Etikettarkiv: Pingviner

Run, Forrest, Run!

Ser ni vinkningen?

Ja, jag hoppas verkligen att den förrymda pingvinen som inte längre bor i Tokyo Sea Life Park har det bra.
Jo, visst tror jag att ett vilt djur hellre lever i frihet, även om jag också har stor förståelse för att så trafikerade vatten som Kyo-Edos mynning i Tokyo knappast är det mest fridfulla habitat en pingvin kan tänka sig.

Kanske var planen ungefär som Gils plan i Finding Nemo

Men ändå. I allt elände i nyhetsflödet blir jag lite glad över att en liten pingvin bevisat att de kan flyga. Ibland.

—————–
Fotografiet är länkat härifrån


Om att bära upp en frack.

De som känner mig väl vet att jag är svag för pingviner.
Fantastiskt charmiga djur.

Det är bäst att jag poängterar att det här är på riktigt.
Jag har hittat ett stickmönster på pingvintröjor, och jag har hittat en massa pingviner som faktiskt behöver dessa tröjor, så nu stickar jag.
Japp.

Det är alltså en mängd pingviner som råkat illa ut i samband med ett oljeutsläpp på andra sidan jordklotet.

Och gillar man pingviner, som jag gör, och kan sticka, som jag kan, och har restgarner i massor så…

…stickar man.


It takes two…

to tango

Jag försöker få till en text till Mymlans veckotema inför internationella kvinnodagen och det … går inte.
Jag får inte till det.
Frustration och irritation.
Tankarna klarnar inte, orden är som stenar utan liv.

Jag tänker på filmen jag tycker så mycket om, om Hitta Nemo, om pappan som simmar långt ifrån sitt trygga rev för att hitta igen sitt borttappade uppfiskade barn.
Visst förstår jag varför jag tycker så mycket om den. Det är just därför, för att det är en film om en Pappa som verkligen bryr sig, till skillnad mot verkligheten, där så många pappor försvinner ut ur sina barns liv, där man har en liten del, ingen del alls eller varken eller, dyker upp som gubben i lådan lite då och då.

Men jag får inte till det.

Men så slår det mig.
Jag har ju redan skrivit om det här en gång.
Det är därför det inte går.

Jag har egentligen inget mer att tillägga.
Inget annat än att de är fantastiska, alla de pappor som älskar sina barn, som matar, bär och söver sina barn, som bråkar och grälar, bär och brottas, argumenterar och diskuterar med sina barn. De pappor som är föräldrar hela vägen, och som aldrigihelvete släpper taget om dem, inte ens när relationen med mamman sviktar, havererar och i värsta fall kollapsar totalt.


Favorit i repris – Pingviner

Även det här är en text som har några år på nacken. Jag gillar fortfarande pingviner, än mer än texten, och det är en dröm att få åka till södra halvklotet och se dem i verkligheten. Man måste inte åka till kylan på sydpolen, de finns på många ställen, till och med i tropiskt klimat! (Jo, det är sant, godahoppsudden! Den sortens pingviner har nakna hudfläckar i ansiktet så de kan svettas!)

här och här kan du läsa mer om pingviner.

—————-

Jo.
Jag gillar dem.
Och det har inget med en viss finnes operativsystem (även om det har en himla massa tilltalande egenskaper – men det ska vi inte prata om NU) att göra.
Faktum är att jag gillade pingviner innan jag alls kände TILL dessa operativsystem, eller något operativsystem överhuvudtaget.

Pingviner är coola.

Dels ser dom ju så festliga ut.
I frack.
Med sina fånigt korta ben.

Men jag gillar dom mest, för att dom är omöjliga.

Sydpolen, va.
Jag menar, varför göra det enkelt?? Varför bo där det är SKITKALLT?? (i bästa fall. Ibland är det så kallt, så det knappt finns ord att beskriva det)

Då överlever de genom att ställa sig i täta täta täta klungor, där de yttersta får ta smällen från den arktiska stormen.
Så växlar dom om vilka som står ytterst, så att de inte fryser ihjäl.

Vad dom gör där, då? När det är som jävligast? Varför dom inte simmar omkring i havet och käkar fisk?
Dom ruvar.
Dom står i tre evigheter på isen, med ett ägg på sina fötter. Rullar ägget ner på isen, dör kycklingen på ett litet ögonblick.
Inga utrymmen för misstag.

Och vilka är det som står där då?
Jo…
Papporna!

Undertiden är morsorna ute till havs och käkar fisk.
Dom har det nog rätt bra, där.
Relativt sett.

När det är kallt ute, och man faktiskt ska vara ute, så måste man äta kraftig mat. Mat med högt energivärde. Det vet alla skogshuggare. Ingen tillfällighet att ”amerikafläsk” var ett begrepp i finnmarken.

Vilken tur att pingvinfarsorna har en mcDonald där då, på isen, som levererar sillburgare på löpande band.
Inte?

Nej. Dom står där, och ruvar sitt ägg, utan mat. Hur ska dom kunna käka, när dom står på glasiäris? Var ska dom placera sitt dyrbara ägg under tiden – på dagis? Nej. Dom står där, och står, i 40 dagar. I upp till -70.
Där kan man snacka om bantningskur.
Halva kroppsvikten försvinner.

Vaddå på glasiäris? Varför är dom inte vid iskanten? Då kanske någon kompis kan slänga åt en en sillabit ibland?
Jo, för iskanten smälter på våren. Därför måste dom vara inne på ”fast” is. För att stormarna är något lite lite snällare inne, där luften är hög och torr.
Så synd att pingviner har så korta ben, att dom inte är gjorda för att gå på is, utan för att simma under vattnet, då…
Dom går långt.
Morsan och farsan.
Och väl framme, lägger honan sitt ägg, och han tar det på sina fötter, lägger fläskmagen över, och stannar.
Och hon går tillbaka.
Till havet och käket.

När kycklingen kläckts, matar han den, med käk han haft i krävan under hela den långa väntan (utan att ha käkat upp den själv, inse så hungrig han måste vara??)

Men hon käkar för två.
Hon äter allt hon hinner, där hon simmar runt i havet.
Och så börjar hon sin vandring. Till honom, och till deras barn.
Och då har hon krävan laddad med mat, till kycklingen, för vid det här laget har den käkat upp vad farsan hade.
Så kommer inte morsan så dör kycklingen.
Jag hoppas verkligen att han får en liten smakbit i alla fall.
När dom väl hittat varandra, hannen och honan, bland alla trumpetande pingvinmammor som letar efter sina pingvinpappor

Och så tar hon över ungen.
Avlösningen är här.
Han får stappla iväg den långa långa vägen till havet igen. (fast det är inte RIKTIGT lika långt, eftersom våren är på väg)

Nu stannar hon där, tar hand om ungen i 40 dagar.
Ger den mat ur krävan, medan hon lever på sitt fettlager.
Bantar.

Så efter 40 dagar går de till havet. Nu är iskanten så nära som den alls kan komma, allt planerat för att ungen ska behöva gå så kort bit som möjligt.
Den antarktiska sommaren är kort.

Ungen är vuxen, klarar sig själv.

Nog är det väl beundransvärt??
Tänk om vi var lika hängivna våra barn?

.