Etikettarkiv: rädsla

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.

Annonser

Vad har hon på sig?!

Det är sällan jag blir arg så där SNABBT som jag just blev. Ofta blir jag mer som en tryckkokare, bara så där lite , och sen lite mer, och sen, ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Men nu blev jag tvärarg. Rakt av.

Det började med att @cherin_awad började RT:a en massa rasistiskt skit i sitt flöde.

För er som inte använder twitter betyder det att hon började visa vad för påhopp hon fick, hon började skicka vidare, hålla upp skiten så vi andra såg.

@_Lemmin (tror jag att det var) undrade varför de hoppade på just henne och hon konstaterade att det kanske har med hennes avatar att göra, hennes presentationsbild. Hon bär nämligen slöja på den.

 

Och jag, som så sent som igår bloggade just om rätten att få bära slöja (eller keps, eller HelloKittyklänning för den delen) fick bara nog.

Slet tag i första bästa sjalliknande föremål jag kom på. Telefonen i andra handen och in under en lampa. Snabb (hiskelig!) bild och vips.

 

Tant har bytt avatar på twitter.

Tant bär hijab.

Sug på den, islamofober.

 

 

 


Sexigt värre – tankar vid torkställningen

Jag hängde tvätt här om helgen hemma hos Lilla Essingens pappa. T-shirts, kallingar, Lilla Essingens små mjukisbrallor, de större syskonens badkläder. Den elvaåriga halvsysterns bikini. Vadderade bikini-överdel.
WTF!?
Den är verkligen vadderad..!?

Jag tänker på en av de där underbara somrarna utan slut i min egen barndom. Den sommaren jag lärde känna min blivande bästa vän, jag fyllde elva och eftersom det var en riktig supersommar använde jag i princip bara ett plagg. Ett par svarta bikinitrosor. Punkt.
Cyklade, badade, lekte, byggde kojor. Ibland något linne, men absolut inte självklart.
En hel sommar, iförd en par svarta bikinibyxor. Överdelen brydde jag mig inte om, varför skulle jag ha den för?
Jag minns den, hur den såg ut. Den var inte det minsta vadderad, jag lovar.

Nu, när Lilla Essingen badar hemma i badkaret med sin storasyster, har hon bikinin på sig. Självklart får hon ha det om hon vill, jag säger inte ett ljud om det, men jag funderar på hur vår syn på nakenhet förändrats över tid, och jag funderar en hel del på hur nakenhet automatiskt har kopplats till sexualitet.

Jag tänker också på pappan jag pratade med på Twitter, som var fundersam över hur han skulle göra, barnet skulle simma i en tävling i badhallen, kan man ta med sig och fotografera..? Tror alla att man är en galen pedofil då? Jag – som är kvinna och därför inte alls tvingas konfronteras med den sortens misstankar (eftersom det inte finns några kvinnliga pedofiler!??) förstår absolut hans oro. Samtidigt är det en fullständigt normal sak att göra, att fotografera sitt barn när man sitter där som stolt förälder på en läktare.

Själv fotograferar jag min onge hur mycket som helst. Naken också. På badstranden. Ofta är han ensam naken onge bland andra badbyxbeklädda småbarn och jag funderar på hur gammal jag var när jag fick min första baddräkt. Nog sjutton var jag en god bit större än två år i alla fall. Undrar om det ens FANNS så små baddräkter för snart fyrtio år sedan? (Va? Jag som är tjugosju?)

Jag har fullständigt fantastiska bilder på honom, från Orrhammar, från Rudanbadet, grävandes i sand, jagandes tusenbröder. Ljuvligt naken och lycklig som bara en tvååring kan vara.

Och nej. Jag lägger inte upp någon sådan bild här. Skulle jag göra det skulle jag nämligen göra mig skyldig till barnporrbrott, och det är så sjukt att det inte är sant.

Vi håller på att kriminalisera våra egna tankar, sexualisera all normal nakenhet till den graden att vi snart tycker att all nakenhet är sexuell, och därmed mer eller mindre farlig.


Dags för lite syre.

Ja. Det är lätt att bli rädd för allt elände som händer kring Fukushima i Japan. Kärnkraft är skrämmande som sjutton när något går snett.
Radioaktivitet är otäckt men låt oss andas lite nu och syresätta hjärnan lite.

SLUTA KÖP JODTABLETTER.

Vi som är gamla nog att minnas Tjernobyl vet att vi inte åt några jodtabletter då, och då hade vi ett betydligt större och värre haveri väldigt mycket närmre. Japan ligger på ANDRA SIDAN JORDEN.
Det kan dessutom hända att de som är där kan behöva de jodtabletter som finns att uppbringa.

Lyssna gärna på P3 Dokumentär om Tjernobylolyckan

Dubbelklicka på bilden.

XKCD

___________________

Uppdaterat:

Läs gärna SVDs artikel ”Överdriven rädsla för cancer av strålning”


Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.


Adrenalinpåslag.

Jag lyssnar på Uppdrag Granskning på SVT.
Jag förmår inte titta. Det är illa nog att lyssna. Med ena örat, sådär.

Jag får ett ordentligt adrenalinpåslag.
Det räcker egentligen med att i pereferin höra om Försäkringskassan för att min puls ska gå upp.
Jag avskyr att ha kontakt med dem. Drar mig för det, men som ensamstående mamma har jag inte mycket att välja på.
Barnet tar med sig virusar hem från dagis. Gullar med dem. Snorar, febrar, kräks. Lite nu och då.
Och jag försöker ta mig samman.
Anmäla. Hålla rätt på pappershelveten som ska skrivas på av dagis.
Fylla i andra pappershelveten själv.
Hålla isär sjukperioder som nästintill går i varandra.
November och December VAB:ar jag lika mycket som jag jobbar.
Förtvivlan.
En dag bjuder jag gärna på för att slippa ha med FKhelvetet att göra, men … en halv månadslön går inte att skriva av.
Inte om man är Personlig Assistent. Möjligtvis om man är Bankdirektör i bank som går med brakförlust.

Och då är det bara VAB jag ska hantera.
JAG är inte sjuk.
JAG blir inte ifrågasatt.
Mitt barn är inte sjukare än vilken annan nybliven dagisunge som helst.
Likväl har jag precis just nu en ”vilopuls” på dryga nittio slag i minuten. Jag sitter upprätt, det enda jag rör på är fingrarna över tangentbordet och blicken.

Det kallas Klassisk Betingning.
Ett inlärt beteende.
Glasklart
Klockrent.

Jag blir helt enkelt skiträdd så fort jag måste ha med Försäkringskassan att göra.

Den här rädslan kommer jag få slita med tills jag dör.


Det absolut otänkbara.

…och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.

Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.

Shitshitshit.

Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.

Misslyckas.

In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:”Mamma, jag sover, låt mig vara!” men jag måste bara …

Tanka lite.

Tillvaron utan…

Nä.

Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.