Etikettarkiv: Pendeltåg

En stads blodomlopp.

Alla de där självklara funktionerna man behöver i sin vardag för att den ska fungera, vad gör man när de helt plötsligt inte gör det?

Tunnelbanan klappar ihop.
Det samtidigt som pendeltågen stökar och bökar och inte går, eller går ibland, eller står längs med spår, bakom något annat pendeltåg som slutat gå.
Det är söndag kväll och jag anar att morgondagen kommer att bli knölig.
Morgonen kommer och jag lämnar Lilla Essingen ovanligt tidigt på dagis.
Jag är tidig till gullmarsplan. Väntar i 25 minuter på en ersättningsbuss söderut och är på jobbet bara någon kvart försenad. Acceptabelt under rådande förhållanden.
Någon timme senare försöker en kollega penetrera det då fullt utblommade kaoset på samma plats, hon får nog och ger upp – åker hem igen. (”Förlåt, men jag klarar inte det här, jag tar första buss som kommer – till dig, eller hem…”)
Timing är alltså bra. Det gäller att vara tidig, att vara före alla andra, då går det någorlunda.

Hem samma dag blir det värre.
För att göra en lång historia kort så är jag glad för mitt norrländska ursprung.
Jag vet att det bara är korkat att frysa.
Att man kan klä sig mot kyla.
Att det är fult att vara blåfrusen och snyggt att vara påpälsad och rödrosig.
Näbbstövlar – de är inte det varmaste jag har, men de är bra! – täckbyxor, rejäl mössa och handskar. Dunjackan använder jag jämt.

På tisdagen gjorde jag likadant. Early Bird, väntade med ett barn i famnen på att dagis skulle öppna, och det lönade sig. Jag var I TID på jobbet. Exakt halv åtta knackar jag på dörren, och överraskar min kollega ordentligt. Nästan så att jag väckte henne.
Till lunch dansar jag av lycka i köket, genom fönstret ser jag t-banestationen, och blå- och silverfärgade tåg som passerar i god ordning.
Lycka!
No more chaos!

För jag har ju tur.
Jag hade ju kunnat bo kvar i Norsborg fortfarande…
Nu är lyckligtvis även röda linjen igång igen, enligt SL:s hemsida.

Men det blir tydligt, de här dagarna, hur sårbar vår stad är, och hur beroende vi alla är av fungerande kollektivtrafik.
Det blir också tydligt att en stad av den här storleken snabbt korkas igen, trafikinfarkt är ett talande ord, av biltrafik och att det inte är möjligt att bygga vägar som räcker till, om alla ska köra bil.
Det spelar ingen roll hur många ersättningsbussar man sätter in från Liljeholmen, om man sen åker ut och parkerar dem på motorvägen. Där blir de inte av med sin last. Då blir människor stående.
Jag förstår frustrationen.
Jag förstår paniken.

Jag förstår också SL-personalens frustration.

Under tiden fortsätter nyhetsrapporteringen i dags- och kvällstidningarna. Ord och fraser som ’skylla ifrån sig’, ‘heter det’, ’skuld’, ‘vem bär ansvaret’ och liknande går att finna i nästan varenda artikel. Flera förare valde att gå hem istället för att vänta på ersättningsbussar. De ville inte åka i uniform. (Några åkte till och från jobbet i privata ytterkläder.) En kollega hade kontaktat TX för att få veta om det fanns personaltransporter av något slag, det fanns inte. Föraren gick hem. Andra hade försökt vänta in bussar, men hade förståeligt blivit kontinuerligt utfrågade av resenärerna om när och var vilka bussar avgick. Maktlösheten var stor både hos dem och resenärerna.

Trafikrapportören från Radio Stockholm konstaterade fascinerat att morgonrusningen övergick i eftermiddagsrusning utan att hinna sluta rusa (eller så var det precis det som hände. Inget rusande, alltså.)
Man kallade både essingeleden och drottningholmsvägen för ”parkeringsplats” och köerna in mot stan från ytterområdena var milslånga. I morse t.ex. hörde jag om köslut in mot stan vid Jakobsberg. Någon kvart senare började det tätna i Kallhäll för att ännu en stund senare bromsa upp redan i Kungsängen.
Det är långt från Kungsängen till Essingeöarna.
Och olyckor.
Massvis av olyckor.
Det blir så när bilarna är för många, när människorna är stressade och irriterade och väglaget riktigt dåligt.
Min haningebuss blev nästintill av med en backspegel, och några minuter senare åker vi förbi gubbängsavfarten, där just en buss hamnat på tvären.

Nu är tunnelbanan igång igen.
Tack Gode Gud för det.
Månne man nu få ordning på Pendeltågen också.
Och allvarligt.
Nu.
NU kan vi väl börja satsa på riktigt på den kollektivtrafik vi har, inte bara plöja ner alla pengar i den nya Citybanan (Den är nödvändig, visst!) utan också satsa på pendeltågen och tunnelbanan:
Den spårbundna trafiken är stadens blodomlopp.
Utan den dör staden sotdöden.


Att vara innanför – eller utanför.

För någon vecka sedan gick jag iväg till pendeltågsstationen, väntade in ett tåg och klev på. Parkerade barnvagnen på den där bra platsen där det är gott om plats för just barnvagnar och började mippla lite med mp3spelaren.
I nästa ögonblick sätter sig en kvinna intill mig.
Hon sjunker ner tungt på sätet och hela hennes varande sticker ut. Nej. Hon är inte berusad. Jo. Kanske lite, men inte mycket. Däremot faller hon blixtsnabbt ut ur normen. Hon är på tok för hårt och klumpigt sminkad, hennes leopardfläckiga syntetpäls är tufsig, och man skymtar en nalle som sticker fram i öppningen.
Faller absolut ut ur normen.

Så börjar hon prata med mig. Det händer alltsom oftast att folk gör, för lilla Essingen är med mig och är han vaken, så ler han mot allt och alla. Små barn har ingen norm man kan falla ut ur – så han ler självklart även mot denna dam.
Ett brett flin, fullt av skavande SkaBliTänder, själaglad så fort någon besvarar hans leende. Och det går ju inte att inte göra.

Instinktivt vill jag inte ha den här kvinnan alltför nära mitt barn. Hon pratar, petar på vagnen, påbörjar något som kan komma att bli ett lutasigframåpeta så jag tar det säkra före det osäkra.
Jag svarar.
Pratar med henne.
Konverserar henne.

Det är helt tydligt att…hon faller ur normen. Hon ställer samma frågor om Essingen gång på gång, samma sociala kallpratsfraser och jag svarar vänligt, berättar var jag ska och frågar henne om hennes dag, hoppas att den blir trevlig etceteraetcetera. Jo, hon ska träffa en väninna för att dricka kaffe, vid det där trevliga konditorit vid Skanstull.
Japp.

Så kliver hon av vid Södra station och jag andas lättad ut. Samtidigt är jag lite tankfull över samtalet vi just haft. Så tydligt blev det; två personer som leker ”normala leken”. Hon betedde sig helt rätt, men avslöjades av sin utsida, och av sitt ickefungerande närminne/förmåga att fokusera.
Jag hade i normala fall inte gått med på att delta i ”leken” men nu gjorde jag det istället för att ”inte se” och gömma mig bakom mp3spelarens ljudgardiner.

Dels kan man fundera över varför jag i normala fall inte skulle ha gjort det, och varför jag gjorde det nu, men det var inte det jag fångades av nu.
Inte heller av det faktum att det kanske var ganska länge sedan den här damen pratade med en helt främmande människa om något helt normalt. Jag var ingen polis, ingen från socialtjänsten eller vårdsvängen. Jag var en helt okänd människa som pratade med henne som om hon fick plats inom normen.

Som sagt, inte för att jag är någon speciellt god människa, utan för att det var den enklaste vägen för mig där och då.

Några dagar går, och jag läser hos Josh om en trevlig kväll med några mer eller mindre kända vänner, och han länkar till någon artikel och till Mymlan och jag läser vidare. Tillbaks till källan, Johan Ronnestams artikel.

Och så tänker jag på QS, vår hemliga trädgård och alla de vänner jag idag har, vänner som är livsviktiga och väldigt väldigt nära, som jag lärde känna just via QS.
Jag tänker på barnet jag har, vars pappa jag träffade just via nätet. Nå, just den relationen blev ju inte som vi trodde då, först, men det är ingen dålig man och barnet vi har är absolut och fullständigt underbart och fantastiskt.
Jag tänker på min vän Fröken Underbar, jag tänker på Jeez, vars barn jag är gudmor till, jag tänker på de där långa nätterna då Herr Ågren härjade vilt, men det alltid fanns någon som var vaken som hjälpte mig att hålla den fan i schack.

Om inte det är värme så vet inte jag vad värme är.
Då måste någon hjälpa mig att definiera om begrepp här.

Så åter till damen på pendeltåget.
Hade jag mött henne utan att se henne – och alltså inte sett den där tufsiga syntetpälsen, hur hade jag bemött henne då? Och hade jag mött henne på ett sätt där hennes problem med närminnet/förmågaatt fokusera inte märktes lika mycket?
Kort sagt, hade jag fått några kommentarer från henne här i bloggen är det inte all säkert att hon fallit utanför min norm. Vi hade inte ”lekt normala” utan hon hade helt enkelt inte fallit ur.
Det eftersom det är så mycket lättare att ”passa in” när man inte ser varandra, när inte våra fördomar får möjlighet att slå krokben för oss.

Så.

Välkommen in i värmen, Johan Ronnestam. Välkommen ut i bloggosfären. Här kan du bli hörd oavsett om du har konstiga kläder, luktar gammal fylla, är ett svartsynt emo eller bara en förvånansvärt fördomsfull journalist.
Välkommen!


Signalfel


Vad är värst, att vänta på ett tåg som inte kommer, eller att sitta på ett tåg som kör hundra meter, sen stannar, sen står still, sen står still, sen kör hundra meter igen?
Ungefär HUR stressad blir man om man ser minuterna passera?

Egentligen inte SÅ oerhört stressad, eftersom jag faktiskt har nästan 20 minuter på mig på centralen innan nästa tåg jag ska med kommer.

Men ett tåg som står mer still än går tar ganska lång tid på sig att ta sig fram.
I normala fall tar resan Jakobsberg – Stockholm C 18 minuter.
Jag kastar mig av tåget när jag väl är framme och tittar på tavlorna efter mitt Södertäljetåg. Och visst är det så. Mina 20 minuters marginal räckte inte. Jag blir stående 25 minuter till, väntandes.

Väl framme på jobbet möts jag av en brukare som är klart stirrig över att jag är sen. Han lider av helt andra sorters signalfel, MS är en mycket grym sjukdom, jag är lycklig över att mina nervbanor har färre signalfel än Banverkets järnvägar.