Etikettarkiv: passion

Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.

Annonser

Psalm 269

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans,
Medgång och motgång här tätt följes åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vårt jordiska stråt.
Jorderiks gull, stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

Jag var tio år, och den här psalmen sjöng vi på Scalateatern, det var vår första riktiga konsert, jag hade precis börjat i Mariaskolan, som på den tiden var en del av Adolf Fredriks musikklasser.
Jag har den där melodislingan kvar i huvudet fortfarande, för så har mitt liv varit.
Hela tiden sida vid sida, ibland alldeles samtidigt – jag är svag för det bitterljuva och utan galghumorn hade jag varit död.

Så vad har jag att berätta om sorg?
Jag är lyckligt lottad.
Mina föräldrar lever, ingen av mina vänner har ryckts bort mitt i livet.
Jag HAR förlorat ett syskon, men då var jag själv ett mycket litet barn, och minns egentligen inte så mycket av det, av honom. Jag har några ”snapshots”, från nöddopet och från begravningen. Inget mer.
Men som vuxen så anar jag vad den sorgen gjorde med mina föräldrar, med deras relation.
Att förlora ett barn måste vara det absolut vidrigaste en människa kan utsättas för, och antingen kan man dela den sorgen med sin partner, eller så förmår man det inte och det är förödande för relationen. Jag fick en ny lillebror, men sprickan fanns där och många år senare separerade mina föräldrar.
Men jag var sex år när han dog.
Jag minns så litet.

Men jag saknar min Farmor.
Hon fattas mig.
Hon fick en hjärnblödning när jag var… sexton, sjutton? Hon hade några år kvar till sjuttio och hade mycket mer att ge, göra och uppleva. Hon rycktes bort mitt i steget, men slapp gudskelov vakna upp igen utan dog stilla på sjukhuset efter ett par veckor. Jag tänker fortfarande på henne, ofta. Önskar att hon fått vara med i mitt liv. Ofta tänker jag: Titta, Farmor, det går ganska bra för mig, ser du? Jag kan!

Nej.
För mig är sorg inte primärt något som har med döden att göra, utan mer med livet. Med drömmarna som brast, ambitionerna som sprack , förmågan som inte räckte till. Jag har i så många sammanhang slitit så hårt och så ofta faktiskt inte fått lön för mödan. Det gör mig ledsen. Har jag misslyckats? Ja, kanske. Jag har inte förvaltat mitt pund klokt, jag har stångat min panna blodig mot väggar som saknat dörrar att öppna.

Mannen med de blå ögonen. De som känner mig lite mer känner igen honom från mina gamla QS-dagböcker.
Mitt livs kärlek, så är det och så var det.
Den där sortens kärlek som människor skriver sånger om, gör filmer om.
Vi älskade ihjäl varandra – ja, det är möjligt. Kärleken var så stark att den på något sätt blev symbiotisk, syrefattig. Jag sparkade mig lös, förtvivlad och oerhört olycklig över skeendet och han säger idag att han aldrig riktigt fick ordning på livet efter det.
Och i ärlighetens namn så … ja, inte har det blivit så bra för mig heller, i alla fall inte det där kärlekslivet.
Visst har jag älskat sedan dess, men…
Som sagt.
Bitterljuvt.
Det HAR gått åt skogen. Jag lever ensam idag.

I mina mörkare stunder undrar jag om jag ens har förmågan att älska en annan man idag, älska helt fullt och med total tillit..?
Ska man då se på kärleken med de mer pragmatiska och praktiska ögonen. Familjen AB, där tvåsamheten är bekväm, ekonomisk och trevlig?
Ja, jag vet inte.
Jag sliter med dilemmat.
Stundtals med en klump i halsen och tårarna hängande.

Det är så mycket enklare att fokusera på det som är riskfritt.
Att älska ett barn är konfliktfritt.
Enkelt.
Tveklöst och sorglöst.

Lilla Fröken Morrhår


Passionernas tid

Passionernas tid är förbi.
Oåterkalleligen borta, precis som ett tåg som gått, lämnat perrongen. Somliga av oss står kvar av egen fri vilja, medan andra inte vågade hoppa på. Några ramlade nog av i farten också, jag ser fler än ett skrubbsår, mer än en stukad självkänsla gnids av nariga händer.

Jag står på perrongen, tåget har gått och jag är nöjd med det.
Jag säger NejTack till den stora passionen.
Nej Tack till utspelen. Kriserna och sammandrabbningarna.

En gång bet och slog jag en man.
Att driva sig själv över den gränsen att jag faktiskt… att orden inte längre räckte till…
Det var ingen trevlig självinsikt.

Så vill jag aldrig älska en annan man igen.
Till det säger jag Nej Tack.

Så hur vill jag då älska?
Och blir kärleken tam och blodlös utan de där dramatiska scenerna?

Jag vet inte.

Jag vet bara att dramatiken kostar mer än den smakar: Då älskar jag utan att bli älskad. Då bär jag utan att bli buren.

Nog med det.

Det är nog med det.

Jag klipper topparna och i gengäld slipper jag de djupaste hålen.

Passionen åker vidare med tåget, kvar på perrongen står jag, med tryggheten, tilliten, vänskapen och kärleken.

Det känns helt ok, faktiskt rent av bra.


Kärleksmöte

.


Favorit i repris – Pingviner

Även det här är en text som har några år på nacken. Jag gillar fortfarande pingviner, än mer än texten, och det är en dröm att få åka till södra halvklotet och se dem i verkligheten. Man måste inte åka till kylan på sydpolen, de finns på många ställen, till och med i tropiskt klimat! (Jo, det är sant, godahoppsudden! Den sortens pingviner har nakna hudfläckar i ansiktet så de kan svettas!)

här och här kan du läsa mer om pingviner.

—————-

Jo.
Jag gillar dem.
Och det har inget med en viss finnes operativsystem (även om det har en himla massa tilltalande egenskaper – men det ska vi inte prata om NU) att göra.
Faktum är att jag gillade pingviner innan jag alls kände TILL dessa operativsystem, eller något operativsystem överhuvudtaget.

Pingviner är coola.

Dels ser dom ju så festliga ut.
I frack.
Med sina fånigt korta ben.

Men jag gillar dom mest, för att dom är omöjliga.

Sydpolen, va.
Jag menar, varför göra det enkelt?? Varför bo där det är SKITKALLT?? (i bästa fall. Ibland är det så kallt, så det knappt finns ord att beskriva det)

Då överlever de genom att ställa sig i täta täta täta klungor, där de yttersta får ta smällen från den arktiska stormen.
Så växlar dom om vilka som står ytterst, så att de inte fryser ihjäl.

Vad dom gör där, då? När det är som jävligast? Varför dom inte simmar omkring i havet och käkar fisk?
Dom ruvar.
Dom står i tre evigheter på isen, med ett ägg på sina fötter. Rullar ägget ner på isen, dör kycklingen på ett litet ögonblick.
Inga utrymmen för misstag.

Och vilka är det som står där då?
Jo…
Papporna!

Undertiden är morsorna ute till havs och käkar fisk.
Dom har det nog rätt bra, där.
Relativt sett.

När det är kallt ute, och man faktiskt ska vara ute, så måste man äta kraftig mat. Mat med högt energivärde. Det vet alla skogshuggare. Ingen tillfällighet att ”amerikafläsk” var ett begrepp i finnmarken.

Vilken tur att pingvinfarsorna har en mcDonald där då, på isen, som levererar sillburgare på löpande band.
Inte?

Nej. Dom står där, och ruvar sitt ägg, utan mat. Hur ska dom kunna käka, när dom står på glasiäris? Var ska dom placera sitt dyrbara ägg under tiden – på dagis? Nej. Dom står där, och står, i 40 dagar. I upp till -70.
Där kan man snacka om bantningskur.
Halva kroppsvikten försvinner.

Vaddå på glasiäris? Varför är dom inte vid iskanten? Då kanske någon kompis kan slänga åt en en sillabit ibland?
Jo, för iskanten smälter på våren. Därför måste dom vara inne på ”fast” is. För att stormarna är något lite lite snällare inne, där luften är hög och torr.
Så synd att pingviner har så korta ben, att dom inte är gjorda för att gå på is, utan för att simma under vattnet, då…
Dom går långt.
Morsan och farsan.
Och väl framme, lägger honan sitt ägg, och han tar det på sina fötter, lägger fläskmagen över, och stannar.
Och hon går tillbaka.
Till havet och käket.

När kycklingen kläckts, matar han den, med käk han haft i krävan under hela den långa väntan (utan att ha käkat upp den själv, inse så hungrig han måste vara??)

Men hon käkar för två.
Hon äter allt hon hinner, där hon simmar runt i havet.
Och så börjar hon sin vandring. Till honom, och till deras barn.
Och då har hon krävan laddad med mat, till kycklingen, för vid det här laget har den käkat upp vad farsan hade.
Så kommer inte morsan så dör kycklingen.
Jag hoppas verkligen att han får en liten smakbit i alla fall.
När dom väl hittat varandra, hannen och honan, bland alla trumpetande pingvinmammor som letar efter sina pingvinpappor

Och så tar hon över ungen.
Avlösningen är här.
Han får stappla iväg den långa långa vägen till havet igen. (fast det är inte RIKTIGT lika långt, eftersom våren är på väg)

Nu stannar hon där, tar hand om ungen i 40 dagar.
Ger den mat ur krävan, medan hon lever på sitt fettlager.
Bantar.

Så efter 40 dagar går de till havet. Nu är iskanten så nära som den alls kan komma, allt planerat för att ungen ska behöva gå så kort bit som möjligt.
Den antarktiska sommaren är kort.

Ungen är vuxen, klarar sig själv.

Nog är det väl beundransvärt??
Tänk om vi var lika hängivna våra barn?

.


Sol


Som en SOL i ditt universum vill jag vara älskad.

Jag vill vara den som bringar liv, som möter, älskar, faller och fångar upp.

Utan förebehåll.

Allt utom det är sekunda.

Det var gott att bli påmind om hur det ska vara.