Etikettarkiv: relationer

Apropå strykjärn

”Patrik ******* wants to remember your birthday! [-ACCEPT-] 3 seconds ago”

How ironic.

I min newsfeed på facebook fann jag raden.
Min älskade bror.
Vill uppenbarligen komma ihåg min födelsedag. Vackert så. Tänk om han hörde av sig någon gång. Det är väl ett par år sedan sist nu. Fem eller så.

Ja. Jag saknar honom, men jag känner honom inte längre.


Målaräventyr

Hur gör man om man målat in sig i ett hörn?
Ja. Man gör nog helt enkelt helt om och gör sitt bästa för att reparera skadorna som uppstår.
Tillslut; när man insett att man målat in sig i ett hörn och ingen kommer komma och rädda en, att man verkligen gjort bort sig.

…och ja, jag funderar på vad du tänker nu, vad du säger nu och framförallt på vad du tänker göra nu.

Snack och verkstad, det där har vi ju resonerat om förr, du och jag.

Men jag blev glad över att du kom, överlycklig över att du verkade uppskatta stunden och glad över somligt du sa.

(Kap Verde? Well, det går väl an..!)


Utväxling


Idag ska vi då träffas. Jag ska få lite saker som varit kvar hemma hos dig, du lite saker som legat hemma hos mig.

Jag kan inte påstå att jag ser fram mot mötet, inte efter det där hemska telefonsamtalet i lördags.
Du får tycka vad du vill om mig, det är helt fritt, men du får faktiskt inte säga vad som helst till mig. Jag är en människa, en tänkande och kännande människa, och med det förtjänar jag ett anständigt bemötande.

Kanske har du en bättre dag idag än då.
Jag hoppas det.
Jag hoppas verkligen det, jag önskar att vi kunde kommunicera om allt det här, jag kan ändå inte låta bli att tro att du är för … klok… för att bete dig så här snurrigt.

Jag hoppas att du inte överbevisar mig.

…men jag litar inte en minut på det.

Jag har en stor klump i magen.

Hur rustar man sig inför sånt här?

I harnesk och sköld, så man blir osårbar, oberörbar eller är det precis tvärtom man går till den här sortens möte: just sårbar och mänsklig?
Hur törs man?

Det är så lätt att slå först, så man slipper bli slagen, och så att man får bekräfta att man själv har rätt och den andre fel; är en idiot.


"Min bror och jag"

För många år sedan hade en grupp som hette Pontus och Amerikanerna en hit med låten ”Min bror och jag”.
Min bror, som var tio-tolv år då, fick en skiva med dem en jul eller så, och den spelade han för mig, och en melodislinga har fastnat i mitt minne. Jag nynnar den då och då, och funderar över det där med relationer och syskonkärlek och undrar hur det blir som är och blev som det blivit.

”…Min bror och jag,
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag…”

För vi var varandra nära. Jag är avsevärt mycket äldre än min bror, har alltid varit Storasyster, den sorten som alltid tog hand om, och hade med mig min lillebror. När han var riktigt liten barnpigade jag massor, jag och mina kompisar höll på med vårt, medan vi parkerade honom vid legolådan min bästa vän hade. (Jo, ibland byggde vi nog glatt alla tre, han tre och vi elva år…)
Vi byggde kojor, och hjälpte honom att bygga sin, allt för att han skulle vara glad och nöjd och inte ställa till gnäll och gny, och störa oss i våra projekt.
Jag klev av bussen och hämtade honom hos dagmamman efter skolan, sen promenerade vi hem den långa vägen. Senare började han kliva på bussen, som jag kom med.
Jag flyttade hemifrån, och han och pappa flyttade med pappa åt ett annat håll; men ändå kändes det som om närheten fanns kvar.
Ärligen kan jag säga att jag for och hälsade på honom, och inte i första hand hem till pappa. Vid de tillfällena hände det till och med att vi sov tillsammans, fastän vi var för stora för sånt, bara för att vi längtat så.

Det var verkligen ”Min bror och jag”.

Jag saknar honom så.

För nu är det annorlunda.
Jag vet inte varför, jag önskar honom tillbaks, jag vill ha honom i mitt liv men han vill inte vara ha mig i sitt.
Jag vet inte varför.
Det är verkligen så. Jag vet inte varför. Inga hårda ord har utväxlats.
Han har bara försvunnit.
Slutat höra av sig.
Svarar inte.

Det enda som hörs är tystnaden.

På ett community hittar jag honom.
En bild har han lagt upp på sig själv.
Nej, han svarar inte på tilltal, men han accepterar en ”vänförfrågan”, så jag kan se profilen.

Bilden gör mig lite obehaglig till mods.

Vem är den här mannen?
Känner jag honom alls?

Nu är han, gissar jag mig till av andras kommentarer, i Afghanistan, på FN-tjänstgöring.


Med näsa för…


…bullar.

För det måste jag verkligen ha, när jag, på en impuls ringer hem till mor. För kanske skulle man åka förbi och hälsa på, nu är det ju ett par veckor sedan vi sågs…

…och då knådar hon deg.
Alltså.
På FLERA MILS håll känner jag bulldoften – innan de ens är i ugnen..!

Är inte det fantastiskt talangfullt, så säg?

Jag är så glad över min mor, över att jag ”hittat igen” henne.
Under flera år hade vi i princip ingen kontakt alls, och därefter många år av mycket ytlig och kylig relation.

Nu är det annorlunda.
Jag är så tacksam över det.
Det är ingen självklarhet, tvärtom en välsignelse, att kunna ringa till sin mor, höra att hon bakar, och glatt bjuda in sig själv på middag, och bli varmt och äkta välkomnad.


Tillit

Är det något jag är dålig på så är det tillit.
Att lita på det som är men inte sägs. Att hålla fast i vissheten om det, även om det inte åter och åter skrivs mig på näsan.
Den där kärleken.
Nej, mig måste man ständigt övertyga, återvinna.
Så, redan från början, är det lätt att misslyckas. Lätt att halka omkull.
Jag är summan av mina, och andra människors, handlanden och erfarenheterna är minst sagt blandade. (Oh, ja, mer gott än ont, absolut, men det onda sätter djupare spår, av någon märklig anledning)

Och du, min vän, ligger hårt hårt på minus efter de senaste månadernas ord och handlande. (Diskrepansen dem däremellan är stundtals hisnande)
Så vad du håller på med nu vet jag inte.
Cynisk blir jag, och jag ställer mig kallt lite på sidan och studerar dig, som vore du en skalbagge under min lupp.

Och nej. Litar på dig gör jag inte.

I helvete heller.


Passionernas tid

Passionernas tid är förbi.
Oåterkalleligen borta, precis som ett tåg som gått, lämnat perrongen. Somliga av oss står kvar av egen fri vilja, medan andra inte vågade hoppa på. Några ramlade nog av i farten också, jag ser fler än ett skrubbsår, mer än en stukad självkänsla gnids av nariga händer.

Jag står på perrongen, tåget har gått och jag är nöjd med det.
Jag säger NejTack till den stora passionen.
Nej Tack till utspelen. Kriserna och sammandrabbningarna.

En gång bet och slog jag en man.
Att driva sig själv över den gränsen att jag faktiskt… att orden inte längre räckte till…
Det var ingen trevlig självinsikt.

Så vill jag aldrig älska en annan man igen.
Till det säger jag Nej Tack.

Så hur vill jag då älska?
Och blir kärleken tam och blodlös utan de där dramatiska scenerna?

Jag vet inte.

Jag vet bara att dramatiken kostar mer än den smakar: Då älskar jag utan att bli älskad. Då bär jag utan att bli buren.

Nog med det.

Det är nog med det.

Jag klipper topparna och i gengäld slipper jag de djupaste hålen.

Passionen åker vidare med tåget, kvar på perrongen står jag, med tryggheten, tilliten, vänskapen och kärleken.

Det känns helt ok, faktiskt rent av bra.


Att klättra i träd.

En gång i tiden tyckte jag om att klättra i träd.
Nåväl, jag tycker fortfarande om det, det är fortfarande trevligt att klättra i träd, men nu för tiden är jag försiktig. Det är på något sätt svårare att ge sig hän och njuta. Jag har ramlat ner några gånger, slagit mig illa, några få gånger riktigt illa, så nu är jag, på ett annat sätt medveten om höjden jag är på, hur hal barken kan vara, hur tunna grenarna är. Tryggheten och tilliten till trädets förmåga och vilja att bära mig finns inte längre.
Det är faktiskt inte riktigt lika roligt längre.
Allt oftare går jag förbi härliga träd utan att klättra upp i dem, allt oftare tittar jag bara på deras vackra kronor och minns andra vackra kronor, fröjden av att sitta i dem – och känslan av panik vid fallen ur dem.
Jag är rädd för den dag jag upptäcker att jag inte längre utsätter mig för risken att falla mer.

Samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av det, att slippa.

.


Noli me tangere

”Rör icke vid mig”

Eller åtminstone, låt mig vara lite ifred. Ifrågasätt inte. Låt mig bara vara ifred en smula, jag kan inte försvara mig när jag inte själv vet vad som är rätt eller fel, eftersom verkligheten inte är bekvämt svart eller vit. Somligt är klart som vatten, annat är det inte, och det som inte är det måste få tid att klarna.

.


Vin och vatten


Ja, ett gott möte blev det. Gott i det att orden sas och hördes och förstods, klarhet och tydlighet råder och ömsesidig respekt och också en hel del värme.

Men det finns ett men av katastrofal sort, och över det måste jag nu grunna och fundera.

På mitt dilemma finns ingen god lösning.

Jag kan inte låta bli att tycka att livet ibland är mer än orättvist.