Etikettarkiv: personlig assistent

Om att stå sitt kast

Jag skrev att jag är lyckligt lottad och det står jag för.
Många kämpar på med hem, barn och ekonomi med betydligt sämre marginaler än jag.
Många har inte alls fått de chanser jag fått, eller haft så goda förutsättningar som jag har.
Eller har haft

För jag undrar vilka chanser jag har idag ifall jag skulle vilja förändra mitt liv.

En gång var jag 22 år, nästanklar med socionomutbildningen, och med fast jobb som socialsekreterare.
Något gick mycket fel, och den tjänsten passade mig ganska snart mycket illa. Jag flyttade, fick ett vikariat som tog slut och med det var jag arbetslös, för geografin gav inte så många alternativ.

Så man bryter ihop och kommer igen.

En gång var jag 27 år, nyutbildad nätverkstekniker med en hel hög fina certifieringar inom det som då hette Novell Netware, och Microsofts olika produkter. Jag har diplom och pins som minne i någon låda. Jag fick jobb, jag kämpade, jag slet och jag hade roligt. Jag hade tur i oturen för jag blev klar ungefär samtidigt som luften gick ur it-branschen, då, på nittiotalet, ni som minns.
Så blev jag uppringd, blev rekryterad till en ny tjänst, en tjänst där jag höjde min lön avsevärt, jag satt på en restaurang i Luleå och löneförhandlade, hade min Nokia Communicator (!!) framför mig, bockade av punkt för punkt på checklistan. Det lät för bra för att vara sant, jag dansade hem.

Det var för bra för att vara sant.
Det blev en katastrof, en långt utdragen katastrof som jag idag hade skjutit mig ut ur långt tidigare än jag då gjorde. Då var jag fullt upptagen med att bevisa för mig själv och världen att jag var en duktig tekniker. Minst lika duktig som någon kille. Det är sant, det där man säger: En kvinna måste vara dubbelt så bra för att räknas till hälften.
Så jag gick sönder. Inte för att jag var svag eller dålig utan därför att uppdraget var omöjligt och då KAN man inte lyckas. Inte utan hjälp och jag var mycket mycket ensam.

En gång var jag dryga trettio år, med några års sjukskrivning i baggaget.
Det är ingen merit om man vill fortsätta som nätverkstekniker.
Inte ens JAG skulle vilja anställa en tekniker som inte jobbat på flera år. Kunskap åldras onödigt fort just i den branschen. Det är svårt nog att komma tillbaks efter en föräldraledighet. Jo, jag sa att det var en rätt manlig bransch, va?

Så man bryter ihop och kommer igen.

Jag ber A-kassan dra åt helvete när jag inser att jag inte kommer få några pengar från dem på tolv veckor (eller vad det nu var) och jobbar svart under en period. Hyran måste betalas. Jag fixar ett vitt jobb, ett anständigt men lågbetalt jobb, ett jobb jag vet att jag klarar, där jag inte behöver slåss med väderkvarnar eller plugga ikapp flera års bortavaro.
Jag blir personlig assistent.

Det finns mycket gott att säga om det jobbet. Det är lätt att gilla det på försommaren när vi promenerar längs med årstaviken och äter glass. Det är lätt att gilla det när vi åker på musikaler eller konserter tillsammans. På lördag ska vi visst på hockey.
Men det är ett lågbetalt yrke och halva min tid som yrkesarbetande har passerat.
Jag har ångest över att en dag inte arbeta längre, utan leva på en antagligen otrevligt knaper pension.
Dessförinnan ska jag försörja en pojke som kommer bli tonåring, och en tonåring är avsevärt mycket dyrare i drift än en tvååring.

Så vad ska jag göra?
Jag vet inte ens vad jag ska söka för sorts jobb längre?


Pay up, please.

Du har varit i situationen massor av gånger. Du vet.
Träffa ny människa.
Prata lite.
Vad pratar vi om? Jo, jobbet.

”Och vad jobbar du med?”
Då är det fint att för det första kunna svara.
Alltså att ha ett jobb.
Då är det fint att för det andra ha ett trevligt jobb.
Jo, jag är Webdesigner/Projektledare för yadayada/Jurist på whatever…
Då är det inte alltid roligt att svara helt sant.

Jo, jag är Personlig Assistent. Nej, inte för någon flådig businessman som jag ringer och fixar saker åt.

Jag är Personlig Assistent till en kille som är riktigt riktigt sjuk.

Ibland blir det lite tyst när man svarar det. Eftersom det genast ingår en påminnelse om svaghet, sjukdom och dödlighet i fortsättningen på det samtalet.
Ibland blir det lite tyst eftersom det är ett skitjobb. Bokstavligen talat. Något ingen annan vill ha.
Ungefär som den där städerskan Mymlan skriver så välfunnet om.
Fast jag är svensk.
Alltså är jag en smula misslyckad som har ett sånt jobb.
Särskilt när jag avslöjar att jag har en betydligt mer avancerad utbildning eller bara för att göra det ordentligt, två utbildningar.

Räddningen i samtalet blir ofta att höja mig till skyarna. Över hur fantastisk jag är som gör ett så viktigt jobb. Vilken tur att jag finns.
Jotack.
Det är ett viktigt jobb.
Bra mycket viktigare än mången webdesigners och projektledares.
Visst.
Jag gör absolut skillnad i en människas liv. Mitt jobb är att göra en människas överlevnad till ett värdigt liv. Skitviktigt faktiskt.
Tänk, vi är överens.

varför har jag då så sopigt betalt?

”Fram för mer beröm till städare, taxichaufförer och andra som gör sitt jobb och gör det bra, vare sig de är invandrare eller ej.

Även om det faktiskt är så att många invandrare inte är så skitnödiga och lata som många svenskar som vägrar befatta sig med en viss typ av jobb, kanske på grund av stigmatiseringen? Det kanske har att göra med att de i högre grad än svenskfödda är tvingade att ta tag i sin egen situation på grund av diskriminering hos arbetsgivare, det kan också ha att göra med att många som kommer från andra länder fått lära sig att den som vill ha något gjort får så lov att göra det själv, istället för att vänta på att staten eller ”samhället” ska ta sitt ansvar för individen.

Oavsett vilket, så kan vi väl sluta stigmatisera de där jobben som få av oss vill göra, men alla vill ha utförda? Själv kan jag inte torka andras skit utan att kräkas, och är precis som Edvard full av beundran inför alla andra som faktiskt gör det. Och tacksam så in i helvete, för att jag slipper.”

Vet ni.
Jag tar gärna en timlön som ligger i paritet med mitt ansvar istället för all världens beundran.


För mycket.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på lördag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken. Att komma hem när klockan nästan är elva på kvällen.

Men det går.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på söndag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken, och då komma hem halv nio på måndag morgon – när han redan hunnit fara till jobbet. Då har man helt rätt. Det är för mycket.

Om man då ställer sig i duschen, städar sin katts bajslåda och (av bara farten, jag gjorde visst en Frigg Diskar!) hela tvättstugan, dricker lite te och tar några mackor och sedan, arton minuter över ett åker med en buss för att jobba ännu ett arbetspass, då har man passerat alla sunda och normala gränser för länge sedan.

Sen är man hemma ungefär kvart i elva på måndagkvällen, och till sin förvåning upptäcker man att kärleken faktiskt inte gått och lagt sig än, han som ska åka hemifrån till arlanda Långt Före Anständig Tid (vid fem!) följande morgon. Man hinner pussas och säga hej innan den totala kraschen sker. Lyckligtvis i sängen.

Man konstaterar: Det här arbetsschemat är orimligt, omänskligt och olagligt. Sen kan det vara hur frivilligt och dispansgodkänt som helst. Det måste bort.