Etikettarkiv: ”Pöshypöshy”

Mamma, läsa ”borta”!

En av de här stunderna på dagen som jag älskar, är den nästansista. Lilla Essingen har fått sin välling, tänderna är borstade. Gossen ligger i sängen, och det gör också Lissmakiin, Pöshypöshy och snuttisen.
Jag frågar: ”Vad ska vi läsa ikväll?”
Svaret är nästan alltid detsamma:
”Mamma, läsa ‘borta'”

Så då tar vi fram

Väljer vi inte ‘Borta’ så blir det ofta ‘Kompis-boken’ istället.
Den är precis lika spännande, men vi har läst den fler gånger, ‘Borta’ är nyare.

Båda böckerna är underbara, berättar om det svåra i att ha kompisar, att bli osams, rädd eller ensam, men också att det blir bra, går bra tillslut och Mamman fascineras av de fulsnygga och oerhört läckra illustrationerna.

Vi avslutar alltid med samma bok.
Det är en ritual, den är inte speciellt viktig att lyssna på, barnet kan leka med Lissmakiin under tiden, eller så, men läsa den ska vi ändå göra. Mamman behöver inte se texten längre, det går bra att läsa ändå…

Att säga att barnet sedan stilla somnar är en överdrift, men det talar vi tyst om nu, ok?


Hållahannen

”Hålla mammahannen!!”

Så säger han, min pojke. Varje morgon.
Gör han inte det eftersom han är fullt upptagen med att springa så är det jag som säger så: ”Hållahannen!”

Det är så härligt, jag älskar det, älskar att få ha den där lilla varma handen i min när vi går till Dadi.

Ibland vill han springa, ibland vill han hoppa och klättra, ibland vill han ingenting utan bara bli buren och gråta (ja, vi har tidiga mornar, pojken är trött på riktigt ibland) men oftast så blir det ”hållahannen” en god bit av vägen ändå.

Så han håller mig i handen och jag njuter av närheten och tvåsamheten och sällsamheten i det hela.

Men är man två och ett halvt år gammal och har mamma i den ena handen kan den andra inte vara tom.

Det.
Går.
Inte.

I sin andra hand bär han en kompis.
Ibland är det Thomas eller ”pöchypöchy”.
Ibland är det mojfajbilen.
Ibland är det ambulansen eller ”Lissmakiin”

20110401-200057.jpg

Väl framme på dagis börjar diskussionen. Vi har övat på den så många gånger vid det här laget att det inte är ett krig. Bara en diskussion. Att lägga kompisen i mammas jackficka eller väska, så att den inte tappas bort på Dadi. För det mesta går det hela relativt konfliktfritt.

Sedan, gång på gång under dagen, stoppar jag ner handen i min ficka. Fingrar på den lilla röda bilen och fåntrattsler av känslan av närvaro den förmedlar. Så nära, hela tiden, fast det i själva verket skiljer flera timmar och ett par mil mellan mig och min onge…