mot badplatsen, springer allt vad jag kan, barnet skakar och rullar förskräckt i vagnen. Jag rundar, sladdandes, ett hörn och sliter sedan in vagnen i det lilla omklädningsskjul som finns vid badplatsen.
Väl inne under tak skakar jag av mig en massa vatten. Iskall av allt regn, och torkar av mig på Skorvens ohyggligt fräscha kräk-handduk.

Där blir vi sittande i trekvart, medan åskan dånar och sjön ser ut att koka av det häftiga regnet…

I mp3-spelaren underhöll Pia Johanssons ”Sommar”.

Väl hemma igen väntade DN, en kopp kaffe och igårbakta bullar. Sällsynt välförtjänta!


Dagens bästa citat


Jag lyssnar på utmärkta Studio 1, där man pratar om den svenska FN-styrkan som idag åker iväg till Tchad, och de förseningar som styrkan drabbats av, och den larvigt korta tid man kommer vara fullt operativ där nere.

Försvarsminister Sven Tolgfors menar att man måste ta hem styrkan i tid, innan man får problem med den regnperiod som är årligen återkommande och som gör vägar oframkomliga för styrkan. Han konstaterar också att budgetet för missionen är lagd, att pengarna är slut i och med juni, och att han inte har möjlighet att förlänga missionen med hänvisning till denna budget.

Detta kommenterar Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter SVD:

”…Ja när det gäller regnperioden är det klart att det kan ställa till problem, men det är ju lite ironiskt därför att det förband man skickar ner är ett amfibiekompani, de tillhör alltså marinen och om det finns några soldater som kan hantera vatten så är det ju det förbandet…”

…och jag gapskrattar, där jag står i mitt kök….


Pterophorus pentadactyla

Jag tror det var i oktober eller så, som jag såg något mycket märkligt på väggen invid ytterdörren hemma hos Svärdsmannen. Han höjde inte minsta ögonbryn, han har sett dem förut, men jag var tvungen att peta på den för att konstatera att det verkligen var ett litet kryp.
Jag tog fram mobiltelfonen och tog med den halvsunkiga kameran en bild, med baktanken att skicka den till Naturmorgon (Ja! De kommer tillbaks till P1 igen!!) för att utreda frågan.

Nu blev det aldrig gjort, men tack vare Elias vet jag (och hans mor!) att det var en Fjädermott jag såg.

(Ja, anledningen till att jag aldrig skickade iväg bilden var att Naturmorgon började sändas i P4 och att jag alltså inte längre lyssnat på det eftersom min klockradio är mycket kinkig med vilka kanaler den har lust att underhålla med mig.
Jag gillar P1 så jag har inga problem med det.
Särskilt inte när nu ordningen återställs.)

Kanske kommer E bli biolog och medarbetare dit om tio, femton år sisådär…