Etikettarkiv: pungbråck

OK!

För drygt en månad sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man misstänker pungbråck. Blodprov, ultraljud, undersökningar. Det var en lång dag för killen, men han var en hårding och fixade det.

Då kom vi överens om att upprepa proceduren en månad senare.
Så det har vi nu gjort.
En sak har Mamman konstaterat: På Astrid Lindgrens är de proffs på barn.
Det är man inte i resten av sjukvården.

För att det skulle vara lite smidigare för oss, så skickades labremissen, för det där stickifingret som behövdes, till labet på vår lokala vårdcentral, den som ligger på andra sidan gatan, en minut från hemmet.
Smidigt och praktiskt och omtänksamt.

BIG mistake.

För där har de inte nålar som är så små att de går att använda på YTTEPYTTESMÅ fingrar.
Då måste man sticka i foten istället.
Dessutom är de inte vana vid riktigt små barn.
Tror att ett litet barn vill ligga på en brits och gå med på att bli stucken i och fasthållen.
Dessutom är en fot mycket mer rörlig än en liten hand…

Nästa gång åker vi till Astrid Lindgren om det ska stickas i mitt barn.
Och aldrig mer att jag låter mig övertalas om att göra si när jag tror att det är bättre att göra så.

För nog hade det varit lättare för sockergrynet mitt och labteknikern, om pojken suttit i min famn, så som man låter barn göra på Astrid Lindgrens lab. Självklart är barnet mer stillsamt rent från början då. Och mer lättstucket. Och lättare att hålla i på det där bra ”mjukfasta” sättet som inte utlöser hysteri och ilska och panik.

Sen underlättar det ju knappast att klanten måste sticka TRE gånger för att få erforderliga millilitrar blod.

Nej.
Det där var en Engångsföreteelse.
Dessutom fick min stackars hjälte inget klistermärke. Det hade han sannerligen förtjänat!! >:/

Men sen, två dagar senare, till Astrid Lindgren, där proffarna finns.
Ultraljudet går som en dans, urologen sätter sig intill britsen där lilleman ligger och förklarar för honom vad han ska göra och varför. (Gossen kissar lite för säkerhets skull!)
Det tycker jag om.
Visst förstår jag att en tvåmånaders bebis inte förstår vad han säger, men jag är helt övertygad om att en tvåmånaders bebis är expert på att läsa av tonfall och kroppsspråk, och den här doktorn utstrålar lugn och trygghet. Dessutom är det respektfullt att ändå förklara, för hur vet man när ett barn börjar förstå?

Sen undersöker han, förklarar.

Allt är ok.
Inget pungbråck.
Ingen fara alls.

Skönt.


When the goin’ gets tough….

…the tough gets goin’

Man brukar ju säga så.

Och så blev det.

Morsan – det vill säga jag (Det är fortfarande en smått ovan tanke!) – blev överraskad och imponerad och kanske var det meningen, sånt är inte lätt att veta.

Så här var det.
Det är nu allomkänt att denne lille gosse avskyr att bli bytt på. Att bli avklädd, ifråntagen sin nedkissade och -bajsade blöja, avtvättad, insmord, intejpad i ny blöja och påklädd igen. INTE bästa hobbyn alls.
Ibland går det ganska bra.
Oftast inte.
Det är då man hör att hans lungor fungerar bra.
Det händer att han nästan skriker sig hysterisk.
Det händer att en morsa faktiskt drar sig för att byta blöjor just för att det känns en smula jobbigt att plåga den lille – för inte tusan trivs han i alla fall. Helt uppenbart är det.


Så ett läkarbesök där en doktor ska undersöka hans pung bådar inte gott. (Man misstänker pungbråck)
Kommer att bli intressant.
Hmmm.

En sköterska visar oss in i ett undersökningsrum och jag blir ombedd att klä av honom. Föga förvånande.
Och pojken säger inte ett ljud. Inte minsta lilla pip.

?

Jag tittar förundrat på honom.
Jo.
Morcelebs trollring sköter sig – det är ingen bortbyting som ligger där framför mig. Det ÄR mitt barn. Som inte sagt ett ljud.
Märkligt.

Läkaren kommer, undersöker, klämmer och känner på pungen, på testiklarna och min Skorv fortsätter hålla i sin coola attityd.
Jag bara gapar.

Läkaren vill ha ett ultraljud gjort, så vi får en remiss och blir ombedda att gå till röntgen. Dit får vi guidning (tillbaks till barnkirurgiska mottagningen, efter ultraljudet går vi vilse!).
Avklädning igen, och nu blir utmaningen för min lille Skorv större. Gel som kladdas runt på pungen, en probe som – iofs försiktigt – men ändå glider omkring på huden. Dessutom blir han fasthållen av en sköterska för att läkaren ska komma åt ordentligt. Till en början går det bra. Jag är förvånad och imponerad. Men tålamodet tryter – undersökningen tar en stund och mitt barn börjar bete sig som han brukar, jag känner igen honom och det känns på något sätt nästan lite skönt… *s*
Tillslut är vi färdiga, jag får klä på honom igen och krama om honom ordentligt, han hulkar och ulkar i min famn, och när vi irrat färdigt och hittat tillbaks till barnkirurgiska mottagningen får vi vänta en stund på läkaren igen. Lite mat, mer kramar och närhet och pojken kommer i form igen.
Och så får vi då träffa läkaren igen. Nu har han med sig en kollega. Nu är de TVÅ som ska klämma och känna på klockspelet, man är tydligen inte riktigt säkra och på det klara över saker och tings läge. Och pojken håller stilen. Han inte ens pinkar på någon av dem. (Läkaren som undersökte honom inför utskrivningen från BB bajsade han på. Attackbajsade!)

Vi avrundar dagen med ett stickifingret nere på provtagningen. Ett litet rör som ska fyllas med bloddroppar framklämda ur ett stick i ett mycket litet finger. Vid det laget var killen färdig. Slut som artist. Sov som en björn. Men självklart vaknade han till när han blir stucken – konstigt vore väl annars. Gnydde lite, försökte få tillbaks sin hand från den ondskefulla sköterskan, gav upp kampen och släppte till de centilitrar som efterfrågades.

Resten av dygnet tillbringade han sovandes eller ätandes. Ätstunderna korta, och knappt vakna.

En knäckt hjälte!