Etikettarkiv: Samtal med J

En ovanligt bra dag.

Jag är fortfarande – och det här är märkligt – inne i någon sorts lyckobubbla.

Jag har ett litet barn. En liten människa, av mitt blod, bor i min famn, i mitt hjärta, i mina tankar.

Jag trodde att den här bubblan skulle… gradvis tunnas ut av vardag och stress och trötthet och jag ska inte hyckla. Jag stressar, jag sover för lite, har för låg lön i förhållande till mina utgifter, och framförallt i förhållande till allt jag skulle vilja göra. Min vardag är mycket inrutad och något så enkelt som en afterwork kräver åtskillig planering och framförhållning. Ofta känner jag mig lite fångad i alla små rutor av tid, avgränsade till sånt jag faktiskt INTE tycker är jättekul eller väldigt viktigt, utan som måste göras, hanteras, avslutas eftersom jag är en vuxen människa som helt enkelt tar det ansvar jag behöver ta.

Men förvånansvärt många av de där stunderna som glimmar, som jag bär i hjärtat, inkluderar min onge. Han förgyller mitt liv, ger mig mening och jag längtar efter honom så fort jag lämnar honom på dagis, och jag bär min längtan hela dagen, tills jag får hämta honom igen.

Ofta är han så trött då. I bästa fall hinner vi äta tillsammans, men ofta hittar jag honom sovandes i soffan, ungefär lagom tills middagen är klar. Jag bär honom i säng, riggar med blöja, pyamas och välling och … ja, vad kan man göra?

Man äter sin middag själv.

Så att stjäla sig en hel dag tillsammans med sin unge och faktiskt göra annat än vara hemma och röja, försöka städa, sysselsätta honom medan man själv försöker få en massa annat gjort… Nej, att vika en dag till att göra saker tillsammans…

Vi gick på bio.

Filmen var bra, spännande. Väl spännande, stundtals hade jag en gosse ifamnen för stundtals var det väl läskigt för en liten pojke. Det var mycket bra med lite karameller i fickan, som avledning när det körde ihop sig, och det var bra med en halvtom biosalong så att det inte gjorde så mycket när myrorna i byxorna bet.

Vi promenerade på söder, och när vi kommer ner mot slussen säger han: ”Mamma, kan vi inte åka båt?” och eftersom vi faktiskt inte har någon tid att passa åker vi djurgårdsfärjan bara för att vi kan och för att man då också får tillfälle att åka spårvagn. Vi fikar (och är osams om det här med att sitta still på en stol och bete sig som folk bland annat folk) och vi tittar på saker. Vi går in på Fritidsresors kontor på Sveavägen, eftersom han får syn på deras stora logga:”Mamma, däj boj Bamse!!” Vi går in, hämtar en bamseklubbsbroschyr och tittar på bamseklubbsreklamen i montrarna. ”Mamma, ja vill åka till Thailand igen, å leka me Bamseklubben” och sedan åker vi hem till VärldensBästaJenny. Lilla Essingen leker JÄRNET med mitt yngre gudbarn e, medan mitt äldre gudbarn E har fullt upp med sitt. (Han tycker nog att de är för barnsliga…) Så dyker Maria upp, och hon har med sig – Allah u ahkbar!- en present från Belgien, från Pierre Marcolini. Jag tror att det är världens bästa choklad. Vi blir sittande runt ett köksbord och jag lyssnar och tänker och önskar att jag kunde få sitta och lyssna på de här två människorna väldigt mycket mer.

Jag och min pojke har helt enkelt en dag tillsammans som jag böjer runt honom, runt hans idéer och infall, istället för alla andra dagar då jag måste vrida hans vardag runt en massa andra förutsättningar och behov. Märkligt nog – kanske är han så speedad – somnar han inte förrän vi kommer hem, men han somnar mitt i tanke, med Finn McMissil i handen.

Jag står – som jag ofta gör – och ser på honom där han ligger och sover, och är lycklig ut i tårna över vår härliga dag tillsammans.

Tacksamhet och kärlek, ett hjärta som slår så att revbenen borde gå sönder.

Annonser

Eros och Agape

Mymlan har valt kärlek som bloggtema den här veckan.
Det är nästan som ett ganska dåligt skämt.
Som om jag bloggade om något annat?
När jag bläddrar bland alla gamla inlägg slår det mig att… Nej, jag är nog inte så bra på det.
Jag har älskat. Jodå.
Jag har varit modig, jag har givit mig hän, jag har stått kvar när det skakat, jag har kämpat när det behövts.

Jag har lönatsmen inte så som jag trodde.

Man kan prata om Eros och Agape.
För visst har jag kärlek i mitt liv.
Faktiskt en hel del.
Jag är välsignad med många goda och nära vänner, jag trivs med medlemmarna i min familj, jag fick till slut det barn jag längtat så oändligt efter.
Mycket kärlek blir det.

Men det där med DenStoraKärleken. Parrelationen.
Det är det värre med.
Jag är nog helt enkelt inte speciellt bra på det, på att välja rätt man, se och förstå vad som händer, göra rätt saker.
För det har gått åt h*lv*t* fler gånger än vad jag står ut med att tänka på och jag tror inte längre att jag vill ge mig in i den sortens känslomässiga äventyr.
Det gör helt enkelt för ont.

Eftersom.

Det är gott om gamla skottskador, rätt många knäpptänk och stolligheter.
Det ska mycket till för en annan människa att begripa sig på den här skatan.

Skaka gärna min värld, men rubba inte mina cirklar.

Berör mig, men rör mig inte.

Älska mig och stå ut med att jag inte förmår att älska dig.

Stå vid min sida, och fan ta dig om du tvekar –

hur ska jag då stå ut i mina tvivel?

Rädda mig, jag som alltid ”kan själv”, och misslyckas aldrig – min dom är snabb och utan pardon.

Oddsen på den…

Så jag gör som jag brukar.

Jag räknar mina tacksamheter.
Ser kärleken runt omkring mig.
Har jag en dålig dag laddar jag dvd-spelaren.
Ser Hitta Nemo, Love Actually eller Sliding Doors.
Påminns om att kärleken finns överallt, och att det alltid finns hopp.